Statliga företag

Den liberale debattören Johan Norberg har bloggat om statligt företagande på sin blogg kopplad till tidningen metro, länk. I sin iver att tävla om vem som är mest socialdemokrat har nu även moderaterna anslutit sig som kramare av statliga företag. Den seriösa kritiken mot statligt företagande som sådant är närmast borta.

Erfarenheterna från Vattenfall förskräcker, länk.
97 miljarder kronor, kontant av svenska folkets pengar satsades idet holländska företaget Nuon. Baksmällan gör att Vattenfall måste spara, länk.
Mellan 20-30 miljarder kommer den misslyckade satsningen att kosta, kanske mer. Det är värt att notera att Nuon affären inte var en engångsföreteelse den var ett led i idén om att Vattenfall skulle internationaliseras.

Här kan man ställa frågan:
 -Varför internationalisera statliga Vattenfall?

Det mest uppseendeväckande är att de politiker som godkänt beslutet antingen har tappat minnet eller verka fara med osanning, länk.
Det verkar ofta vara så att minnet hos en politiker är proportionell till beslutets framgång.
I samma sekund som ett beslut går från att vara bra till dåligt verkar en politikers minne närmast drabbas av en sorts mental hårddiskkrasch.
När det gäller populära beslut verkar det inte finnas några risker för minnesluckor.

När det gäller Vattenfall är sanningen är att den tidigare vd Lars G. Josefsson sällan eller aldrig utmanades av politiken. Maud Olofsson, de övriga av Alliansens partiledare och socialdemokraterna har uppträtt som vax i Josefssons armar. Han utsågs år 2000 till vd av statsminister Göran Persson. Internationalisering av Vattenfall var mer ett sätt att öka Josefssons egen personliga maktbas än att nå regeringars politiska mål eller avkastningskrav.

Risken för att personer som Josefsson får en allt för stor makt är relaterad till ett ägande som inte är tillräckligt affärsinriktat och som inte kan eller vågar vara tydligt. En Josefsson kan bara skapas i ett tjänstemannaföretag företrädesvis med staten som ägare.
Politiken är väljer ofta minsta motståndets lag som ägare. Det är sällan ett framgångsrecept.


Telias vidlyftiga och sannolikt olagliga affärer med diktaturstater förskräcker. Över två miljarder i mutor av skattepengar är självklart helt oacceptabelt.

Vattenfall har ett marknadsvärde på mellan 400-500 miljarder kronor. Det motsvarar lite under häften av den svenska statsskulden. Förra året avkastade detta bolag 3,8 miljarder. Det innebär blygsamma 1%.

Svenska staten ägde vid årsskiftet 2012/2013  1.614.513.748 aktier i Telia Sonera. Kursen per i slutet av januari år var 43,28. Det är cirka 70 miljarder kronor som finns i Telia av skattebetalarnas pengar. Under sista året har aktien backat lite över 6%.

Tillsammans representerar dessa innehav ett värde som motsvarar mer än hälften av den svenska statsskulden.

Den enkla frågan som Johan Norberg ställer är vilka pengar man är mest aktsam om.
-År det egna eller andras pengar. Tyvärr är det empiriskt baserade svaret enkelt. Det är de egna pengarna.

Staten som ägare i ett bland flera telecombolag framstår inte som logiskt grundad. I en tid när telefonin var analog och representerades av ett monopol fanns i alla fall en resonemangsmodell som för en hel del gick att förklara logiskt. I dag finn inga argument för staten som telecominvestor.

Vattenfall ska om bolaget ska vara statligt inte vara en internationell energiaktör. Man ska vara en aktör som maximalt driver verksamhet i Norden. Det mesta talar för att även Vattenfall ska säljas.

Statliga företag gynnar vare sig politiker eller skattebetalare.

Socialdemokraternas team blir andranyhet i dag

Så blev inte Löfvens nya team en förstanyhet, länk, länk, länk, länk, länk, länk, länk.
I stället blev det fokus på Sveriges nya tronföljare.

När man ser på teamet som Stefan Löfven kommer att omge sig med innebär det att socialdemokratin tar minst ett steg åt höger. I var fall om man jämför med Håkan Juholt. Kanske kan man säga att partiet återgår till Göran Persson-linjen. På ett sätt är det som tokmoderaten skriver: "Ring in det gamla och ut det nya", länk. Hur politiken kommer att se ut vet vi ännu så länge, men den lär blir mera attraktiv för storstäderna. Den kommer att innehålla en sammanhållen skattepolitik.

Fokus verkar ligga på kompetens och ett medvetet storstadsfokus, även om detta inte är klart utsagt. Det verkar som om socialdemokraterna laddar för att ta upp kampen i mitten med moderaterna i Stockholmsregionen. Det lär bli i en rejäl uppförsbacke.

Storstadsfokus och mera mitten är i och för sig närmast en nödvändighet. Med Jonas Sjöstedt som vänsterledare lär det vara svårt att få trovärdighet som bästa alternativ åt vänster och i glesbygden.
Vad vi kommer att se är att det blir ännu trängre i mitten. Om detta nu verkligen är möjligt.

Miljöpartiet kommer att bli nyckeln. Om det träffas en energiuppgörelse kommer man säkert att känna sig fria att samarbeta med moderater eller socialdemokrater. Vad man väljer kommer att avgöras av vem som erbjuder förmånligast villkor. Utan miljöpartiet är drömmen om regeringsmakten bara en illusion

Vi kommer att se en ekonomisk debatt mellan Magdalena Andersson och Anders Borg. Två ekonomer av facket. Kompetensen kan ingen ifrågasätta hos dessa båda. Frågan är bara vem som har utstrålningen som ger sympatierna?

Mikael Damberg tar några rejäla steg uppåt. Gruppledare innebär de facto att han blir socialdemokraternas andreman. Han får genom detta "pole position" för att en gång efterträda Stefan Löfven, kanske i kamp med just Magdalena Andersson.

Frågan är vad vänsterflygeln inom socialdemokratin kommer att ta sig till nu. Kommer man att vara stillatigande eller fortsätter skyttegravskriget från Juholts tid?
-Osvuret är bäst.

Fredrik Reinfeldt och hans team kommer att vara tvungna att prestera ännu bättre för att ta hem valsegern 2014. Samtidigt finns jokern miljöpartiet som kan ställa många begrepp på ända. Ett erfaret och kompetent team kommer att ställas mot ett team som numera har både kompetens och omdöme. Stalltipset är att regeringens chanser är störst i kris. Paradoxalt nog kan en uppåtgående ekonomi göra väljarna mera benägna att pröva något nytt.

Feminist javi(s)(s)t ?(!)

Så var det dags för den nye socialdemokratiske ledaren Stefan Löfven, länk,  länk att göra det obligatoriska tillkännagivandet: Jag är feminist, länk, länk. Genom denna rit åtnjuter mannen någon sorts syndernas förlåtelse.

En annan ledande socialdemokratisk feminist är den tidigare ordföranden och numera säteriägaren Göran Persson, länk. Han är också feminist. Frågan är om någon man i politiken i dag har möjlighet att vara något annat än feminist?

Samtidigt verkar man underförstått anta ett den korrekta motpolen till feminism är manschauvinism. Det vill säga synen att mannen är överlägsen kvinnan. Det är en lingvistiskt felsyn. En mera adekvat motpol är i stället maskulinism, länk. 

Poängen med att sätta polariteter maskulinism-feminism mot varande är det i grunden finns en syn om de båda könens lika värde.Både feminism och maskulinism förespråkar lika politiska, ekonomisk och sociala rättigheter för män/pojkar och kvinnor/flickor. Det innebär lika lön och vårdnad om barn, skyldigheter och rättigheter i samhället.

Det som gör bekännelsen från Persson och Löfven, länk, länk besvärlig är att de sannolikt inte riktigt vet vad de bekänner sig till. Feminismen är som bekant ingen enhetlig rörelser. Denna blogg föutsätter att ingen av herrarna är anarkafeminister. Samtidigt har de ett behov av att tona ned sig tydlighet som män.
Ja, de är starka och drivande. Det behöver inte betyda att de saknar empati eller också kan vara svaga.

Däremot blir bekännandet till feminismen mera en sorts devalvering av fenomenet mannen.

Det finns biologiska och miljömässiga faktorer som utveckar mans- och kvinnoroller, problem och möjligheter. Det är tur att medicinen sakta men säkert börjar undersöka speciella kvinnliga sjukdomstillstånd som inte bara är spegelbilder av mannen. Självklart ska män och kvinnor inte ha olika lön för lika arbete.

En värld full av feminister blir inte en bättre värld. Det blir en värld som saknar den naturliga motpolen, maskulinismen. Läs gärna den mycket underhållande boken, Egalias döttrar som på ett humoristiskt sätt problematiserar maskulinism och feminism.

Att vi börjar få allt fler manliga feminister är inte ett hälsotecken. Det visar i stället på att män i ledande ställning inte bejakar sin manlighet. Hade de sagt sig vara maskulinister hade de i stället framstått som trovärdiga.

Misshandlade kvinnor visar på att samhället är grymt, länk. Förövaren är ofta en man. Oförsvarligt, hemskt och det krävs att man gör något åt det. I en värld där unga pojkar allt oftare växer upp utan nära goda manliga förebilder minskar förutsättningarna för att eliminera våldet. I vårdnadskonflikterna är reptilhjärnans reflex hos domarna att en olämplig kvinna ofta är lämpligare än en lämplig man att tilldömas vårdnaden, om nu gemensam vårdnad är omöjlig.

Oskyldiga män har lättare att dömas för misshandel genom dubiösa anmälningar från en kvinna.

Jag påstår inte att män är offer för ett partiarkat. Däremot tror jag att ett jämställt samhälle kräver förståelse och insikt om den komplexa problematiken bakom. Det löses inte genom att nya manliga ledare bekänner sig till en sorts diffus feminism. Här krävs den mer av insikt och trovärdighet för att bli trovärdig. 

Om Victor Muller hade varit socialdemokraternas ordförande hade man vunnit valet 2014

Fredrik Skavlan har som få andra norrmän kommit in i svenskarnas liv. Som talk-show programledare beskriver han inte bara verklighet. Han skapar bilder, mediabilder. Det blir dessutom god underhållning. Fredrik Skavlan har blivit en utvecklad form av den gamle Lasse Holmqvist.

För socialdemokraternas del blev Tage Erlander först landsfader efter det han varit med i "Hylands hörna". Göran Persson gick från att vara Buffel-Persson till att bli Mys-Persson genom "sen kväll med Luuk".

Nu skulle Håkan Juholt göra det. Han skulle genomföra samma förvandlingsnummer. Programmet han valde för förvandlingen var Skavlan.

Före honom kom Linn Ullman, dotter till Ingmar Bergman och Liv Ullman. Charmen i hennes utstrålning tog nog många med storm. På något sätt gick det att acceptera den neurotiska kvinnan och till och med gilla henne. Hon hade så mycket mer än det. Kanske gick det lättare för att hon inte försökte vara någon annan än den hon innerst inne inser att hon är. Succé var ordet för henne.

Håkan Juholt äntrade scenen. Om han haft tendenser till mys var det nu den okänslige bulldozern som skapades. Klart att jag spöar barn var budskapet. Juholt skapade bilden av sig själv som en kombinerad, både dålig vinnare och förlorare. Nu skapade ha inte bilden helt själv. I samspelet mellan honom och Linn Ullman hände något. Hon blev den gode och han den onde. Ännu mer blev hon, Linn den som avslöjade och han, Håkan den som blev avslöjad. Hon bad om ursäkt när hon insett sig göra fel. Han, Håkan insåg inte ens det. Det var några TV blickar som är historiska

Efter Håkan kom Victor, Victor Muller. Han gjorde det som Håkan inte gjorde. Muller var sig själv och la ut orden som spångar. De skapade riktningar och stärkte. Om socialdemokratin valt Victor Muller till sin ledare hade vinden vänt i fredags. Vart vinden vände för SAAB i fredags är mera oklart. GM ledningen tittade inte på Skavlan. Hur det än går med SAAB har nu Muller stärkt sitt varumärke. Han kommer tillbaka och ordet vinnare är inskrivet i pannan. Detta oavsett hur det går för SAAB. Samtidigt kan det finnas en ny plan och en ny bokstav, ännu en gång.

Vad som står i Juholts panna däremot, är det mesta utom vinnare, länk.
Någon mobbing, länk är det inte. Han är både avklädd och avslöjad.
Sådan är medias skaparkraft.

Slutspel, tidigare än vanligt

Nej, men vänta nu.

Slutspel brukar det vara under senvåren.

Nu är det snart november och det är slutspel, i minst två fall.

Det första slutspelet gäller Håkan Juholt. Åklagarna fortsätter att undersöka hans affärer, länk.

Det kan bli att han går vidare i utslagsturneringen för att bli statsminister 2014.

En annan möjlighet är att åklagaren tar ut åtal.

Då är det game and over för Juholt.

Det skulle inte förvåna om det blir game and over i morgon. Samtidigt är det väldigt lite som talar för att socialdemokraternas ordförande i valet 2014 heter Håkan Juholt. Det är nästan mera sannolikt att han heter Guy Lofalk, länk. Han skulle nämligen säkert mena att han har kompetensen.

Ett annat slutspel som pågår är i matchen mellan Victor Muller och Guy Lofalk i spelet om SAAB, länk.

Lofalk som egentligen hette något helt annat tidigare är en illa omtyckt advokat. Hans kompetens är inte omvittnad. Snarare talar många kollegor om hans bristande kompetens.

En av orsakerna till att advokaten Rolf Åbjörnsson var emot rekonstruktion av SAAB var att han inte på några villkors vis ville se Lofalk som rekonstruktör.

Bland elaka tungor diskuteras det om Lofalk verkligen hette Krister Petterson tidigare eller lystrade till namnet Roland Karlsson, länk.

Hur som helst undrar många hur denne Karlsson eller Petterson kom på idéen om Lofalk.

I vart fall är de flesta eniga om att denne man inte har någon självinsikt. Tvärt om talar många om att han är så självgod att självaste Göran Persson har fått en allvarlig utmanare på detta område.

Victor Muller är en slugger. Han kan slå hårt om han vill. Man undrar varför han valde Lofalk som rekonstruktör. Han kunde valt bättre. Han kunde valt bort vid många tillfällen. Ändå avstod han. Muller är smart, men vågar ibland inte ta de nödvändiga konflikterna.

Nu måste han ta sin livs konflikt med Pettersson, Karlsson eller Lofalk. Kampen är på liv och död.

Ryktet säger att en eller annan leverantör funderar på om det inte är dags att stämma Pettersson, Karlsson eller Lofalk för uteblivna betalningar.

Kineserna undrar vilka avsikter Pettersson, Karlsson eller Lofalk har.

I vart fall måste de bestämma sig om de ska vara med i SAAB senast under helgen. Många undrar när Muller, länk utdelar de dödande slagen. Om han gör det?

Vinner han, då blir han hjälten. I annat fall blir han bara mannen som försökte och gjorde sitt bästa. Det räcker inte i slutspel och business gäller det alltid att vinna.

Något annat räknas inte.

Vi talar om slutspel.

Om att sila mygg men svälja kameler

Aftonbladet, länk publicerar stolt sitt scoop om Annie Lööf (c), länk, länk.

Hennes brott: hon har följt reglerna för riksdagsledamöter.

Kostnad för skattebetalarna: kanske 150.000 kronor

Herr hemmansägare G Persson i Torp (s) lyfter arvoden till den egna firma och till sitt eget ägandes Baven, länk.

2009 slussades 4,1 miljoner dit 2010 var det 2,85 miljoner. Ytterligare en del fann vägen till den egna firman. På det sättet slapp han förlora något av den avräkningsbara statsrådspensionen.

Kostnad för skattebetalarna: ungefär 1,5 miljoner per år.

Det skriver inte Aftonbladet om.

Det är skillnad på person och person i Aftonbladets värld

Dags att omvärdera Göran Perssons politiska insats

Sedan Mona Sahlin tillträtt som partiledare i socialdemokraterna har hennes förmåga att leda landet livligt diskuterats. Förtroendet har hela tiden varit mindre eller ännu mindre.

En som i skuggan av detta klarats sitt eftermäle oförskämt bra är Göran Persson. Har har visat vad som socialdemokratisk politik kan innebära i praktiken. Diskussionen om vad Persson har åstadkommit och om det varit bra eller dåligt har lyst med sin frånvaro. Isolerat nämns hans namn i något sammanhang, men sällan diskuterar vi helheten ens inom något politikområde. I stället har fokus blivit på de två sidorna av honom: buffel-Persson och mys-Persson.

Om vi titta på det tidigare kommunalrådet från Katrineholm är han precis som Olof Palme än gång var huvudsakligen en ledande socialdemokratiskt skolpolitiker. Trots att han avgått är i allt väsentligt socialdemokraternas skolpolitik Perssons-skolpolitik.

Låt oss vara eniga om att vi har en skola som är i kris. En skola som har sjunkande resultat. Faktiskt en skolan som inte ens förmår att göra hela befolkningen läskunnig. Vi har en skola som har mist sin förmåga att sudda ut klasskillnader och inspirera till klassresor. Viss har det hänt mycket i samhället som gör skolans roll svårare, men Persson-skolan har gjort det ännu svårare. Persson-skolan har gjort utvecklingen ännu sämre.

Docenten i ekonomisk historia, Jonas Olofsson har skrivit boken skolans kris, länk. I ett referat av boken skriver Göteborgsposten följande om socialdemokratisk skolpolitik. "Socialdemokratisk paradox

Historiskt sett har det rått en bred partipolitisk samsyn på skolpolitikens område, även om skiljelinjerna i dag är stora. Särskilt den socialdemokratiska synen på yrkesutbildningens betydelse måste betraktas som paradoxal. Här har det funnits inslag av mindervärdeskomplex.

I stället för att slå vakt om de grupper vars intressen man vill representera, har man fokuserat på den så kallat högre utbildningens villkor. Målet med politiken för ökad social rörlighet tycks ha varit att upplösa arbetarklassen.

De sociala och samhällsekonomiska kostnaderna för den här politiken har blivit allt högre. Sedan programgymnasiets tillkomst på 1990-talet är det över 20 procent av en ungdomskull som inte fullbordar sin gymnasieutbildning.

Denna grupp drabbas senare av oerhört svåra sociala problem. Arbetslösheten är dubbelt så hög för dem som saknar gymnasieutbildning jämfört med de gymnasieutbildade och cirka tre fjärdedelar av dem som huvudsakligen försörjer sig på socialbidrag i åldrarna under 25 år tillhör denna grupp. Andelen som har aktivitetsersättning, tidigare kallat förtidspension, är sju gånger högre. Det är också viktigt att betona att den sociala bakgrunden hos de ungdomar som får problem i skolan följer tydliga klasslinjer. Här handlar det i första hand om klass, inte om etnicitet."

Arkitekten bakom detta teoretiseringsfokus är Olof Palme. Genomföraren av Palmes skolpolitik är Göran Persson. P J Anders Linder formulerar det så här, länk: "Under 1980- och 1990-talen var det högsta mode att tala om yrkesutbildning som något snävt och begränsande som höll människor nere. Motmedlet blev ett gymnasium, designat av skolminister Göran Persson, med mer teoretiska studier och allmän högskolebehörighet åt alla. Alla skulle gå gymnasiet, alla skulle läsa mycket teori."

Skolan före Persson var kvalitetssäkrad av staten. Persson kommunaliserade skolan. Genom denna organisation med varumärket Persson förverkligades en viktig hörnsten i socialdemokraternas skolpolitik.

Effekten av denna blev den ojämlika skolan. En skola som för sina resultat är beroende av kommunalpolitikers engagemang och vilja att sätta skolan i fokus. Resultatet har blivit förskräckande.

Socialdemokraterna försöker blanda bort korten genom populistiska resonemang. Ett exempel på detta är en artikel den 11 mars 2010 av Carin Jämtin på Newsmill, länk. Hon skriver att: "31 procent av Stockholms 20-åringar har inte har fullföljt gymnasiet. I Skärholmen, Spånga-Tensta och Rinkeby-Kista har mer än var femte 20-24-åring grundskola som sin högsta utbildningsnivå. I Bromma och innerstan ligger motsvarande andel under 10 procent - allra lägst är den på Östermalm med 3,7 procent."

I själva verket finns det inget som visar att utländsk bakgrund är en riskfaktor för dåliga betyg. Den stora riskfaktorn är den skolorganisation som Göran Persson införde.

Analysen av skolans kris och av lösningarna på denna står i liten utsträckning politiken för. Vissa analys kommer från politiken, men skolan är mera komplex än den morots-piskskolan som Jan Björklund har gjort sig till uttolkare av.

En av de mer klarsynta insatserna på detta område gör i stället trion Stefan Fölster, Monica Renstig och Anders Morin. I Boken den ojämlika skolan skriver de, länk: "Problemen med den svenska skolan är mycket större än vad som hittills varit känt med oacceptabla och ökande skillnader. Idag går en fjärdedel av eleverna ut grundskolan utan fullständiga betyg och det finns kommuner där mer än 40 procent gör det. Utvecklingen visar på ett skolsystem där föräldrarnas bakgrund har en avgörande betydelse för hur väl eleven klarar grundskolan - istället för att, som tänkt, vara kompensatorisk."

I en presentation av boken den ojämlika skolan står det:

"I en skarpsynt granskning av den svenska grundskolan visar författarna att utvecklingen inte alls beror på bristande resurser eller låg lärartäthet. Tvärtom har nästan alla kommuner väsentligt ökat sina resurser till skolan och lärartätheten är oförändrad sedan 1993. Istället pekar man på bristande styrning, kontroll och ledarskap från såväl Skolverket som från kommuner och skolledare och en oförmåga att dra kloka slutsatser av all den skolstatistik man producerar. Förändring är dock faktiskt möjlig - utan stora kostnader, men genom att jobba smartare"

En skola som arbetare smartare måste lösa sina grundläggande kunskapsuppgifter. Det är en ledarskapsfråga och i mindre utsträckning en resursfråga.

Göran Persson har fått genomföra den socialdemokratiska visionen av skolan.

I uppslagsverket wikipedia kan man läsa om detta: "Persson utnämndes 1989 till statsråd vid Utbildningsdepartementet (skolminister). Hans mest betydelsefulla åtgärd som skolminister var att genomdriva kommunaliseringen av grundskolan, som tidigare varit en statlig verksamhet. Denna åtgärd hade länge diskuterats inom socialdemokratin, men skjutits upp med anledning av det starka motståndet från bland annat lärarkåren. Persson lyckades övervinna omfattande protester och genomdrev med kraft kommunaliseringen av lärarnas och skolledarnas tjänster hösten 1989." Lite längre ned i artikeln står det:

"Omröstningen i riksdagen slutade med 162 röster för och 157 röster emot, där socialdemokraterna fick stöd av en knapp majoritet av vänsterpartiets riksdagsledamöter. Kommunaliseringen bidrog till att etablera bilden av Persson som en politiker med förmåga att åstadkomma resultat."

Frågan är bara vilken typ av resultat? Som minister med början 1994 fortsatte han att aktivt driva skolpolitiken åt fel håll. Det började som finansminister och fortsatte seda som statsminister med start 1996.

När man granskar skolpolitiken som var ett av Perssons skötebarn kan vi se att effekterna av hans politik är förskräckande, även om han inte är ensam ansvarig för detta. Frågan är om det är rimligt att satsa på en socialdemokratiskt ministär ytterligare en gång, med det kaos man skapat tidigare.

En annan fråga är om det inte är dags att omvärdera Göran Perssons insats som politiker. Han har kommit allt för lätt undan.

Mys-Persson, Buffel-Persson känner vi redan. Det är dags att lägga till epitetet Skolförstörar-Persson.

Andra bloggar: Peace Love & Capitalism, Rick Falkvinge,

Andra medier: DN, DN, Expressen, SvD

Skattehöjarkongressen: Dags att slå till mot Persson och Rosengren

Kjell-Olof Feldt och Sven-Olof Lodin skriver i dag om sin oro inför den socialdemokratiska partikongressen och risker för att den kommer att resultera i flera förslag om skattehöjningar, länk.

Den socialdemokratiska partikongressen riskerar att gå till historien som skattehöjarkongressen.

Den första viktiga fråga är den om progressiviteten i skattesystemet. Det gäller idéen om att den som tjänar mer ska ha högre procentuell skattebelastning. Hela idén om ett progressivt skattesystem hör till en annan tid. Det innebär att de som har bäst förutsättningar att bidra till samhället ska bestraffas för detta. De får om socialdemokraterna får hållas incitament för att flytta från landet, av just skatteskäl. Den grundläggande idén med ett skattesystem som ska främja tillväxt måste ha som mål att ha en så platt skatt som möjligt.

Marginaleffekter är alltid av ondo.

