Ökenvandringarna tillsammans med Olof Johansson och Lennart Dahléus som varade mellan 1987 och 2001 fick sitt nödvändiga slut. Opålitligt borgerlig kan man karaktärisera den perioden.
Under den nya delen av den Mauderata perioden fanns något fräsht och intressant, men i längden räcker det inte med att bara tillhöra Alliansen. Det krävs något mer. Tydlig liberalism utan allt för stort sneglande på socialliberala värderingar är ett möjligt spår för ett framgångsrikt framtida centerparti.
Samtidigt laddar vänsterfalangen om. Börje Hörnlund och den gamle nejgeneralen till allt framåtskridande Hans Lindqvist försöker vrida utvecklingen tillbaka. Officiellt som en borgerligt parti men åsikter om tyglad marknad och orealistisk miljöpolitik förskräcker. Borgerliga tankar har dessa herrar svårt att tänka. Sådana personer som dessa lär säkerställa att centerpartiet inte ens kommer in i riksdagen. De förtjänar att lyfta sin pension och dra sig tillbaka och njuta av livet. Enda skälet för att fortsätta engagera sig skulle möjligen vara girighet, ren pekuniär eller den som kännetecknas av dem som inte vågar släppa greppet.
Å andra sidan finns många spännande liberaler inom centern. Fredrick Federley, Magnus Andersson, Annie Johnsson och Stockholmsdistriktets ordförande, Per Ankersjö representerar centerns hopp. Här finns tydliga och liberala tankar. Det är inte framförallt marknaden som ska tyglas utan storebrors ambitioner att inskränka i medborgarnas liv.
Maud Olofsson är det i sig inget fel på. Däremot har hennes ledarstil utvecklat sig till att allt mer bli den ensamma ledaren i partiet. Å andra sidan förknippas hon med allt för mycket av eftergiftspolitik i regeringen.
Väljarbarometern häromdagen, länk visar att det är dags att vända blad för centern. Det krävs ett nytt ledarskap och en ny ledare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar