Balans på slak lina för centern

Under många år ändrade Maud Olofsson framgångsrikt centerpartiets profil.

 

Ökenvandringarna tillsammans med Olof Johansson och Lennart Dahléus som varade mellan 1987 och 2001 fick sitt nödvändiga slut. Opålitligt borgerlig kan man karaktärisera den perioden. 

Under den nya delen av den Mauderata perioden fanns något fräsht och intressant, men i längden räcker det inte med att bara tillhöra Alliansen. Det krävs något mer. Tydlig liberalism utan allt för stort sneglande på socialliberala värderingar är ett möjligt spår för ett framgångsrikt framtida centerparti.

Samtidigt laddar vänsterfalangen om. Börje Hörnlund och den gamle nejgeneralen till allt framåtskridande Hans Lindqvist försöker vrida utvecklingen tillbaka. Officiellt som en borgerligt parti men åsikter om tyglad marknad och orealistisk miljöpolitik förskräcker. Borgerliga tankar har dessa herrar svårt att tänka. Sådana personer som dessa lär säkerställa att centerpartiet inte ens kommer in i riksdagen. De förtjänar att lyfta sin pension och dra sig tillbaka och njuta av livet. Enda skälet för att fortsätta engagera sig skulle möjligen vara girighet, ren pekuniär eller den som kännetecknas av dem som inte vågar släppa greppet.

Å andra sidan finns många spännande liberaler inom centern. Fredrick Federley, Magnus Andersson, Annie Johnsson och Stockholmsdistriktets ordförande,  Per Ankersjö representerar centerns hopp. Här finns tydliga och liberala tankar. Det är inte framförallt marknaden som ska tyglas utan storebrors ambitioner att inskränka i medborgarnas liv.

Maud Olofsson är det i sig inget fel på. Däremot har hennes ledarstil utvecklat sig till att allt mer bli den ensamma ledaren i partiet. Å andra sidan förknippas hon med allt för mycket av eftergiftspolitik i regeringen.

Väljarbarometern häromdagen, länk visar att det är dags att vända blad för centern. Det krävs ett nytt ledarskap och en ny ledare.  

Dags att fundera om vem som är chefens chef?

Nu har jag talat med Stefan Dozzi. 

Jag ville kontrollera min minnesbild av vad beställarkontorets chef sa till kristdemokraten Stefan Dozzi. Citatet finns refererat i en bloggpost i går.

Först är Dozzi lättad över att svensk kultur ska fortsätta i traditionella, invanda mönster. Lätta teaterviskningar tycker han är okey. Däremot verkar han mindre förtjust över att ljudligt bli hunsad och svuren till.  Dessutom på ett offentligt möte. Jag håller med honom till fullo.

På min direkta fråga om jag mindes rätt så blir jag korrigerad.

 

Det exakta citatet ska vara följande: "Ni är ju för fan inte kloka i huvudet".

Detta är det exakta citatet på budskapet från Monica Fransson till Stefan Dozzi. 

När hon sa detta tittade hon först på Peter Bondesson, folkpartiet. Därefter tittar hon på Hans Lindqvist, Värmdöcentern och låter blicken gå vidare till Lars Bryntesson, socialdemokraterna. Till sist hamnar blicken på Stefan Dozzi, kristdemokraterna.

Hennes huvudrörelsen är sannolikt inte medicinskt betingad. Den verkar i stället vilja förstärka irritationen mot de politiker som vill konkurrensutsätta upphandlingen av vårdboendet Ljung.

Det förekommer uppgifter om att Monica Fransson också har efterforskat om vilka medarbetare som talat med pressen i detta ärende. Är så fallet har hon definitivt passerat en gräns. 

Det är dags att kommundirektören Magnus Hedenfalk tar tag i ärendet.

Svar till Fredrik

Jag har har riktat några raka frågor till Fredrik Sneibjerg om hans partikollega Peter Bondesson. En av mina frågor rör sig om hur  Fredrik som ordförande i folkpartiet kommunicerar med nämnde Bondesson. Fredrik svarar i en bloggpost i dag.

Tack för ditt svar Fredrik!

Inledningsvis vill jag bara meddela att Fredrik fick höra texten på bloggposten muntligt innan den lades ut. Han tyckte själv att det var viktiga och allvarliga frågeställningar jag tog upp i den. Han kunde dessutom instämma i mycket av vad jag skrev i den.

Min kritik har mindre att göra med idiom och uttal. Peters skånska är väl bevarad. Den klingar ibland som ett porlande, kylt vitt vin som söker sig ned i vinglaset. 

Lyteskomik är det minsta jag försöker bedriva.

Däremot har jag svårt att följa med i tankegångarna när Peter Bondesson talar. Det är ofta svårt att förstå vad han syftar till och menar. Det saknas inte sällan en röd tråd eller om man så vill en dito blåklintsfärgad tråd. 

Peters ledarskap i grundskolenämnden har inte varit av den karaktären att han förärats lagerkransar. Från många håll förmedlas känslor av besvikelse på honom som person som hans ledarskap. Jag har själv kritiserat honom för en bristande vision av vad han vill åstadkomma.'

Ledarskap är en svår konst. Folkpartiet centralt har varit ett parti som haft litet eller minimalt tålamod med sina företrädare som inte har presterat. 

I Värmdö verkar man ha hela änglakörers tålamod.

Vad är humanism? Är det att stillatigande undvika att ta upp svåra frågor. Ofta kallar man det för att inte såra någon. 

Är det att vara rak och tydlig och dela med sig av sina upplevelser? 

När jag skrev bloggposten kände jag vånda. Samtidigt är jag tydlig med mitt eget ansvar. Att jag själv är feg som inte delar det jag upplever. 

Jag är glad att Fredrik reflekterar över det allvarliga budkskap som jag har.

Mitt budskap är ju också att tystnaden och tisslandet och tasslandet bakom ryggen kan upplevas som mobbing. Det vill jag undvika och bekämpa. 

Ett rakt möte mellan två ärliga människor är något annat. Det behöver inte betyda att man är enig. Däremot kan det klargöra gränser.

Lite pittoreskt blir det när Fredrik sätter etiketten populist på mig. Själv upplever jag mig varken som populist eller opportunist. 

Att det jag förmedlar på bloggen kan vara obekvämt har jag däremot stor respekt för.

Trevlig helg Fredrik!

Veckans två motpoler i Värmdöpolitiken

Hänt i Värmdö.

Veckans motpoler i Värmdöpolitiken är Peter Bondesson och Stefan Dozzi. De är överens om att förändra det politiska ledarskapet. 

Dozzi är konsekvent, trovärdig och pedagogisk. Han förklarar

 varför Värmdöpolitiken behöver en förändring och vad som måste till. Det kan människor förstå. Det han säger är i linje med det han gör. 

Bondesson däremot talar om den numera avgångne ledarens förtjänster på ett sätt som gör att man undrar om varför det var nödvändigt att avgå. Kritiken slätar han över. Menar han det har säger eller säger han det för att bara släta över? Det han säger förbehåller han det slutna rummet.

Pedagogiken saknas. Lite grand blir han som ett eko av vad Alliansen varit under de här två åren, otydlig, spretig och allt för hemlighetsfull i sin kommunikation. 

Dessutom saknas en tydlig koppling mellan ord och handling. 

Det är tid att implementera begreppen diskussion , förankring, tydlig kommunikation och handling i det politiska arbetet i Värmdö. 

Det är hög tid att att begreppen dyker upp i just den ordning jag räknat upp dem.

Där har kristdemokraterna och Stefan Dozzi något att lära hela Alliansen.

Motormännen på vinglig färd

Att köra bil är en typ av ledarskap. Egentligen ett ganska komplext ledarskap för du ska hela tiden samverka med nya och okända. Till på köpet pågår detta kontinuerligt.
Att leda en folkrörelse som har trafiken och bilen som fokus är säkert inte lätt.

Trots detta måste man ställa sig frågan vad som pågår i folkrörelsen, Motormännen. Motormännen har enligt egna uppgifter ca 125.000 medlemmar i 37 lokalklubbar.