Den andra frågan är den om sparskatten eller som socialdemokraterna kallar den: förmögenhetsskatten. Effekten av sparskatten var att värden motsvarande 40% av statsskulden försvann ut ur landet. Hur många arbetstillfällen som försvann på grund av skatten kan diskuteras, men sannolika talar vi om tiotusentals. Ändå vill socialdemokraterna återinföra denna skatt. Detta trots att de som inte kommer att fly landet framförallt blir dem dom inte kan flytta sina tillgångar och vanliga lönearbetare.

I stället borde socialdemokratin fundera över hur man kan skapa tillväxt. Ett samhällskontrakt som innebär att sparskatter som förmögenhetsskatten inte kommer att innebära en tillväxt i sig. Det är en klokare strategi.

Den tredje frågan rör fastighetsskatten. Nu gäller det att slå till mot "lyxvillor" med taxeringsvärde över 4,5 miljoner. Kanske är det tidigare partiordföranden godsägare Persson som man vill åt eller tidigare näringsministern, slottsherren Rosengren.

Den fastighetsavgift som Alliansregeringen infört är bra. Det som är mindre bra är den reformen har resulterat i skatteskärpningar vad gäller reavinstskatten. Här borde både socialdemokrater och Alliansregeringen se på det förslag som skatteverket presenterade.

Kommer vi att se höjningar av bilskatten och traktorskatterna också? Både Rosengren och Persson har nya traktorer så här borde man kraftigt höja skatterna. Dessutom borde man höja skatterna för dem som kör Bentley. Ett exempel är här medlemmen Rosengren.

Nu verkar socialdemokraterna vilja anpassa sig till Lars Ohlys och hans konfiskeringspolitik. Jag tror inte att det är vad socialdemokratiska väljare vill ha. De vill ha rimliga skatter med få marginaleffekter. Får de inte de är sannolikheten stor att de blir Alliansväljare. Efter en skattehöjarkongress är chansen stor.

Någon skatt på cacao efter Norsk förebild har vi ännu så länge inte hört om.

Inte heller har vi hört om punktskatter på toblerone.

Möjligen blir det skatt på guldnogat!

Andra bloggar: Per Ankersjö, Peter Andersson, Allt om Alliansen,

Makten och inget annat än makten

Vår beredskap är god, som Per Albin sa. Vår beredskap att försöka behålla makten, som Reinfeldt sa...

För det är en självklarhet att makten, makten och inget annat än makten är viktigt för oss. Vilken politik vi bedriver spelar mindre roll. Det blir tyvärr den tolkning man gör av Fredrik Reinfelds tal på moderaternas partistämma, länk.

Man säger att makt korrumperar. Det stämmer till en del. Att få smak på makten påverkar inte sällan en persons sätt att vara. Vi såg det tydligt med Sveriges mest kunglige gestalt, Göran Persson.

Inte sällan lindas budskapet om att vilja hålla fast vid makten in i att: "man gör något för folkets bästa". Här skiljer sig tråkigt nog inte Göran "kungen" Persson och Fredrik "Frippe" Reinfeldt åt. Tyvärr skiljer sig inte heller deras politik speciellt mycket åt.

Det är bekymmersamt.

Extra bekymmersamt är det att integritet och upphovsrättsfrågorna verkar hanteras av en särskild allians som vi kan kalla MSSP (moderatsocialistiska samlingspartiet). Det verkar för integritetens roll inte spela någon roll om justitieminsitern heter Bodström eller Ask. Sedan undrar folk över varför unga väljer piratpartiet. Det borde vara lätt att förstå. En privat sfär vill unga ha både till höger och vänster.

Reinfelds flört är också en defensiv strategisk åtgärd. Om sverigedemokraterna kommer in i riksdagen öppnar Reinfeldt faktiskt för en stor koalition mellan socialdemokrater och moderater. Förebilden finns hos Reinfeldts favorit Merkel i Tyskland.

I Sverige kan detta skapa en helt ny opposition bestående av miljöpartiet, vänstern, kristdemokraterna, centern och folkpartiet.

Andra medier: DN,

Andra bloggar: Jinges, Stefan Stenudd, Johan Westerholm,

Nuder har gjort sin PPP

Då hörde jag det som var väntat på i radion.
Det startade för några dagar sedan. Aftonbladet har publicerat utdrag ur Pär Nuders bok. Svenska Dagbladet, Aftonbladet, Dagens Nyheter och Expressen skriver om den i dag. Ett avsnitt handlar om tre män på fyllan. Persson på fyllan förlorar fotfästet och ramlar. Till på köpet från en cykel. Här kommer förklaringen till Perssons smärtor.


I morse talade Pär Nuder ut om sin petning som finansministerkandidat i radion.
Han erkänner först att ett problem var den nära kopplingen till Göran Persson.
Sedan kommer det jag väntat på: De klassska PPPna. "Förhållandet till Person blev ett helt annat efter att han förnedrat mig offenligt inför de andra", förklarade Nuder.
Detta kommer eftersom den socialdemkratiska liturgin just nu föreskriver ord som dessa.

Stefan Stern som såg till att det blev mer uppståndelse kring Nuders avgång har det lite besvärligt nu. Då passar Nuder på. Han Pissar På Persson. Detta är starten på Nuders come back.

