Opinionsundersökningsinstituet SKOP publicerar en ny väljarbarometer, länk i dag, länk, länk, länk, länk.
Sedan valet 2010 har de två största partierna, moderaterna och socialdemokraterna ökat sin andel av väljarkåren från 60,8% till 65,9%. Två tredjedelar av alla väljare finns alltså hos två partier.
I valet 2002 stod dessa partier för 54% av väljarkåren. Alla övriga partier marginaliserats sakta, men säkert. Det kvittar egentligen om de finns till höger eller vänster. Det finns egentligen ett undantag och det är Sverigedemokraterna som verkar ha etablerat sig som vågmästarparti. Man ligger ganska stabilt kring 6%.
Miljöpartiet har tappat fart och är på väg mot 2010 års valresultat. Från toppnoteringen opinionsmässigt i höstas på 11,6% är man nu nere i 8,9%. 1,6% bättre än 2010 års val. Man syns och hörs inte mer än stödpartierna inom Alliansen. Katastrofpartiet framför alla andra är Kristdemokraterna. Nu är man nere på 2,9%, att jämföra med 5,6% vid valet 2010. Krismedvetandet hos kristdemokraterna är i det allra närmaste obefintligt. Sannolikt är partiet ett före detta riksdagsparti mycket snart.
Centern har inte fått någon Annie Lööf effekt, länk. En otydlig Maud Olofsson har efterträtts av en lika otydlig Lööf. Man har egentligen inga resultat att visa upp. När det kommer till kritan får man vika sig.
Moderaterna seglar fortfarande vidare på framgångsvinden från valet 2010. Socialdemokraternas uppgång gör att man nu är i nivå med valresultatet 2006. Mycket kan fortfarande hända i styrkekampen mellan de två stora. Ett verkar säkert tillsammans tar man allt mer av väljarna.
Den fördel moderaterna har är att man visar regeringsduglighet och att väljarna vet vad man tycker. Radarparet Reinfeldt Borg säljer fortfarande.
Socialdemokraterna har fortfarande inte sagt något om vad man vill. Man riskminimerar och håller tyst. Sannolikheten för att väljarna lämnar partiet om man tycker något tydligt är större än om man stilla tiger still. Precis som Mona Sahlin gjorde under perioden 2006-2008. Då gick partiet fram från 2006 år valresultat på 34,8% till 42,5% i september 2008. Tystnad hette framgångskonceptet då. Det är först under senhösten 2008 som siffrorna börjar vika. Detta sammanfaller med spekulationerna om att man skulle inleda ett samarbete med vänstern och att man börjar presentera sin politik.
Farhågorna om en förestående Allianskatastrof är överdrivna. Samtidigt är utmaningarna större än på länge. Som sittande regering måste man skapa vinnande visioner och politik. Här är regeringen svagare än vad man varit tidigare. Alliansregeringen räddades 2010 av en dålig opposition. En sådan gåva lär man inte få ett val till.
Sedan valet 2010 har de två största partierna, moderaterna och socialdemokraterna ökat sin andel av väljarkåren från 60,8% till 65,9%. Två tredjedelar av alla väljare finns alltså hos två partier.
I valet 2002 stod dessa partier för 54% av väljarkåren. Alla övriga partier marginaliserats sakta, men säkert. Det kvittar egentligen om de finns till höger eller vänster. Det finns egentligen ett undantag och det är Sverigedemokraterna som verkar ha etablerat sig som vågmästarparti. Man ligger ganska stabilt kring 6%.
Miljöpartiet har tappat fart och är på väg mot 2010 års valresultat. Från toppnoteringen opinionsmässigt i höstas på 11,6% är man nu nere i 8,9%. 1,6% bättre än 2010 års val. Man syns och hörs inte mer än stödpartierna inom Alliansen. Katastrofpartiet framför alla andra är Kristdemokraterna. Nu är man nere på 2,9%, att jämföra med 5,6% vid valet 2010. Krismedvetandet hos kristdemokraterna är i det allra närmaste obefintligt. Sannolikt är partiet ett före detta riksdagsparti mycket snart.
Centern har inte fått någon Annie Lööf effekt, länk. En otydlig Maud Olofsson har efterträtts av en lika otydlig Lööf. Man har egentligen inga resultat att visa upp. När det kommer till kritan får man vika sig.
Moderaterna seglar fortfarande vidare på framgångsvinden från valet 2010. Socialdemokraternas uppgång gör att man nu är i nivå med valresultatet 2006. Mycket kan fortfarande hända i styrkekampen mellan de två stora. Ett verkar säkert tillsammans tar man allt mer av väljarna.
Den fördel moderaterna har är att man visar regeringsduglighet och att väljarna vet vad man tycker. Radarparet Reinfeldt Borg säljer fortfarande.
Socialdemokraterna har fortfarande inte sagt något om vad man vill. Man riskminimerar och håller tyst. Sannolikheten för att väljarna lämnar partiet om man tycker något tydligt är större än om man stilla tiger still. Precis som Mona Sahlin gjorde under perioden 2006-2008. Då gick partiet fram från 2006 år valresultat på 34,8% till 42,5% i september 2008. Tystnad hette framgångskonceptet då. Det är först under senhösten 2008 som siffrorna börjar vika. Detta sammanfaller med spekulationerna om att man skulle inleda ett samarbete med vänstern och att man börjar presentera sin politik.
Farhågorna om en förestående Allianskatastrof är överdrivna. Samtidigt är utmaningarna större än på länge. Som sittande regering måste man skapa vinnande visioner och politik. Här är regeringen svagare än vad man varit tidigare. Alliansregeringen räddades 2010 av en dålig opposition. En sådan gåva lär man inte få ett val till.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar