Först kom reality-serier som till exempel "Robinsson" och "BigBrother. Idén var att se vem som överlever och så småningom vinner i metasamhället. Nu har socialdemokraterna har förvandlats till en reality-serie eller ska vi säga ett reality-parti.
I dag är det den tidigare landshövdingen och näringsministern Björn Rosengren som vill rösta ut Juholt, länk. Rent realpolitiskt ser vi en socialdemokrati som inte är regeringsdugliga.
Tidigare talades om att partiet borde ha en lägsta nivå vid 25%. Nu får den sannolikt justeras ned till cirka 20%. Att Juholt får gå i vår är klart. Ett tecken som understryker detta är att Håkan Juholts presschef den mycket kompetente Dan Svanell lämnar honom, länk.
Frågan är bara vem som kan, vill eller får efterträda Juholt? Valet 2014 kan bli en verklig rysare för socialdemokratin. Förutsättningen för att partiet ska kunna hämta sig är att man återgår till att ha fokus på sakfrågor, politik och hare en trovärdig ledare. Reality-politiker ger inget väljarstöd.
Kristdemokraterna har en annan typ av ledarkris. Konceptet kan kallas när krubban är tom bråkar hästarna. Att partiet enbart kan vara kvar i riksdagen med hjälp av stödröster oroar med all rätt kristdemokraterna.
Göran Hägglund är inte mannen att lyfta partiet ur träsket. Sannolikt är inte Mats Odell heller det. Fokus på ungdomar fungerar dåligt för kristdemokraterna. Potentialen finns bland de äldre. Här borde det naturliga fokuset ligga. Fyra till fem år med en återvald Alf Svensson är sannolikt det enda som kan lyfta partiet.
Vänstern ligger och stampar. Man har potential att bli en magnet för missnöjda vänstersossar. Osäkerheten kring vem som blir partiledare kan märkligt nog gynna partiet. Man syns bättre.
Folkpartiet har förlorat en del av sin lyskraft eller kanske är det Jan Björklund. Skola på folkpartivis verkar närmast uttjatat. Det krävs något annat och mer.
Nästa partiledare att ifrågasättas är Björklund. Bloggen menar att det är 50/50 att han sitter kvar över nästa val. Utmaningen från centern gör att man riskerar ut att bli tredje största alliansparti.
Centern har bytt ledargarnityr. Lena Ek syns redan mer än den tidigare miljöministern. Den nye ledaren Annie Lööf har ännu så länge smekmånad med opinionen. Nu gäller det att se vilka resultat man kan skapa i de "egna" frågorna. Prognosen ser bättre ut än på länge. Det största hotet mot centern är miljöpartiet.
Miljöpartiet lyckas väl. Det nya ledarparet har skapat en stabil opinionsmässig plattform. "Gröna" socialdemokrater kommer till miljöpartiet. Samtidigt framstår man som mer trovärdiga än socialdemokraterna.
Moderaterna framtår som det mest formstarka partiet i Sverige. Ledarduon Reinfeldt-Borg utrålar kompetens. Någonstans verkar väljarna uppskatta resultat och gott ledarskap mer än teaterkvalteer. Det känns tryggt. Att det svenska liberalkonservativa partiet ligger på 30-35% liknar allt mer läget i vår Europeeiska omvärld. Det är bara att ta av hatten för Reinfeldt och Borg.
I dag är det den tidigare landshövdingen och näringsministern Björn Rosengren som vill rösta ut Juholt, länk. Rent realpolitiskt ser vi en socialdemokrati som inte är regeringsdugliga.
Tidigare talades om att partiet borde ha en lägsta nivå vid 25%. Nu får den sannolikt justeras ned till cirka 20%. Att Juholt får gå i vår är klart. Ett tecken som understryker detta är att Håkan Juholts presschef den mycket kompetente Dan Svanell lämnar honom, länk.
Frågan är bara vem som kan, vill eller får efterträda Juholt? Valet 2014 kan bli en verklig rysare för socialdemokratin. Förutsättningen för att partiet ska kunna hämta sig är att man återgår till att ha fokus på sakfrågor, politik och hare en trovärdig ledare. Reality-politiker ger inget väljarstöd.
Kristdemokraterna har en annan typ av ledarkris. Konceptet kan kallas när krubban är tom bråkar hästarna. Att partiet enbart kan vara kvar i riksdagen med hjälp av stödröster oroar med all rätt kristdemokraterna.
Göran Hägglund är inte mannen att lyfta partiet ur träsket. Sannolikt är inte Mats Odell heller det. Fokus på ungdomar fungerar dåligt för kristdemokraterna. Potentialen finns bland de äldre. Här borde det naturliga fokuset ligga. Fyra till fem år med en återvald Alf Svensson är sannolikt det enda som kan lyfta partiet.
Sverigedemokraterna gynnas av ett svag socialdemokratiskt parti och kristdemokrater som inte har ordning.
Receptet kallas missnöje
Vänstern ligger och stampar. Man har potential att bli en magnet för missnöjda vänstersossar. Osäkerheten kring vem som blir partiledare kan märkligt nog gynna partiet. Man syns bättre.
Folkpartiet har förlorat en del av sin lyskraft eller kanske är det Jan Björklund. Skola på folkpartivis verkar närmast uttjatat. Det krävs något annat och mer.
Nästa partiledare att ifrågasättas är Björklund. Bloggen menar att det är 50/50 att han sitter kvar över nästa val. Utmaningen från centern gör att man riskerar ut att bli tredje största alliansparti.
Centern har bytt ledargarnityr. Lena Ek syns redan mer än den tidigare miljöministern. Den nye ledaren Annie Lööf har ännu så länge smekmånad med opinionen. Nu gäller det att se vilka resultat man kan skapa i de "egna" frågorna. Prognosen ser bättre ut än på länge. Det största hotet mot centern är miljöpartiet.
Miljöpartiet lyckas väl. Det nya ledarparet har skapat en stabil opinionsmässig plattform. "Gröna" socialdemokrater kommer till miljöpartiet. Samtidigt framstår man som mer trovärdiga än socialdemokraterna.
Moderaterna framtår som det mest formstarka partiet i Sverige. Ledarduon Reinfeldt-Borg utrålar kompetens. Någonstans verkar väljarna uppskatta resultat och gott ledarskap mer än teaterkvalteer. Det känns tryggt. Att det svenska liberalkonservativa partiet ligger på 30-35% liknar allt mer läget i vår Europeeiska omvärld. Det är bara att ta av hatten för Reinfeldt och Borg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar