Om Marita Ulvskogs omdöme

Så här skriver den tidigare partisekreteraren Marita Ulvskog på sin twitter om Annie Lööfs tal:

"Ny talskrivare åt Annie Lööf? Hjälper tyvärr inte. Trovärdighet noll. Skulle funka i Top Model, inte i verkligheten."

Man kan undra vad Ulvskog menar med att det skulle funka i "Top Model". Är det ett uttryck för att hon känner sig avundsjuk på Lööfs utseende och rädd att bli föreslagen att vara huvudperson i Anna Skippers program: "Du är vad du äter".

För det är väl inte så att det bara är ett osmakligt och en oövertänkt tweet?

Som det är nu funderar man över Marita Ulvskogs omdöme.

Det skulle det vara på sin plats med en ursäkt offentligt från Marita Ulvskog.

Länk: DN, TV4, Expressen, Aftonbladet, SvD

Annie Lööf i Almedalen: Behövs centerpartiet?

Annie Lööf begick sitt första tal som partiledare i Almedalen, länk, länk, länk, länk, länk, länk, länk. Innehållet i talet var uppfriskande och självkritiskt. Samtidigt fanns det en miss-match mellan innehåll och utstrålningen hos talaren själv.
Det gjorde att talet saknade en del i trovärdighet eller kanske övertygelse.

Annie Lööf har mer att ge i talarstolen, men hon saknar ännu något. Finner hon detta "något" kan hon blomma ut och bli en vinnare. Om inte riskerar hon att bli ett sänke för centerpartiet.

En av de spännande delarna i talet var flirten med landsbygden. Det visar på att hon försöker att både skapa trovärdighet bland liberaler i storstad och i landsbygdssverige. En svår balansgång och en betydande utmaning. Här markerar hon en ny linje jämfört med Maud Olofsson.
Numera är det inte antingen eller. Det är både och som gäller för centerledaren.

Kritiken av alliansarbetet del 1.0 var viktig (och riktig).  Det behövs verkligen en version 2.0. Kritiken har förankring både bland vanligt folk och på borgerliga ledarsidor. Om man ska vara elak kan man säga att det är lättare för ett parti som inte är helgjutet borgerligt att framföra sådan kritik. Å andra sidan fångar hon en strömning hos väljarkåren som är viktig att inte negligera.

Sakligt sätt krävs det mer av Alliansen än vad den nu levererar för att få fortsätta regera efter 2014.

För Lööf som för företrädaren Maud Olofsson gäller att uppsåtet är gott. Frågan är bara om hon får utrymmet för att skapa sig själv trovärdighet. Annie Lööf måste få mer utdelning för att inte dö sotdöden som Maud Olofsson gjorde.

Vad som är obehagligt i förbindelse med talet är en del socialdemokraters mobbingtendenser mot Annie Lööf i sociala media. Detta kan paradoxalt nog bli en av hennes tillgångar. Agerandet från Marita Ulfskog och några andra kan mycket väl slå tillbaka. I ett sådant läge kan opinionen blir mer positivt inställd till Annie Lööf. Negativ "campaining will most likely back-fire".

Lite grand känns partiledartalen i Almedalen efter fem talare, som om "att i den blindas rike är den enögde kung". De svenska partiledarna är inga duktiga talare. