söndag 22 juli 2012

In memorian

Under rättegången mot Anders Behring Breivik gick han till hårt angrepp mot Lillebjörn Nilsen och hans sång: Barn av Regnbuen, länk.

I dag är en dag att minnas det fruktansvärda som hände i regeringskvarteren cetralt i Oslo och på Utöya.
Demokrati och öppenhet är det vi kan möta terrorismen med.

Rupert Murdoch: En mediamogul börjar sin reträtt

Myter skapas med närmast automatik där en liten förmögenhet föds. När förmögenheten har med media att göra krävs ganska lite för att skapa en myt.
Kring medias makthavare verkar myten uppstå bara genom att äga en tidning. Det krävs inte ens en förmögenhet.

Under de senaste 50 åren har mediavärlden sett omvälvningar som sannolikt ingen skulle kunna fantisera ihop. Hade någon förutspått utvecklingen hade denne någon blivit idiotförklarad.

I Sverige har medialandskapet i stort drag kontrollerats av familjen Bonnier.
Möjligen med undantaget för tidningen Metros inträde på marknaden den 15 februari 1995 och därigenom genom familjen Stenbeck. Bonnier fick möjlighet att köpa detta tidningskoncept, men avstod. Därigenom gick man miste om världens förmodligen största tidning. Numera talar man om en upplaga internationellt på 17 miljoner läsare.

På papperstidningssidan är Bonniers numera en mindre aktör. Störst i Sverige är Stampengruppen, med säte i Göteborg.

TV4 gruppen, veckotidningar och böcker gör fortfarande att Bonnier sannolikt har störst inflytande över vad svensken tycker. När det gäller att använda ny teknik eller nya landvinningar inom mediaområdet har inte Bonnier legat i frontlinjen. Detta kanske förklarar varför man förblivit en lokal Svensk aktör. Möjligheterna till en mycket bredare bas har funnits, men inte utnyttjats.

En mediafamilj i andra generationen är familjen Murdoch.
Med rötter i mellankrigstidens Australien föddes den 11 mars 1931 Rupert Murdoch. En man som i symbios mellan tekniska landvinningar och redaktionell förnyelse numera är mediemogulen i världen personifierad.

Efter att ha framgångsrikt utvecklat Adelaide News började expansionen i Australien på allvar.
På några årtionden blev the Murdochs ledande på media i Australien. 1964 tog Rupert Murdoch steget till New Zealand genom köpet av förlaget the Wellington Publishing Company som bland annat äger tidningen the Dominion.

1968 landstiger Rupert Murdoch som tidningsman i Storbritannien.
Han hade många år tidigare studerat vid Oxford. Redan då med vissa publicistiska ambitioner, då som chef för Oxford Student Publications.

Nu köper han tidningen News of the World. Köpet följdes ett år senare upp med köpet av förlusttyngda the Sun. Under 1970 och 80-talet skulle Murdoch tävla om mediamakten med den ungerskfödde Robert Maxwell.
Samtidigt skulle  Murdoch visa att rubriker och skandaler säljer på ett sätt som ingen före honom satt i system. 1986 införde Murdoch elektronisk tidningsproduktion i sina tidningar i UK, Australien och USA. Framförallt välbetalda grafiker fick lämna sina jobb, men även andra yrkesgrupper försvann i ett slag.

I Storbritannien utvecklade sig införandet av ny teknik till en maktkamp mellan Murdoch och facken. Med sig hade han premiärminister Margaret Thatcher. Murdoch gick segrande ur striden.
1991 dog Robert Maxwell oväntat och hans imperium visade sig var byggt av luft och en del kriminalitet. Från denna tidpunkt är Rupert Murdoch ohotad i Storbritaninen.
Han vilar inte på sina lagrar utan blir den ledande på satellit-, kabel-, och betal-tv under1990-talet på de Brittiska öarna.

I USA landstiger mediemogulen 1973 och genomför förvärvet av San Antinio Express-News.
I Amerika skulle fokus allt mera bli på underhållning och TV.  Några prestigeförvärv görs också.
20th Century Fox köptes 1984. TV gruppen Fox bildas och växer organiskt samtidigt som man köper expansivt.
Program som the Simpsons och X-files är delförklaringar till Murdochs förmögenhet,

4 september 1985 blir Murdoch Amerikansk medborgare. Detta för att inte riskera att bli utestängd från nya mediaaffärer i USA som kräver att ägaren är Amerikansk medborgare.

Expansionen gör att Fox 1990 beräknas ha skulder på hisnande 7 miljarder dollar. Mycket av skuldsättningen var relaterad till satellitsatsningarna i Storbritannien.
2004 flyttas det formella huvudkontoret för moderbolaget New Corporation från Adelaide i Australien till USA. En viktig förklaring till flytten var rent finansiell. Genom att bolaget hade USA som hemvist kunde fler fondförvaltare investera i hans bolag.

Murdoch har fortsatt expansionen genom förvärv inom internet, spel och nya tekniska plattformar. Genom att hela tiden ligga bland de främsta i att kommersialisera tekniken har han optimerat intäktsflödena, länk. Expansionen i Asien har också varit stor.

Murdoch har flyttat gränserna för den journalistiska etiken rejält. Han har kombinerat detta med att ha utomordentliga politiska kontakter. Hans tidningar och mediekanaler verkar ha stöttat vinnaren i olika val. Andra hävdar att Murdoch har skapat vinnarna i valen genom sina mediers stöd till vinnare som; Margaret Thatcher, Tony Blair, David Cameron, Barack Obama och flera australiska premiärministrar.

I bakgrunden har det dock alltid funnits en rå sanning om papperstidningen.
Lönsamheten har undan för undan minskat. Det har krävts fler braskande rubriker för att minska lutningen utför. Inte ens Murdoch har kunnat hindra detta. Skandalerna kring News of the World och nedläggningen av den ska ses i detta ljus.

Murdoch har försökt dopa sina tidningar och nu är han avslöjad med fusket. Verksamheten i hans imperium väcker inte bara frågor om hur man skriver. Den väcker frågor om etik i många dimensioner. Skandalerna i Storbritannien är flera. Ett 50-tal personer är häktade. Två skandaler har egna namn, telefonavlyssningskandalen och Brooks skandalen. En offentlig kommission granskar Murdoch imperiet i Storbritannien

Trots påtryckningar från medarbetare om att dela upp koncernen har Murdoch vägrat. Inte förrän förtroendekrisen har tvingat honom till detta. Nu delas koncernen i två delar.
Förenklat kan man säga; i en underhållnings-tv del och en papperstidningsdel, länk. Underhållningsdelen tjänar cirka 4,6 miljarder dollar och tidningarna cirka en femtedel av detta. Den senare lär säljas när marknaden ger ett acceptabelt pris på tidningarna. I detta sammanhang är det inte omöjligt att den svenska stampen-gruppen kommer att ingå, så småningom.

Nu lämnar Rupert Murdoch en del styrelseuppdrag, länk länk.
Han banar väg för försäljningar av tidningarna och skandalerna samt för generationsskifte i koncernledningen.
Murdoch är i dag 81 år Han lämnar inte som vinnare, trots en förmögenhet på 6,7 miljarder dollar
Rupert Murdoch börjar sin reträtt som fuskare.



lördag 21 juli 2012

Eurokrisen med forskarens glasögon


Sydsvenska Dagbladet hade under Almedalsveckan, den 8 juli denna intressanta artikel om vad nestorn i svensk nationalekonomisk forskning Assar Lindbäck anser om Eurokrisen, länk, länk.

Lindbeck om krisen

VISBY–MALMÖ.
Det har sagts många gånger, men måste ständigt upprepas för att tydliggöra magnituden av vad som nu pågår: Europa upplever sin djupaste ekonomiska kris sedan depressionen på 1930-talet.
EU:s största projekt någonsin, euron, hotas av sammanbrott.
I sådana lägen är det självklart att vända sig till erfarna auktoriteter för att bättre förstå orsaker och samband. Och om Sverige har en internationell auktoritet på det nationalekonomiska området är det Assar Lindbeck.
Hans status bekräftas av att han under många år var ledamot av Vetenskapsakademiens kommitté för ekonomipriset och dess ordförande 1981–1994. Professor Lindbeck ledde också den expertkommission, uppkallad efter honom, som krisåret 1993 föreslog en rad ekonomiska och institutionella reformer för att återställa Sveriges konkurrenskraft och statsfinansiella stabilitet. De flesta av kommissionens 113 punkter genomfördes, vilket till stor del förklarar varför Sverige idag möter krisen med en av Europas starkaste ekonomier.
Lindbeck, från början socialdemokrat, bidrog mer än någon annan ekonom till motståndet mot löntagarfonderna, som enligt hans mening skulle skapa ”en ekonomisk maktkoloss utan någon motsvarighet i något demokratiskt land”. Det ledde till en brytning med socialdemokratin – och med den gamle vännen Olof Palme.
Assar Lindbeck, en alert 82-åring, utkommer i augusti med sina memoarer, Ekonomi är att välja, en lärorik berättelse om ett liv i lärdomens tjänst. Med anledning av det fick jag häromdagen tillfälle att samtala med honom på en av de många seminariescenerna under Almedalsveckan i Visby.
Det här är vad vår främste nu levande nationalekonom hade att säga om den europeiska skuldkrisen.
Det finns en utbredd uppfattning om att krisen har orsakats av vanskötta statsfinanser. Icke så, framhåller Lindbeck och pekar på den skenande kostnadsutvecklingen i ett antal euroländer efter introduktionen av den gemensamma valutan:
”Man kan inte ha snabbare kostnadsutveckling än i andra länder i samma valutaunion. Där brast det i stor utsträckning. Länder som råkat illa ut – Portugal, Irland, Spanien, Grekland – har haft en lönekostnadsstegring de senaste tio åren på 40–60 procent medan Tyskland haft 8 procent.
Skillnaden ledde till vad man kan vänta sig. Stora utrikeshandelsproblem, minskad produktion och lågkonjunktur.”
Till detta kom en bankkris, driven av fastighetsspekulation, som gröpte ur statsfinanserna:
”Får man en bubbla på finansiella marknader och bubblan spricker tvingas staten in med pengar till bankerna och då blir det statsfinansiell kris.
Så det startade alltså inte med misskötsel av budgeten, annat än i Grekland och Portugal. Övriga länder skötte sin budgetpolitik mycket bättre än exempelvis USA och Storbritannien.”
Medlemmarna i en valutaunion kan inte devalvera eller depreciera sig ur akuta kriser så som Sverige gjort. Hur skall då en nödvändig statsfinansiell sanering som dämpar den ekonomiska aktiviteten kombineras med lika nödvändiga åtgärder för att öka aktiviteten och därmed få fart på tillväxten?
Lindbeck går tillbaka till 90-talskrisen och sin egen kommission:
”Även hos oss i Sverige började det som en bankkris samtidigt som vi hade högt kostnadsläge och lågkonjunktur. Investeringarna föll. Vi fick 13 procents budgetunderskott i förhållande till BNP.
Det var då som Lindbeckkommissionen tillkallades och vi ställde precis samma fråga som du, nämligen hur man gör när man har budgetunderskott och lågkonjunktur. Då kan man ju inte bara gasa på med ytterligare statsutgifter och sänkta skatter för att stimulera efterfrågan.
Man måste hitta på något indiskt reptrick för att kombinera sanering på lång sikt med att man håller uppe efterfrågan på kort sikt. Vad vi föreslog var omedelbara beslut om att sänka statsskuldens andel av BNP under en lång period och inte vidta drastiska efterfrågebegränsningar och saneringsåtgärder omedelbart. Jag anser fortfarande att det är det enda man kan göra.”
Lindbeck har inga höga tankar om hur Europas ledare hanterar krisen. Han anser rent av att den är ”politikerförstärkt”:
”Vad man borde ha gjort – och det är det naturligtvis många som inser efteråt – är att man så fort man fick reda på att Grekland hade fuskat med sina räkenskaper skulle ha sagt: Grekland måste saneras och skulderna skrivas av, vilket skulle leda till statsbankrutt.
Det skulle betyda att de banker, framför allt tyska och franska, som höll grekiska obligationer skulle få svårigheter. Men detta vore en liten störning i det europeiska systemet. Grekiska statsobligationer utgör bara högst 2 procent av den totala statsobligationsstocken i Europa. Det hade de tyska och franska regeringarna klarat av utan vidare.
Men på grund av Frankrikes envishet följde man inte den strategin. Istället försökte man få hela världen att stötta Grekland. Så har man förlängt krisen år efter år.”
Vid förra veckans EU-toppmöte i Bryssel togs ytterligare steg i den riktning som förordas av allt fler: utökat handlingsutrymme för eurozonens räddningsfonder och större befogenheter för Europeiska centralbanken, ECB, att övervaka det europeiska banksystemet. I förlängningen skymtar inte bara en europeisk bankunion, utan också en fiskal union med samordnad finanspolitik.
Assar Lindbeck är skeptisk:
”Vad som oroar mig är att man inte bara gör temporära brandkårsutryckningar, utan man börjar bygga upp ett system med stödfonder.
Det betyder att länderna skall lära sig att om ni råkar illa ut eller om ni missköter er så finns det alltid de här fonderna. Man bygger upp ett permanent så kallat moral hazard-problem. Moral hazard är en situation när en viss aktör kan bete sig illa därför att han vet att någon annan kommer att rycka ut till hans försvar. Bygger man upp ett sådant system måste man också bygga upp ett system som kontrollerar länderna. Så vi är på väg mot en centraliseringsprocess utan motstycke i Europa.”
Istället lyfter Lindbeck fram betydelsen av nationellt ansvarstagande och en återgång till principerna bakom Maastrichtfördraget, som 1991 lade grunden till EMU, den ekonomiska och monetära unionen:
”Jag är inte någon anhängare av ökad centralisering i Europa. Jag tycker att länderna själva skall få ta ansvar för vad de gör. Och medborgarna i Europas olika stater skulle aldrig gå med på att finanspolitiken bestäms i Bryssel.
Man måste låta bestraffningen av dåliga statsfinanser skötas på finansiella marknader. De som har svagare budgetar får finna sig i att det blir dyrare att låna och att de själva får stå för kostnaderna. Jag tror inte att man kan lyfta av ansvaret från enskilda regeringar på det sätt som vi nu är på väg mot.”
Han fortsätter:
”Den valutaunion som vi röstade om i Sverige och i andra länder innehöll förbud mot att låna i den gemensamma centralbanken och förbud mot att låna från andra länder. Dessutom fanns bestämmelser om att budgetunderskottet inte får vara mer än 3 procent och statsskulden inte mer än 60 procent av BNP.
I det ena fallet handlade det om Maastrichtavtalet, i det andra om stabilitetspakten. Båda har man brutit mot. Så nu har vi en valutaunion utan både hängslen och livrem. Det är ingen valutaunion som jag i mitt liv skulle förorda.”
Lindbeck håller med när jag påpekar att detta innebär att huvudansvaret vilar på Tyskland och Frankrike som i praktiken satte stabilitetspakten ur spel när de drog på sig otillåtna underskott. Men han återkommer genast till att krisen inte orsakades av svaga statsfinanser:
”Det var inte statsbudgetarna som var problemet som många säger. Det stora problemet var att kostnadsutvecklingen skenade iväg i Medelhavsländerna så att de förlorade konkurrenskraft. När de fått låna Tysklands låga ränta fick de en enorm fastighetsprisboom och gjorde inga egna försök att förhindra bubblan. Det ledde till statsfinansiell kris.”
Men om nu den låga räntan, fastställd av ECB, skapade destruktiva bubblor i länder som Spanien och Irland får ju EMU-kritikerna rätt i efterhand. Ett av deras främsta argument mot euron var att det är nästintill vettlöst med gemensam räntenivå i ekonomier som befinner sig i olika faser.
Assar Lindbecks svar andas en lätt resignerad besvikelse som han i dessa dagar delar med många EU-vänner:
”Det är en svår fråga. Vi som röstade ja till euron räknade aldrig med att man skulle totalt bryta mot Maastrichtöverenskommelsen. Jag måste säga att jag aldrig hade kunnat föreställa mig det i mina vildaste fantasier.”

