Rättsröta eller rättssäkerhet?

Debatten om den svenska rättssäkerheten fortsätter. Utgångspunkten är just nu behandlingen av Julian Assange. Det är en man som väcker starka känslor. Assange har utan tvekan gjort många hemliga vrår publika. Om detta kan man tycka vad man vill. Bloggen har för sin del tagit ställning för att arbetet att göra världen mer transparent är viktigt.

Behandlingen av Assange belyser rättsäkerhetens kärna. Individer som väcker starka känslor och en del negativa ska ha samma rättvisa som de snälla och anpassningsbara. Dessutom ska ett rättssystem stå emot andra länders påtryckningar.

I en debattartikel i DN, länk och som refereras i Svd, länk instämmer advokaterna Jens Lapidus och Johan Åkermark i Julian Assanges kritik av det svenska rättssystemet. Några av kärnfrågorna har att göra med häktningstider, rättegångar bakom stängda dörrar och sekretess.

En som hamnat fel både intellektuellt och logiskt är docenten Erik Bylander, länk. Han menar märkligt nog att man inte kan föra en principiell debatt utifrån ett enskilt fall. Med den inställningen visar han på en sällsynt historielöshet och okunskap om hur rättsystemet utvecklas.

Ytterligare en som hamnat snett är deckarförfattaren och socialdemorkaten Börge Hellström, länk. Han verkar inte ha modet att ta in ifrågasättandet av den svenska rättsystemet. I stället blir han projektiv. Hellström borde kunna bättre.

Även en så självklar sak som att den som är misstänkt ska kunna försvara sig. I fallet Assange har till exempel inte förundersökningen översatts till engelska. Det gör att den misstänkte riskerar att inte få en rättvis rättegång enligt Europakonventionen om mänskliga rättigheter.

Om Julian Assange är skyldig till de brott han är misstänkt för tar inte bloggen ställning till. Däremot väcker utredningen, åklagarens agerande, häktningen och utlämningen av honom ett antal principiella frågor om hur rättssäkert det svenska rättssystemet är i verkligheten.

Tyvärr har Sverige en historia av rättsröta och rättsosäkerhet. En av de starkaste kritikerna av svenskt rättsväsende var författaren Vilhelm Moberg. Han kritiserade bland anat Hajby och Kejne affärerna. Under 1930 talet tilldrog sig det så kallade Högbroforsmålet stor uppmärksamhet. Samhällets behov av hämnd gjorde här att en oskyldig sannolikt dömdes för ett brott som han sannolikt aldrig kunde begått, länk.

I våra dagar har Jan Guillou pekat på rättsövergrepp både mot folkgrupper och individer.

Samtidigt försöker både politiker och medborgare intala sig att de brister som från tid till annan uppmärksammas inte finns. Ett av problemen är att Sverige inte har en kraftfull och självständig författningsdomstol som på ett effektivt sätt kan utöva tillsyn över både lagstiftningen och dess tillämpning.

En fråga som allt oftare återkommer är hur säkert det svenska nämndemannasystemet är. En gång i tiden representerade dessa lekmannadomare samhällets rättsuppfattning. Nu blir allt fler av nämndemännen pensionerade politiker. Med tanke de politiska partiernas bristande representativitet blir denna typ av urval allt mindre attraktiv ur rättssäkerhetsynvinkel.

Debatten som förs med utgångspunkt från Julian Assange är viktig.

Nu gäller det att dra rätt slutsatser och stärka och inte försvaga rättssäkerheten.