Skurubron

Per Ankersjö gör en anka eller är det möjligen en kalkon när han diskuterar finansieringen av den nya Skurubron. Denne centerpartist brukar vara mera påläst än vad har är denna gång.  Han för ett principiellt resonemang om avgiftsfinansiering som jag har stor respekt för. 

Däremot har inte Ankersjö förstått problematiken med Skurubron. 

Nacka kommun har varit framgångsrika i att ta del av de statliga medel som är avsatt för Stockholmsområdet. Därför finns inte medel kvar till att bygga en ny Skurubro. 

Det är alltså inte en principiell fråga privat-statlig finansiering. Inte heller är det frågan om att på detta sätt föra upp ett lågprioriterat projekt högre. I stället är det frågan om en obalans mellan vad Värmdö kommun har fått ut av nya infrastrukturprojekt och vad Nacka fått.

Låt oss anta att den dåligt underhållna Skurubron rasar eller blir ofarbar. 

Vad kommer vägverket att göra då? 

Ställa krav på avgiftsfinansiering av Skurubron för att bygga upp den?

Köra färjor fram och tillbaka?

Strunta i att göra något?

Avgiftsfinansieringen av Skurubron är ett sätt att hålla befolkningen i en sorts ekonomisk husarrest. Det finns inga alternativa vägar till och från Värmdö än Skurubron.

Därför ska brobygget inte finansieras genom avgifter.

I stället bör den prioriteras upp i planeringen så att ingen olycka kommer före.

Andra media: Svd, NackaVärmdöposten

Om kontakt anhålles

Den optiska telegrafen uppfanns 1792 av fransmannen Claude Chappe.  Den vidareutvecklades i Sverige av Abraham Niclas Edelcrantz. Den består av en mast med 10 fält som kan ställas i två olika lägen. Genom att att växelvis öppna och stänga kan man skapa 1024 olika kombinationer.

Den optiska telegrafen kunde på någon minut vidarebefordra meddelanden från Furusund till Stockholms slott på 7 minuter. Under 1700 talet byggdes ett antal optiska telegraflinjer i Sverige. Masterna är en föregångare till vår tids basstationer. Systemet är en föregångare till mobiltelefonen och datorn. I Sverige la vi ned den sista optiska telegraflinjen 1881. Allt enligt det utmärkta uppslagsverket wikipedia.org.

Gustavbergs fabriker, numera Villeroy Boch/Gustavsberg ville flytta sin fabrik till en ny plats i Gustavberg. Nu funderar man i stället på att flytta utanför Sverige. Detta berättar L G Nilsson på sin utmärkta blogg. Han berättar också att Dag Landvik funderar på att sälja det kulturcenter han byggt upp i Gustavsbergs hamn. Landvik ville så sent som i våras bygga en skyskrapa i hamnen.

Nu undrar man. Varför detta? 

Förklaringen är brist på kommunikation och  brist på handling från kommunstyrelsens ordförande herr Nilsson. Sover han månne i den rosa docksängen. Att han inte självmant returnerar samtal vittnar många företagsledare och företagare om som sökt kontakt med honom. 

Villeroy/Boch vill sätta igång ett detaljplanearbete för att kunna flytta fabriken. På grund av hemlighetsmakeri och svårigheter att få tag i, ja just samme kommunstyrelseordförande börjar man nu tröttna.

Som sagt, 1881 la man ner den sista optiska telegraflinjen. Sedan något år har vi ett mobilt kommunikationssystem som täcker 98% av landets yta. Det kallas 3 G. Systemet bygger på att förmedla signaler genom ett nät av så kallade basstationer.

För användaren fungerar det som följer: användaren lyfter luren när någon ringer upp och trycker vanligtvis på en grön knapp. Därefter kan den verbala kommunikationen börja. Resten sköter tekniken. Fantastiskt eller hur.  På motsatt sätt lyfter man luren och genom en knappsats, som precis som den optiska telegrafen har två lägen, slår ett nummer. När den som har det nummer man har knappat in lyft sin lur och vanligtvis tryckt på en grön telefonlur upprättas kontakt.

Där har vi det kontakt. Genom goda kontakter går kommunen och samhället framåt. Avsaknad av kontakt ger stagnation. Total avsaknad av kontakt kan var dödligt. Här kan vi tala om goda och dåliga spiraler. Nyckeln är dock alltid kontakten. Mobiltelefonen ger en möjlighet till kontakt. Fortfarande är den så kallat personliga kontakten den oöverträffade.

I bolånekrisens kölvatten

I veckans nummer av the Economist skriver man bland annat om effekterna av den Amerikanska bolånekrisen. 

Man tar exemplet Califonien. Mellan 1990 och 2007 växte området öster om Los Angeles  från 2,6 miljoner invånare till 4,1. Ett nytt Philadelphia alltså. En av förklaringarna till den snabba expansionen var billiga bolån. Nu minskar befolkningen där snabbt. 

Det slår hårt mot nybyggda förstäderna. Förorter kräver bil och ger lång pendling. Husen som en gång byggdes var stora. Ibland allt för stora. Kostnaden var ofta hög. I dag är kostnaden låg. En av utmaningarna i förorter där många blivit vräkta och husen står tomma är förslumningen. En annan utmaning är bristen på allmänna kommunikationer. Med höga bensinpriser spelar numera både motorn storlek och reseavståndet roll. 

Det finns en risk för att Amerikanska förstäder förblir öde om inte infrastrukturen förstärks. Förorterna kommer att behöva gott utbyggda allmänna kommunikationer för att överleva. 

En stor utmaning för ett land som byggde på bilen som enda transportmedel.