Den svenska sommaren



Tänkvärt


måndag 16 juli 2012

Vem väljer Mitt Romney till vicepresidentkandidat?

Tidningen The New York Times för fram Tim Pawlenty som en sannolik vicepresidentkandidat, länk till Mitt Romney.
Idén är enkel Pawlenty är en enkel arbetargrabb med stabilt kristen bakgrund. Paret Romney-Pawlenty skulle bi en sorts politikens fyrtornet och släpvagnen.
Paret skulle bli jordnära och intellektuellt.

I primärvalskampanjen i våras var Pawlenty presidentkandidat och nämndes som en möjlig vice presidentkandidat till John McCain 2008. Den senare valde som bekant Sarah Palin i stället.

Detta är en inte oäven gissning av The New York Times.
Svaret lär Mitt Romney ge under denna eller nästa vecka.

söndag 15 juli 2012

Snart dags för Romney att välja vicepresidentkandat

USA närmar sig allt mer presidentval. Den 6 november är det dags. Väljarna utser ett elektorskollegium som i sin tur väljer president och vicepresident. Avståndet mellan den sittande presidenten och utmanaren är liten. Kampanjen ser ut att kunna bli riktigt spännande.

Det demokratiska teamet består som bekant av president Barack Obama och vicepresident Joe Biden.

Republikanerna har ännu så länge enbart en presidentkandidat, Mitt Romney. Det är allt intensivare spekulationer om vem som blir hans vicepresidentkandidat, länk.

Samtidigt pågår en seglivad debatt om när Romney avslutade sitt engagemang i private equitybolaget Bain capital, länk. Detta är ett intressant fenomen.
I vanliga fall skulle en bakgrund från näringslivet enbart vara positivt. Trots detta ifrågasätts Romneys roll i näringslivet. Paradoxalt nog uppstod debatten inom det republikanska partiets primärvalskampanj. Samtidigt har demokraterna inte varit sena att hänga på i denna debatt, länk.

Det finns anledning att fråga varför denna kritik av näringslivsbakgrunden dyker upp. Sannolikt spelar Romenys roll som mormon roll. Dessutom verkar jobb vara en av de centrala frågorna. Här var Bain enligt debatten ett företag som minskade personalen i de företag man investerade i. Man anar att huvudfåran i USAs politiska kraftfält orienteras något åt vänster.

Samtidigt blir det allt klarare att den amerikanska politiken blir mer polariserad, i vart fall om man ser på partierna och partiorganisationerna.
Sannolikt befinner sig det republikanska partiet väsentligt till höger och väljarna. På samma sätt befinner sig demokraterna en bit till vänster om väljarna.
Valet i höst kommer att ge en tydlig vink om var opinionen verkligen befinner sig.

För att lösa USAs problem krävs inte bara att vinna presidentvalet. Det gäller att få kontrollen i de lagstiftande församlingarna.

I vår tvingas presidenten, vem det nu än blir att ta tag i USAs budget- och skuldkris. Det kommer att kräva politisk makt. I annat fall dras även USA in en skuldosäkerhetskris av Euroformat. Precis som i Europa är strukturproblemen stora i USA. De är dessa som behöver lösas.

Det blir därför extra intressant att se vilket val som Romney gör av vicepresidentkandidat.
Dagens industri publicerar en artikel om att Condolezza Rice är en av de heta kandidaterna, länk.

Den mest intressanta frågan är om Romney kommer att välja en kandidat som förstärker bilden av honom som en variant på Fredrik Reinfeldt, länk i mitten eller om han kommer att orientera sig mera åt höger. Många tror att valet kommer att indikera en mittentstrategi.

lördag 14 juli 2012

En president som inte tror på marknaden

En som inte förstått vilka som är EUs förtjänster är den nytillträdde presidenten Francois Hollande, länk. Han är sur på att det olönsamma PSA Peugeot Citroen vill minska personalstrykan med 8.000 personer.

Första kvartalet 2012 minskade intäkterna med 7% jämfört med året dessförinnan, länk.
Lagren uppgår till 70 dagars försäljning. PSAs bilförsäljning minskade med 15,1%. Marknadsandelarna minskar i Europa nu har man 13,3% av marknaden. Kort sagt är bolaget i kris.

Nu ska presidenten skapa subventioner så att fransmännen köper franskt. Det ska rädda PSA.


Har inte herr Presidenten hört talas om en fri och inre marknad inom EU och om marknadsekonomi?

Frågor kring kommunstyrelseordförandekandidaten Monica Pettersson

Hänt i Värmdö
Om lite drygt en månad träffas medlemmarna i Värmdömoderaterna för att nominera ny kommunstyrelseordförande. Det sker den 20 augusti. I nära anslutning till detta möte sker den definitiva nomineringen av kommunstyrelsordförande av den moderata kommunfullmäktigegruppen.

Som de flesta känner till har valberedningen nominerat borgmästaren och kommunfullmäktigeordföranden Monica Pettersson till uppdraget.

Inför valet börjar nu diskussionerna bli allt mera intensiva.
En av punkterna som diskuteras är vad som sker med hennes man, Erik Pettersson.
Han sitter i kommunstyrelsen och är ordförande i bygg- och miljönämnden.
I de flesta andra kommuner skulle man i en situation som denna kräva att en av de två, i det här fallet mannen kliver av sina uppdrag.

Enligt vad bloggen förstår är detta en starkt önskemål och i vissa fall krav från moderata medlemmar för att ställa sig bakom förslaget om Monica Pettersson.
Det återstår att se om paret Pettersson har den moraliska kompassen att de också inser detta.
I annat fall menar bloggen att kandidaturen är olämplig.

En annan fråga som finns kring Monica Pettersson är hennes kopplingar till den numera avsatte kommunstyrelseordföranden Jonas Nilsson. Inför valet 2006 var de mycket nära lierade.
Kommer valet av Petterson innebära att Jonas Nilsson kommer tillbaka i Värmdöpolitiken, i större eller mindre grad?
Det är en annan fråga som ställs och som fler än moderata föreningsmedlemmar är mycket intresserade av.

Två som undrar hur Petterson tänker är de båda lokala moderata partisekreterarna; Johan Hedberg och Lars Melin.
I Hedbergs fall har frågor ställts om både lämplighet och produktivitet. Dessutom är kopplingen till den tidigare moderate ordföranden Hans Ove Görtz en belastning.
När det gäller Melin har man diskuterat innehållet i hans befattning.
Nu undrar säkert Melin och Hedberg om de får ha kvar sina arvoderade uppdrag om Monica Pettersson blir vald. Vid ett nej är det inte säkert att de stöder kandidaten Pettersson.

En annan fråga är vilken kandidat som den nuvarande kommunstyrelsordföranden Lars Erik Alversjö kommer att lansera. Enligt vad bloggen förstår, lär det inte bli fru Pettersson.

Bloggen undrar vad svaren blir på frågorna runt Monica Pettersson.





fredag 13 juli 2012

Olika barn och olika regler eller hur vad det?

Hänt i Värmdö
Värmdö kommun styrs som bekant av en koalition.
Många menar att ett bättre namn är kollision. Bloggen har rapporterat om detta i olika poster.
Nu visar det sig att denna kollision inte behandlar alla partiers medlemmar lika.

Vid mötena i den styrande K gruppen, där tidigare alla medlemmar i koalitionens partier var välkomna är numera bara miljöpartiets medlemmar välkomna.
Detta har självklart vållat en hel del irritiation. Det borde gälla lika spelregler för all medlemmar i de ingående partierna.

Man kan undra varför det blivit så.
Någon menar att miljöpartiet varit bäst förhandlare. Andra menar att frågan har att göra med att utestänga personer med åsikter som ibland är obekväma. Kanske på grund av dessa personers utstrålning och kompetens.

I vart fall har det detta inneburit ett minskat förtroende för de styrande i Värmdö.
Själva idéen med demokrati förutsätter likabehandling.
Det borde till och med ledande kommunalpolitiker i Värmdö förstå.

Oordning på vigselförrättare i Värmdö kommun

Hänt i Värmdö
Tidningen Nacka Värmdöposten har rapporterat om att det har funnits en "falsk" borgerlig vigselförrättare, länk.
15 vigslar rapporteras vara ogiltiga. Självklart en katastrof för dem som drabbats. Sådant borde inte kunna inträffa.

Den "skyldige" är en vigselförrättare utan partipolitisk förankring. Borgerliga vigselförrättare föreslås av kommunfullmäkige och utses av länsstyrelsen.
Tidigare utsågs man i princip på livstid. Numera får man ett tidsbegränsat förordnande.

Värmdö kommun borde ha koll på vem som tillhör vilken kategori och ta bort dem vars förordnande har löpt ut och även meddela dem som inte längre har "licens".
Så har inte skett.
Ansvaret ligger främst på kommunen att se till så att inga "illegala" vigslar sker. Även vigselförrättaren har ett visst ansvar.

Enligt Värmdö kommuns numera uppdaterade  hemsida finns följande vigselförrättare med licens, länk:

Vigselförrättare, förordnandet gäller tillsvidare
  • Lars Bryntesson, tel 070-754 14 80
  • Ann Ekstrand, tel 070-330 57 38
  • Christer Hedberg, tel 070-376 49 35
  • Estrid Landmark, tel 08-570 317 37, 070-623 17 37
  • Lars Melin, tel 0708-15 51 10
  • Jonas Nilsson, tel 08-570 470 11
  • Ingela Thalén, tel 08-571 414 73
  • Helena Valentin, tel 070-769 67 54
    Helena tar även vigslar på andra språk. Hon tar även namngivningsceremonier, observera att en namngivningsceremoni inte är samma sak som dop i kyrka.
  • Birgitta Weldert Cederwall, tel 08-570 214 17
Vigselförättare, förordnandet gäller tom 31 december 2015
  • Annika Andersson Ribbing, tel 08-570 339 36
  • Malin Bellander, tel 070-4947666
  • Hillevi Engström, tel 08-405 24 94
  • Andrine Winther, tel 08-653 66 26
  • Anna Hellgren Westerlund, tel 0709-797375
  • Cecilia Lindberg, tel 070-7230327
  • Maria Ros Jernberg, tel 073-3666110
  • Mona Rudenfeldt, 0739-38 69 08, 08-571 564 71
  • Rune Wikström, tel 08-571 641 70


    Om man jämför länsstyrelsens lista, länk med kommunens så finns inte samma namn på listan. Detta trots att det funnits fel på kommunens lista. 


