Feminist javi(s)(s)t ?(!)

Så var det dags för den nye socialdemokratiske ledaren Stefan Löfven, länk,  länk att göra det obligatoriska tillkännagivandet: Jag är feminist, länk, länk. Genom denna rit åtnjuter mannen någon sorts syndernas förlåtelse.

En annan ledande socialdemokratisk feminist är den tidigare ordföranden och numera säteriägaren Göran Persson, länk. Han är också feminist. Frågan är om någon man i politiken i dag har möjlighet att vara något annat än feminist?

Samtidigt verkar man underförstått anta ett den korrekta motpolen till feminism är manschauvinism. Det vill säga synen att mannen är överlägsen kvinnan. Det är en lingvistiskt felsyn. En mera adekvat motpol är i stället maskulinism, länk. 

Poängen med att sätta polariteter maskulinism-feminism mot varande är det i grunden finns en syn om de båda könens lika värde.Både feminism och maskulinism förespråkar lika politiska, ekonomisk och sociala rättigheter för män/pojkar och kvinnor/flickor. Det innebär lika lön och vårdnad om barn, skyldigheter och rättigheter i samhället.

Det som gör bekännelsen från Persson och Löfven, länk, länk besvärlig är att de sannolikt inte riktigt vet vad de bekänner sig till. Feminismen är som bekant ingen enhetlig rörelser. Denna blogg föutsätter att ingen av herrarna är anarkafeminister. Samtidigt har de ett behov av att tona ned sig tydlighet som män.
Ja, de är starka och drivande. Det behöver inte betyda att de saknar empati eller också kan vara svaga.

Däremot blir bekännandet till feminismen mera en sorts devalvering av fenomenet mannen.

Det finns biologiska och miljömässiga faktorer som utveckar mans- och kvinnoroller, problem och möjligheter. Det är tur att medicinen sakta men säkert börjar undersöka speciella kvinnliga sjukdomstillstånd som inte bara är spegelbilder av mannen. Självklart ska män och kvinnor inte ha olika lön för lika arbete.

En värld full av feminister blir inte en bättre värld. Det blir en värld som saknar den naturliga motpolen, maskulinismen. Läs gärna den mycket underhållande boken, Egalias döttrar som på ett humoristiskt sätt problematiserar maskulinism och feminism.

Att vi börjar få allt fler manliga feminister är inte ett hälsotecken. Det visar i stället på att män i ledande ställning inte bejakar sin manlighet. Hade de sagt sig vara maskulinister hade de i stället framstått som trovärdiga.

Misshandlade kvinnor visar på att samhället är grymt, länk. Förövaren är ofta en man. Oförsvarligt, hemskt och det krävs att man gör något åt det. I en värld där unga pojkar allt oftare växer upp utan nära goda manliga förebilder minskar förutsättningarna för att eliminera våldet. I vårdnadskonflikterna är reptilhjärnans reflex hos domarna att en olämplig kvinna ofta är lämpligare än en lämplig man att tilldömas vårdnaden, om nu gemensam vårdnad är omöjlig.

Oskyldiga män har lättare att dömas för misshandel genom dubiösa anmälningar från en kvinna.

Jag påstår inte att män är offer för ett partiarkat. Däremot tror jag att ett jämställt samhälle kräver förståelse och insikt om den komplexa problematiken bakom. Det löses inte genom att nya manliga ledare bekänner sig till en sorts diffus feminism. Här krävs den mer av insikt och trovärdighet för att bli trovärdig.