Föreningen har ett huvudkontor i Stockholm som leds av en vd vid namn Maria Spetz.
Sedan hon tillträdde har mycket hänt. Det mesta av det som hänt skapar frågetecken. I en intern klimatundersökning som publicerades ett år efter hennes tillträde visades på ett mycket stort missnöje med "arbetsklimatet".

Det pågår en chefs- och nyckelmedarkarusell där 4 jurister, en ekonomichef, en chefen för medlemsservice, en marknadschef och två vdar för det egna testcentret har försvunnit.

Folk som tvingats bort från sina befattningar i Motormännen vill helst inte tala. De är rädda.
Det man talar om är dock att ledarskapet inte fungerar. Ledarskapet är auktoritärt, kontrollerande och odemokratiskt. En folkrörelse måste ledas demokratiskt och tillitsfullt annars förlorar den sin trovärdighet.

Det verkar som om Motormännens ledarskap håller på att köra i diket

Varför går det inte bra för Alliansen?

Att alliansen är på defensiven är väl ingen nyhet. Ganska fort förbyttes valresultatets seger i underläge i opinionsundersökningarna. Man kan se på den Norska röd-grön-center regeringen som efterträdde en alliansregering. Den har rönt samma öde som alliansregeringen.

En förklaring till varför opinionssiffrorna ser ut som de gör är att hänvisa till det Norska exemplet för att visa på en internationell trend som bestraffar sittande regeringar. Kanske ger hänvisningen en del av av förklaringen, men bara en liten del. Politiskt ledarskap bygger ju på att förändring är möjlig.

Om vi använder ledarskapsteoretikern Ichak Adizes beskrivning av ledarskap på alliansregeringen kan vi kanske hitta något.

 Adizes talar om att ledarskapet enkelt uttryckt kan delas in i fyra olika funktioner. Han talar om Produceraren (P), Administreraren (A), Integreraren (I) och Entreprenören (E). En ledare är oftast stark i en eller två funktioner och svag på resterande funktioner. I vissa fall har man nästan ingenting av någon av funktionerna. I en ledningsgrupp gäller det inte att alla medlemmar har alla funktioner, utan alla funktioner ska vara företrädda hos någon i gruppen.Om alla funktioener är företrädda fortsätter organisationen att utvecklas positivt. 

De olika funktionerna representerar också (kultur) konflikter i en organisation som exempelvis mellan säljaren (P) och ekonomiavdelningen (A). Dessa konflikter ser Adizes som naturliga och positiva för att utveckla organisationen.

Om vi tittar på alliansregeringen så är man stark i Producerar-funktionen. 

En stor del av valprogrammet är redan genomfört. Trots att det har gått knappt häften av mandatperioden.

Administreraren är företrädd, kanske inte lika stark, men finns där. Ordning och reda, lärande av misstag verkar finnas. 

Entreprenören är  ett frågetecken. På ett sätt fanns det mycket av kreativitet (E) i samband med att Alliansen bildades. Under tiden har ett antal Entreprenörs-inriktade medarbetare lämnat regeringen. Det märks i hanterandet av olika frågor, kanske speciellt hos centern. 

Integreraren verkar vara den funktion som är minst företrädd. 

Att få människor att känna gemenskap och känna sig delaktiga har varit Alliansregeringens svagaste gren. Om inte regeringen tillför den funktionen så kommer inte utvecklingen att vända. 

Naturligtvis finns det ett inbyggt motstånd mot att plocka in människor med de funktionerna. De representerar nya kulturer och konfliktmöjligheter så det krävs moget ledarskap och för att ta in fler besvärliga idémänniskor och Integrerare. De har ett annat synsätt och det är just det som är vitsen.

En av förklaringarna till socialdemokraternas långa maktinnehav är kanske att de varit duktiga på just Integrerar-funktionen, sen har andra funktioner inte varit lika starka. Det finns anledning att studera de ledarskapen som har Integrerar-funktionen om man vill behålla regeringsmakten.  En regering bedöms inte bara efter sina beslut utan också genom sitt beteende.