    Värmdö kommun har valt att på eget bevåg ta bort det tidigare kommunalrådet Roland Ekstrand från listan. Han bor visserligen inte längre i Värmdö kommun, trots detta är han enligt länsstyrelsen vigselförrättare med "licens" fram till och med 2013-01-01. 
    Man kan undra varför han inte finns med på kommunens lista?
    -Slarv eller medvetet?


    Listan på kommunala vigselförrättare i Värmdö som har "licens" är 19 personer. En lång lista. Det är dubbelt så många som Österåkers kommun.
    Även här kan man undra, varför?


    Detta är en lista med bara politiker. 
    Någon av politikerna som finns med på listan har inte lämnat politiken med flaggan i topp. 


    Medborgarna i Värmdö skulle säkert se positivit på att listan bestod av annat än politiker eller om man så vill politrucker. 


    Bloggen tror att fler skulle välja Tina Ahlin är förre kommunstyrelseordföranden Jonas Nilsson, om möjligheten fanns. Om möjligheten fanns. 
    Det finns andra spännande och intressanta vigselförrättare utanför politiken som borde få chansen. 


    Bloggen menar att kommunen först skulle inventera hur många vigselförrättare som länsstyrelsen godkänner för Värmdö kommun. Därefter skulle man göra en stor folklig förfrågan om vem medborgarna vill ha. 
    Utlys sedan en omröstning, till exempel i samband med något val. Då skulle detta institut få mer folklig legitimitet.


    Som det är nu blir det allt för mycket av ytterligare ett politiserat uppdrag.
    Det är inte bra.



fredag 6 juli 2012

Om Marita Ulvskogs omdöme


Så här skriver den tidigare partisekreteraren Marita Ulvskog på sin twitter om Annie Lööfs tal:
"Ny talskrivare åt Annie Lööf? Hjälper tyvärr inte. Trovärdighet noll. Skulle funka i Top Model, inte i verkligheten."

Man kan undra vad Ulvskog menar med att det skulle funka i "Top Model". Är det ett uttryck för att hon känner sig avundsjuk på Lööfs utseende och rädd att bli föreslagen att vara huvudperson i Anna Skippers program: "Du är vad du äter".

För det är väl inte så att det bara är ett osmakligt och en oövertänkt tweet?
Som det är nu funderar man över Marita Ulvskogs omdöme.


Det skulle det vara på sin plats med en ursäkt offentligt från Marita Ulvskog.

Annie Lööf i Almedalen: Behövs centerpartiet?

Annie Lööf begick sitt första tal som partiledare i Almedalen, länk, länk, länk, länk, länk, länk, länk. Innehållet i talet var uppfriskande och självkritiskt. Samtidigt fanns det en miss-match mellan innehåll och utstrålningen hos talaren själv.
Det gjorde att talet saknade en del i trovärdighet eller kanske övertygelse.

Annie Lööf har mer att ge i talarstolen, men hon saknar ännu något. Finner hon detta "något" kan hon blomma ut och bli en vinnare. Om inte riskerar hon att bli ett sänke för centerpartiet.

En av de spännande delarna i talet var flirten med landsbygden. Det visar på att hon försöker att både skapa trovärdighet bland liberaler i storstad och i landsbygdssverige. En svår balansgång och en betydande utmaning. Här markerar hon en ny linje jämfört med Maud Olofsson.
Numera är det inte antingen eller. Det är både och som gäller för centerledaren.

Kritiken av alliansarbetet del 1.0 var viktig (och riktig).  Det behövs verkligen en version 2.0. Kritiken har förankring både bland vanligt folk och på borgerliga ledarsidor. Om man ska vara elak kan man säga att det är lättare för ett parti som inte är helgjutet borgerligt att framföra sådan kritik. Å andra sidan fångar hon en strömning hos väljarkåren som är viktig att inte negligera.

Sakligt sätt krävs det mer av Alliansen än vad den nu levererar för att få fortsätta regera efter 2014.

För Lööf som för företrädaren Maud Olofsson gäller att uppsåtet är gott. Frågan är bara om hon får utrymmet för att skapa sig själv trovärdighet. Annie Lööf måste få mer utdelning för att inte dö sotdöden som Maud Olofsson gjorde.

Vad som är obehagligt i förbindelse med talet är en del socialdemokraters mobbingtendenser mot Annie Lööf i sociala media. Detta kan paradoxalt nog bli en av hennes tillgångar. Agerandet från Marita Ulfskog och några andra kan mycket väl slå tillbaka. I ett sådant läge kan opinionen blir mer positivt inställd till Annie Lööf. Negativ "campaining will most likely back-fire".

Lite grand känns partiledartalen i Almedalen efter fem talare, som om "att i den blindas rike är den enögde kung". De svenska partiledarna är inga duktiga talare. Det är en stor brist.
En medioker Jan Björklund framstår nämligen som en lysande stjärna.
Det är nästan så att man saknar Håkan Juholt och för den delen Göran Persson och Gösta Bohman.

Svensk politik behöver mer av engagerande och underhållande talarkonst. För närvarande är detta en bristvara.

Demoskop: Två partier i kris

Centern och kristdemokraterna ligger nu båda under 4% spärren, länk, länk, länk, länk, länk. Därmed ser det besvärligt ut för Fredrik Reinfeldt. Folkpartiet verkar just nu vara det Alliansparti som tillsammans med moderaterna är säkra på att komma in i riksdagen.

Kristdemokraterna har inte löst sitt ledarproblem.
Göran Hägglund lär inte kunna rädda partiet kvar i riksdagen. Hur det ser ut internt i partiet spelar ingen roll. Det räcker inte med en majoritet av kristdemokraternas medlemmar. Svenska folket vill inte ha kristdemokraterna kvar i riksdagen med Göran Hägglund som ledare.
Det är ett klart budskap.

Ju längre partiet bråkar med opinionen om detta och avstår från att välja en ny ledare, dess svårare blir det för partiet att klara sig kvar. Internt inom partiet talas det om att allt kommer att lösa sig. Taktikrösterna kommer att klara partiet kvar. Den sanningen har gällt när partiet pendlat kring 4% spärren. Väljarna har sett att chansen har funnits.

Sedan valet 2010 ser situationen mycket värre ut. I princip i samtliga mätningar hamnar man under spärren. Ibland med rejäla siffror. I SCBs stora väljarundersökningar har man hamnat under i 3 av 4 mätningar.

Partiet är i kris och man verkar inte vilja se den. Man klamrar sig fast vid taktikrösterna.
Partiets politik är dessutom allt annat än tydlig. Flera ändringar av inriktningen för att det blir ännu svårare att veta vad partiet vill. Markeringar i "extremkyrkliga" frågor lär inte ha underlättat.

Centern bytte partiledare och hoppades på bättre tider. Maud Olofsson fick lämna. Annie Johansson, numera gift Lööf tillträdde. Det skulle bli en Annie-effekt. Hittills har den uteblivit. Hon har skapat ett kompetent team kring sig själv. Lena Ek som ny miljöminister var ett naturligt och genialt drag. Rådgivarna i näringsdepartementet med nye statssekreteraren Håkan Ekengren och den sakkunnige Magnus Andersson, för att nämna några är högkompetenta. Här talas det om ett kompetenslyft. För Annie däremot verkar lyftet vänta på sig. Något i utstrålningen, framtoningen stämmer inte. Samtidigt är partiet fortfarande Alliansens lydigaste. Det håller inte i längden. Det är dags att ta konfrontationerna mera tydligt.

Internt är centern delat i traditionalisterna, på vänsterkanten som menar att centern inte är ett borgerligt parti. Man får välja från situation till situation. Den andra sidan är liberalerna, ofta i större städer, med en ideologisk mera tydlig frihetlig kompass. Maud Olofsson och Annie Lööf är mera av liberaler. Inriktningsändringen har inte skapat ett tillräckligt stort underlag väljarmässigt. Partiet är inte helt trovärdigt liberalt ännu. Svekdebatterna kring FRA och integritetsfrågorna gör att partiet förlorat 1-3% enheter. På samma sätt som "sveket" i kärnkraftsfrågan öppnade vägen för miljöpartiet på centerns bekostnad ser det ut med piratpartiet när det gäller sveket i integritetsfrågorna. Detta trots att Lena Ek under sin tid i Europaparlamentet gjort mycket bra kring integritet och ett fritt internet.

Partiet har slarvat bort stämpeln som miljöparti. Nu verkar man också slarva bort stämpeln som modernt integritets och internetparti med liberal inriktning. I stället växer det upp kopior som efter ett kort tag upplevs som de verkliga originalen.

Antingen gör Annie Lööf en make over a la BuffelPersson till MysPersson, Lejonborg till Lejonkung etc eller också så kommer hon att lämna som partiledare efter valet 2014. Det behövs något mer i hennes framtoning. Den finns sannolikt, men den har inte visat sig ännu.
I annat fall kommer Lena Ek eller den nypopuläre Eskil Erlandsson på att ta över.

torsdag 5 juli 2012

Inget ACTA avtal

Veckan största politiska framgång står utan tvekan piratpartiet, länk, länk, länk, länk för.
Man har tillsammans med andra partier och ett stort medborgerligt engagemang i hela EU lyckats stoppa ACTA. Avtalet som hade till fokus att stärka upphovsrättshavarnas intressen på medborgarnas bekostnad, länk, länk.

Detta är ett viktigt steg för att säkra ett fritt internet, länk.
Dessutom stärker EU parlamentets nej till avtalet den personliga integriteten för EUs medborgare.

Egentligen borde det anordnas fester runt om i landet.
Detta är stort. Detta borde firas!

Almedalen: Bästa partiledartalet hittills

Veckans hittills bästa tal rent retoriskt levererade Jan Björklund, länk, länk, länk, länk, länk.
Dessutom framstod han som både närvarande och engagerad.

Samtidigt markerade han tydligt att folkpartiet är ett borgerligt parti. Genom talet placerade sig Björklund till höger om statsministern. Liberaler och gammelmoderater kunde nog bättre känna sig hemma i Björklunds tal än i Reinfeldts tal. Om talet var taktiskt korrekt återstår att se.
För första gången i Almedalen 2012 hölls ett partiledartal som inte hade kunnat inregistreras som ett verksamt sömnmedel.

Han placerar sig till höger om moderaterna när han kräver ett avskaffande av värnskatten. Samtidigt som han kommunicerar att Sverige och västvärlden håller på att konkurreras ut av österns länder. Det visar på insikt. Sverige behöver stärka sin konkurrenskraft. Det är riktigt. Däremot är det mera tveksamt om ökad konkurrens kräver en statlig a-kassa.

Samtidigt var folkpartiets dag, en dag oordning. När det gäller a-kassan svänger folkpartiet till vänster. Alla ska betala samma avgift till kassan. Risken ska inte spela någon roll när det gäller a-kassan. Möjligen populistiskt korrekt, men flera steg till vänster. Folkpartiet redovisar inte heller var pengarna till denna reform ska tas.

Carl B Hamilton gjorde ett soloframträdande om Alliansen.
Han menar att det är dags för ett parti. En fråga som återkommer med jämna mellanrum. Som vanligt med fel taiming.

Inte heller denna gång lär det bli verklighet. Samtidigt kortsiktigt taktiskt korrekt. Det hade räddat Alliansen kvar som regering. I vart fall några opinionsmätningar framåt. I valet 2014 hade förslaget sannolikt inte skördat några lagrar.

Sanningen är att det behövs fler än ett uttryck för borgerliga och liberala värderingar.
Sverige är inte moget för ett tvåpartisystem.

I bakgrunden morrar samtidigt en del folkpartister. De vill se en ny folkpartiledare, Birgitta Ohlsson.
Talet kanske fick en del av dessa att tystna.

Almedalsveckan, några axplock

Partiledartalen i Almedalen har hittills varit fyra till antalet; Jimmy Åkesson, Åsa Romson, Fredrik Reinfeldt och Jonas Sjöstedt.  Nu är det halvtid i Almedalen 2012, länk. Ingen av partiledarna har övertygat retoriskt.
Den som klarat sig sämst i denna gren är definitivt Åsa Romson. Talet var ett verkligt bottennapp. Det var tafatt och utan riktig närvaro

Jonas Sjöstedt talade om allt som skulle förändras och vridas åt vänster, länk. Samtidigt är det Fredrik Reinfeldt som flyttat spelplanen vänster ut. Att vänstersympatisörer känner sig allt mer hemma i Svensk politik är lätt att förstå.

Frågan är vart liberaler och traditionella moderata väljare ska finna sin hemvist. För dessa finns lite att hämta i svensk politik just nu. Åkesson och hans invandrarfientlighet attraherar inte dessa väljare. Det är andra grupper han flörtar med. Dessutom är och förblir sverigedemokraterna utanför politikens kraftcentrum. Tursamt nog vill bloggen understryka. Den nödvändiga värnskattesänkningen låter till exempel vänta på sig.