Distanseringen från Persson har mindre att göra med Perssons politik. Det är tiden. Kanske ska vi säga psykologin. Man måste visa att det var rätt att göra sig av med honom. Tyvärr blir det en smula konstigt att människor bekänner långt efteråt vad de i "verkligheten" tyckte. Var finns det politiska civilkuraget? Som det ser ut blir många medlöpare och inte så många politiska visionärer med ryggrad.

Nuder har Persson att tacka för sin karriär. Om Nuder i dag känner att lojaliteten gick för långt skulle dessa bekännelser passa bättre i samtal med hans coach eller terapeut. Kanske också i samtal med Persson själv. Som det görs av Nuder, känns det mer som taktik än som äkta vara.


Fokus verkar inställd på en sak. Att få revansch. Det är Nuders starkaste gren. Han var i hårt blåsväder i samband med att den dåvarande jusitieministern Sten Wickbom fick avgå 1987. Kritiken var så att fängelserna hade svängdörrar. Mycket riktigt sattes Nuder i kylskåpet men släpptes snart ut.

Anna Greta Lejon, som efterträdde Wickbom, säger som svar på varför hon inte ville ha kvar Nuder: "att hon behövde en perspn med en annan profil". Nästan ordagrant vad Sahlin sa tidigare i år om samme Nuder.

I stället byggde han en plattform från en SSU bas. Han var också lokalpolitiker i Österåkers kommun. 1994 bär det tillbaka till rikspolitiken. Riksdagsplats och smtidigt sakkunnig i statsrådsberedningen åt Ingvar Carlsson. Nu är han tillbaka i värmen på allvar. Efter en lite tillbakadragen position under Perssons första år utses han till statssekreterare år 1997.
Han blir Persson spindoktor. Han får ansvar för utnämningar och blir spindeln i nätet och den närmast förtrogne. 2002 blev han samordningsminister och sedan finansminister två år senare.

Killen är 45 år, har en gedigen erfarenhet. Han är socialdemokratins comeback kid.
Nu lägger han grunden för att komma tillbaka igen. Frågan är var? Jag tror inte att han utesluter partiordförandeskapet efter Mona Sahlin. Först tänker han sig en ministerpost i en ny socialdemokratisk regering. Jag är tveksam till politikerbloggens slutsats om att Nuder är en bitter föredetting.

För mig känns hans agerande lite pinsamt. Nuder kan bättre.

Denna blogg är till salu

Jag ser att den tidigare statsministerhustrun har ett föredömligt krismedvetande. Hon arbetade häromdagen i kassan på systembolaget i Halmstad. Detta rapporterar e.24.se. Det är föredömligt. Undrar vilka krisförberedelser hennes make herr Persson vidtagit.

Några liknande krisövningar har inte rapporterats från Rosenbad och familjen Reinfeldt. Vi väntar dock med spänning på de krisövningar man kommer att genomföra där.
Kanske ett jobb i receptionen på någon avknoppad vårdcentral kan vara lösningen?
För herr Reinfeld kan det bli aktuellt att ta sin tillflykt till cirkusen. Han har i samband med gruppmötena om FRA-lagen visat sig ha en imponerande dompteringsförmåga.

Annars inser vi att det börjar bli dags att sälja bloggen. John Wu har enligt e24.se sålt sin blogg för 14,9 miljoner dollar. För min egen del kan jag tänka mig mindre än hälften (7,45 miljoner dollar). Det är bara att skicka en intresseanmälan per mail eller genom en kommentar på denna blogpost. Don´t call us - we call you.
Försäljningen av John Wus blogg visar att de nya medierna står stabilt i krisen.
Grattis alla bloggare. Ni är vinnarna.

Hem till gården

Familjen samlas på Torp. 

Vdn för systembolaget Anitra Steen slutar i maj nästa år skriver Dagens Nyheter och Aftonbladet. Med sig till residenset tar hon en pension på cirka 120.000 kronor i månaden plus indexuppräkning. Om hon uppnår medellivslängd innebär det en kostnad för Systembolaget på 33,1 miljoner. 

Nu har Steen och Persson möjligheten att stanna och utveckla Torp till en spännande skogsgård.

Alternativet är att båda två kunna resa ut på internationellt uppdrag. 

Mona Sahlin lär efter Göran Perssons ökade engagemang i partipolitiken säkert erbjuda paret det. Efter att ha varit i USA har hon säkert lärt sig Richard Nixons berömda politiska citat: "Better having someone pissing inside out then outside in".

Steen träffade Persson under sin tid som statssekreterare i finansdepartementet 1994-95. Persson var då gift med sin första hustru. Nu blev det inte något av den romansen då eftersom Persson gifte om sig med Annika Bartine. 

Gammal kärlek rostar som sagt inte och så småningom fick de varandra. Det är notabelt att hon fick två av sina toppjobb inom staten sedan de träffats 94/95, nämligen jobbet som generaldirektör för riksskatteverket (1996-99) och vd jobbet på systembolaget 1999.

Nu får Fredrik Reinfeldt en utmärkt möjlighet att ersätta socialdemokraten Steen med en moderat. Hennes företrädare var ju folkpartisten Gabriel Romanus. 

Om vi komma med ett personligt förslag till vd  så är det: Sten Tolgfors. För försvaret blir hans avgång ett kompetenslyft och för folket blir det lättare att få en förklaring till hans många gånger förvirrade tal. Som vd för systembolaget är det ändå ingen som lyssnar på honom.

Opinionssiffrorna skulle säkert också öka efter en sådan rockad

Till den avgående och till trädande vdn säger vi. Halsa dem därhemma

FRA lagen diskriminerar Björn Rosengren

Låt oss kalla de två kompisarna Björn och Göran, för att göra det lite mera levande. Vi kan ge dem ett efternamn också, Björn kallar vi Rosengren i efternamn och Göran

kallar vi Persson i efternamn. 

De är kompisar. De jobbade tillsammans i statsförvaltningen. Göran var Björns chef. Båda är skilda och numera omgifta.

Björn fick ett bättre betalt jobb på ett internationellt företag. Han skriver dagligen mail till utlandet och talar mycket i telefon med utlandet. Egentligen är det väl så att Björn numera bor i London. Han har som Svensk medborgare i EU utnyttjat sin rätt till fri rörlighet inom unionen. 

Hans arbetsgivare, låt oss kalla dem: MTG och Kinneviksgruppen har utnyttjat de rättigheter som finns inom EU. De utnyttjar möjligheterna till fri rörlighet av varor och tjänster. 

För att göra det använder de internet. Deras medarbetare mailar ut och in ur Sverige, såväl inom som utanför EU. Utanför EU är sin sak men inom EU ska de behandlas lika med andra Svenska företag som bara marknadsför sina varor och tjänster inom Sverige.

Göran däremot fick ett erbjudande från ett företag som arbetar huvudsakligen inom Sverige. 

Låt oss kalla det JKL, ett konsultföretag. Göran mailar lika mycket som Björn, men han mailar inom Sverige. Göran tala mycket i mobiltelefon inom Sverige. Ibland mailar faktiskt Göra till Björn i London.

Vad skiljer Göra och Björn ur FRA lagens perspektiv? 

Göran är inte föremål för FRAs signalspaning, men det är Björn. Anledningen är enkel Björn och det företag han jobbar för har utnyttjat sina rättigheter enligt EU fördraget. 

FRA diskriminerar därför Björn på grund av att han utnyttjar sina rättigheter enligt EU 

fördraget. 

Någon säger det är tillåtet att diskriminera. 

Ja det stämmer om det finns en rimlig proportionalitet i diskrimineringen. 

Vi kan tycka vad vi vill om Göran och Björn. 

Nu är det så att Björn tjänar lite drygt dubbelt så mycket som Göran. Det räcker inte. Dessutom behover Göran jobba mycket mindre än Björn. 

Om EU-domstoeln skulle pröva den här diskrimineringen skulle med all sannolikhet Sverige fällas och tvingas ändra FRA lagen. Ändrar Sverige lagen, då blir ingen av de gamla kompisarna diskriminerade.

 

Två andra bekanta, låt oss kalla dem Fredrik och Carl jobbar tillsammans. Fredrik är en Täbykille som har gift sig med en tjej från Bromma. Vi kan kalla henne Filippa. 

Carl hade tjocka glasögon när han var liten och växte upp på Östermalm. 

Carl har nu funnit kärleken i en Italiensk kvinna. 

När Calle mailar till sin fru och hon är i Italien spanar FRA på dem. 

Filippa och Fredriks kärleksliv bryr sig inte FRA om. Det är ju inom Sveriges gränser.

Vad säger ni om det, Per Ankersjö, Oscar Swartz, Magnus Andersson och Henrik Alexandersson. 

Börjar det inte bli läge att anmäla FRA-lagen till EU domstolen? 

Den kränker ju faktiskt EU-rätten

doktor Persson åter i partipolitiken

Så har det varit tyst från den frie debattören Göran Persson, d:r h.c (hedersdoktorn)  sedan han avgick den 17 mars 2007 som partiledare. Enligt traditionen har han hållit tyst om partipolitiken och förväntades väl göra det för alltid. 

I sin roll som konsult för konsultföretaget har han dock ibland uttalat sig. Ett exempel är ett anförande till bilens lov under Almedalsveckan förra året. 

Många var vi nog som trodde att epoken Persson i politiken var slut. Under sommaren står det klart att det inte var punkt för Göran Persson i politiken utan bara en parentes. Han avviker från vad som är vanligt för gamla statsministrar, blir högbetald PR konsult utan någon vidare karens. Köper sig en större gård och förverkligar säkert sin dröm. 

Det som är mest förvånande är att han inte låter sin efterträdare Mona Sahlin själv sköta partipolitiken. Nu kommenterar han den ekonomiska politiken, FRA och världspolitiken. Persson kritiserar och anger vad som är rätt och fel, med minst samma pondus som under sin tid som statsminister. Man kan undra vad han har för strategisk plan, doktor Persson. 

För jag tror inte det är en tillfällighet att han engagerar sig i partipolitiska frågor.

Är det kanske så att han vill yttra sig så mycket att Mona Sahlin om hon vinner valet måste se till att han får ett internationellt toppjobb?