Vad krävs för en väl fungerande skola?

Ett antal ekonomer har utrett detta, länk.

Författarna är: Stefan Fölster, Anders Morin och Monica Renstig.

Slutsatserna enligt artikelförfattarna är följande:

"Det är således inte resursbrist som är problemet utan hur resurserna används. Man måste rentav misstänka att myten om resursbristen blir till ett alibi i problemkommunerna och för- lamar skolutvecklingen. Några av de åtgärder som måste till för att komma till rätta med de allt sämre prestationerna och de allt större och oförklarade skillnaderna är följande.

•Bättre kontroll, styrning och uppföljning på alla nivåer och på tidiga stadier. Mätbara kunskapsmål måste formuleras av kommunerna, som tillsammans med skolledningarna också måste följa upp om målen nås.

•Lärarnas tid med elev måste öka. Läraravtalet bör reformeras så att lärarna är mer tid i skolan. På det sättet kan elever som släpar efter få mera stöd. De bästa skolorna har tidseffektiva samarbeten för förberedelse av lektioner, mindre byråkrati, och smartare it-användning.

•Satsa på lärarkvalitet istället för lärarkvantitet. Forskning visar entydigt att kvalitén på lärarna har större betydelse för elevernas resultat än mängden resurser som sätts in i skolan. För att kunna locka de bästa förmågorna till läraryrket krävs dock högre och mer individuellt satta löner även om det sker till priset av en lägre lärartäthet."

På enkel svenska är det som så ofta: det verkningsfulla är relationer och fungerande sådana. Stödfunktionerna ska möjliggöra en ökning av relationstiden.

Skolan: det räcker inte med enbart piskor

Skolminister Jan Björklunds recept för en bättre skola rör sig tyvärr i en riktning. Han talar uteslutande om kontroller, krav och disciplin.

Det är viktigt att mäta vad skolan skapar. Tyvärr är de mätinstrument som används för detta ganska smala. Skolan ska självfallet förmedla kunskap, men skolan har också ett hälsomål. Eleverna som lämnar skolan ska må bra och ha redskap för att kunna vidmakthålla hälsan.

När vi ser på ohälsan i samhället ser vi att psykisk ohälsa i dag är tre gånger vanligare är på 1980 talet.

Vilket ansvar för denna utveckling har skolan?

För egen del tror jag att skolan måste bli bättre på att möta eleverna där de står. Den gamla idén om enhetsskolan börjar bli förlegad i sin nuvarande utformning. Enhetsskolan skapade en struktur där i princip alla skulle gå i skolan under ett garanterat antal år. Det var bra.

Det som blivit utvecklingen av enhetsskolan är att alla elever ska ha samma undervisning och samma krav. Det är denna idé som är ett av skolans största problem. Skolan måste möta eleverna mycket mer individualiserat.

Det ökade antalet friskolor har till viss det skapat förutsättningar för detta. Det räcker inte. Samhället bör skapas förutsättningar för nivågruppering på ett helt annat sätt än vad som sker i dag. Å ena sidan måste skolan vara en spjutspetsskola för dem som vill och har begåvning.

Å andra sidan måste skolan kunna vara den trygga hemvisten som gör att ungdomar ges förutsättningar att bokstavligt klara livet och vara psykiskt friska. Naturligtvis ska även dessa senare elever kunna ställa kravet att de har grundläggande kunskaper och färdigheter.

Det börjar bli dags för en skoldebatt och åtgärder på skolans område som går utöver kunskapskontrollen. Vi måste också ha ett förebyggande hälsoperspektiv i skolan.

En central uppgift för skolan måste vara att alla elever ska ha en kunskapsgaranti som motsvarar godkänd kurs i alla kärnämnen. Denna garanti bör kunna åberopas under en mycket längre tid än fram till 20 års ålder.

Detta ska kunna gå att genomföra samtidigt som skolan ska kunna stimulera de högpresterande på helt andra sätt än i dag.

Å ena sidan måste skolan samordna sig med socialförvaltningarna så att vård och skola blir effektivt samarbetande. Å andra sidan måste skolans pedagogik och arbetssätt utvecklas för att producera morgondagens spjutspetskunskompetens.

Det borde inte finnas någon motsättning i detta.