Reinfeldt var innehållsmässigt en kombination av Tage Erlander och Marco Polo, fast resan skedde helt inom Sveriges gränser. Hans tal var på gränsen till självgodheten.
Fredrik Reinfeldt kan bättre och framförallt, om han ska sitta kvar som Sveriges statsminister måste han mobilisera moderata kärnväljare.
Taktiken bakom talet är lätt att förstå. Nu är politik mer än taktik och det misstaget är det viktigt att inte göra.

I praktisk politik verkar radarparet Borg-Reinfeldt ha fokus på EU. Att stoppa nya konstruktioner för att låta andra betala för Spanien, Italien och Grekland är i sig lovvärt. Frågan är bara om det räcker för att vinna valet 2014?

De enkla lösningarna presenterades inte elegant under veckan, av vare sig Jimmy Åkesson eller Jonas Sjöstedt. I stället upprepades mantrat: invandrare respektive kapitalet kondenserat som riskkapitalet. Här fanns all ondskas uppkomst meddelade man.

Båda dessa partiers förslag innebär betydande ekonomisk tillbakagång, kanske katastrof. Välståndet i Sverige kommer att minska rejält om någon av sverigedemokraterna eller vänstern får makt och inflytande.
Det börjar bli dags att pedagogiskt förklara de förödande konsekvenserna av dessa partiers politik.

Miljöpartiet verkar ha förlorat gnistan. Känslan man fick var att framgångståget miljöpartiet har stannat. Det verkar saknas energi.

Veckans hittills mest lyckade toppolitiker är Anders Borg, länk. Han har varit väl värd att lyssna på-


onsdag 4 juli 2012

Almedalen 2012, arrangemanget

Då har fyra partiledare talat i Almedalen. Själva arrangemanget är större än någonsin. Det verkar som om antalet besökare inte ökat i år.

Fokus har för länge sedan lämnat partierna och deras politik. I stället har det blivit opinionsbildarnas, lobbyisternas, organisationsföreträdarnas, vdarnas och festarnas mecka.
Att veckan fyller sin funktion är klart. Här finns alla inom opinionsbildning. Här sluts kontakterna som blir till avtal. Marknaden är här. Man möts, köper och byter här. Precis som i gamla tider. Det är bara föremålen som ändrats.

Varje båtlast för mellan 1200 och 1500 människor till eller från Gotland. De flesta av dessa åker till Almedalens aktiviteter. Till detta kommer upp till 500 bilar, per tur. Varje båtlast levererar omsättning till Gotlandsbolaget på minst 300.000 inklusive moms. I många fall mycket mer.

För vissa restauranger står Almedalsveckan för 25% av årsomsättningen. Lokaler i universitet och på andra ställen kostar den här veckan summor som får en att baxna. 100.000 kronor per dag kostar en av de mest populära uteplatserna att hyra.Trädgårdar kan kosta från 30-000 kronor per dag och uppåt, att hyra.  Hotellrummen är betydligt dyrare än i Stockholms innerstad under veckan. Lägenheter i Visby innerstad kan lätt kosta flera 10.000 tals kronor denna vecka. Så det ekonomiska värdet av veckan är svårt att underskatta.

Arrangemanget är inte ett sammanhållet arrangemang längre. Det har fragmenterats. Till en ökande mängd arrangemang är det enbart särskilt inbjudna som är välkomna. På sitt sätt strider det kanske mot andan i arrangemanget. Samtidigt har det närmast blivit en nödvändighet i takt med att veckan blivit allt större.

För media blir detta juli-veckan utan nyhetstorka, länk, länk, länk, länk, länk.

För politiken är kanske det viktigaste att människor som sällan eller aldrig lyssnar till partiledarna och vad de har att säga närmast tvingas lyssna. 30-45 minuter med start klockan 19.00, vanligen. Detta har i sig ett mycket stort värde.

Lite ändringar har skett i strukturen. Stefan Löfvén håller sitt tal klockan 15.00 på lördagen. Göran Hägglund har dragits årets nitlott. Klockan 11.00 på söndagen ska han locka folket att lyssna, Kanske i konkurrens med ett kyrkobesök.

Längden på arrangemanget fungerar inte längre. Söndag till och med söndag är för långt. Här måste arrangörerna  göra något.

Media är samlade på i två platser, när man inte finns i sina egna kyffen. Tidningarna eller gammelmedia håller till i universitetets lokaler. Bloggarna har sitt newsroom arrangerat genom Almega, på bloggplats H12 på Wisby Strand.

Större eller mindre nästa år?
60/40 att det blir ännu lite större.


måndag 2 juli 2012

Ny blogg om och i Almedalen

Mårtenssons meningar lanserar en ny blogg om Almedalsveckan. RSS flöden från aktiva bloggar om och i Almedalen finns med på bloggen. Dessutom finns länkar till talen. En eller annan kommentar av Mårtensson från Almedalen kan heller inte uteslutas. Bloggen heter Bloggat om Almedalen, länk.

EUs toppmötesbeslut verkar inte bli av

Den Finska regeringen vill inte att den Europeeiska stabiliseringsmekanismen (ESM) ska använda för att köpa Italienska och Spanska statspapper, länk. Om man gör verklighet av att säga nej till förslaget blir det stopp. Då faller en viktig bit av förra veckans EU toppmötesbeslut.
Det krävs nämligen enhällighet bland Eurons alla 17 länder för att genomföra förslaget.

Den finska regeringen motiverar sitt nuvarande nej med att stödköpen "är ett ineffektivt sätt att stabilisera marknaden".

Värmdös bloggtopp

Så här ser 10 i topplistan ut för bloggarna i Värmdö, enligt politometern, länk
1. Mårtenssons meningar, plats 11 på den moderata listan och plats 145 i Sverige
2. Aurora Gullberg, plats 76 bland socialdemokraterna och plats 451 i Sverige
3. Annika Andersson Ribbing, plats 86 bland socialdemokraterna och plats 524 i Sverige
4. Hans Lindqvist, plats 39 på den centerpartistiska listan och plats 553 i Sverige
5. Fredrik Sneibjerg,  plats 58 på den folkpartistiska listan och plats 558 i Sverige
6. Andrine Winther, plats 114 bland socialdemokraterna och plats 740 i Sverige
7. Värmdöleaks,  plats 71 bland övriga bloggar och plats 802 i Sverige
8. Värmdömoderaterna,  plats 97 på den moderata listan och plats 958 i Sverige
9. Deshira Flankör,  plats 103 på den moderata listan och plats 1018 i Sverige
10. Camilla Lien, plats 118 på den moderata listan och plats 1151 i Sverige
Utanför listan
11. Johan Hedberg, plats 146 på den moderata listan och plats 1321 i Sverige  

Några reflektioner om gammelmedia och Almedalen

Svenska Dagbladet ställer fenomenet Almedalen i politiken mot väggen, länk.
Naturligtvis kan man diskutera om Almedalsveckan är bra eller dålig.

Uppenbarligen anser allt fler organisationer, företag och myndigheter, länk att veckan spelar roll.
En ny rekordnotering på cirka 1.750 seminarier talar sitt tydliga språk. Att 17.000 personer beräknas vara med på veckan visar också på att det finns ett behov.
Måhända är detta behov mera kommersiellt än demokratiskt formulerat.

Att problematisera Almedalsveckan är viktigt.
Den visar tydligast av alla arrangemang i Sverige hur nära medier och beslutfattare befinner sig.
Skandalen som Storbritannien upplever och som sakta men säkert avslöjas kring familjen Murdoch visar på många obehaglia aspekter i samvaron.
Det finns många orsaker till varför utvecklingen gick överstyr. Traditionen för den engelska tabloiderna var en viktig faktor.

En annan som uppmärksammats mindre var att papperstidningen sakta men säkert förtvinar. I ett sådant läge bli tröskeln allt lägre för att journalistiskt gå över gränserna till det moraliskt acceptabla. Detta är situationen även i Sverige. Sannolikt kommer vi att se skandaler här som visar på att journalistiken är beredd att gå över gränserna för att tjäna pengar å sina allt mer pressade ägare.

Tidningsframställning är inte längre någon lönsam verksamhet.
Murdoch inser det och delar upp sin koncern. Papperstidningarna för sig och delarna som har potential för sig. Nästa steg blir att knoppa av papperstidningarna.
Bonniers i Sverige håller sakta men säkert på att dra sig bort från dagstidningsmarknaden. Under 2011 omsatte deras morgontidningar för 3,4 miljarder kronor och tjänade blygsamma 85 miljoner kronor, en resultatminskning med 27% jämfört med året dessförinnan.
Under 2011 sålde Bonnier också de sista av sina regionala morgontidningar.

I Göteborg som numera är papperstidningens svenska Mecka, delar familjen Hjörne upp sitt ägande. Huvuddelen samlas i det lilla bolaget Skäreleja AB, som numera kontrollerar 46% av kapitalet och 53% av rösterna i Sveriges störstad papperstidningskoncern, Stampen.
I årsredovisningen för 2011 förklaras detta med orden: "Orsaken till transaktion är att huvudägaren, familjen Peter Hjörne, velat deal upp aktieinnehaven i olika bolag beroende på syftet med innehaven."

Peter Hjörne behåller privat en cirka 21% av röster och kapital.  I Skäreleja är vinsten på 20,3 miljoner kronor. Av den delas 18,6 miljoner ut till aktieägarna.
Stampen omsatte 2011: 5,6 miljarder kronor och tjänade 298 miljoner efter skatt. Man hade en balansomslutning på 6 miljarder, efter försäljningen av sitt tidningshus i Göteborg.
Marginalerna är små även här och avkastningen är blygsam.
Om man hittar en internationell aktör som är beredd att köpa kommer man sannolikt att sälja. Problemet just nu är finansieringen.

I en marknad som denna måste någon granska granskarna. Här ligger problemet i Almedalen precis som i Stobrittanien. Denna granskare finns knappast.

Om 10 år är dagstidningen mycket mer en nätbaserad produkt. Kanske finns pappersutgåvan kvar i något utförande, som en helgtidning, t.ex. I stället kommer kommenterande magasin att kunna finnas kvar och få en blomstringstid för att i det längre perspektivet tyna bort. Några granskare av granskarna lär vi inte hitta då heller. Utmaningen kommer att vara densamma. Journalistik kräver en moralisk, etisk kompass. För att den inte ska riskera sättas ur spel krävs ekonomiska marginaler. I dag finns de knappast i papperstidningsbranschen.

Almedalen kommer att finnas kvar.
Fortfarande finns ett visst utrymme för att växa, markligt nog får man nog säga. Händelser som Almedalsveckan under nyhetstorkans juli, lär media, i vilken form den nu kommer att finna i, att vårdas ömt. Detta med sina stora fel och tillgångar.

Andra länkar: Martin Moberg,  JMW, HAX, Peter AnderssonMartin Moberg, Maria Abrahamsson Mikael Andersson, Mary X Jensen, SVT, SR, Anna Troberg

söndag 1 juli 2012

Åkesson i Almedalen

'Almedalsveckan har rullat igång igen, länk.
Den här gången inleder Sverigedemokraterna.

Att partiet inleder veckan visar också att man kommit in i politikens finrum. Det blir allt svårare och svårare att negligera partiet. Strategin med att isolera partiet verkar ersättas av något annat. Inte tydligt, men sakta men säkert.

Å andra sidan kan man an fråga sig varför det gamla kommunistpartiet, vänstern är mera rumsrent än sverigedemokraterna. Politiskt står de båda två partier för  en stor andel oacceptabla lösningar på samhällsproblemen. Detta underlåter man att tala om. Varför är vänster mer acceptabelt än höger?

I stället borde vi vara konsekventa och avvisa både  invandrarfientlig höger och vänstern. Inte genom att avstå från att hälsa på dem eller att mer eller mindre mobba dem. I stället ska vi ta debatten med dem. Det är viktigt att vi visar på de logiska och faktamässiga förutsättningarna för de oacceptabla förslagen.

Sverigedemokraternas lösning på Sveriges problem är att radikalt minska invandringen. Detta är självklart både obehagligt, felaktigt och förkastligt.

Vänsterns obehagliga, felaktiga och förskastliga samhällssyn innebär högre skatter för företag och högre inkomsttagare, gärna i kombination med större statlig inblandning i näringslivet. I sin yttersta konsekvens innebär vänsterns förslag ren konfiskation.

Båda de populistika inriktningarna måste bemötas och förslagen, lösningarna måste också bemötas. De är den enda långsiktiga lösningen. 10-12% av befolkningen befinner sig på de populistiska positionerna på invandrarfientlighöger och vänsterkanten.

Samtidigt måste man inse att ett parti vars grundläggande värderingar inte går att dela kan komma med förslag som är värda att pröva.

EU-skepticismen i sig är en sådan fråga, länk. I vart fall når det gäller utvidgandet till en gemensam valuta. Politikens förmåga att lösa problem har sin begränsningar. Det har Euroäventyret visat.

Farliga män, som Åkesson och Sjöstedt ska bemötas och man ska inte göra åtskillnad mellan dessa inriktningar i behandlingen av dem. De är oacceptabla var och en på sitt sätt.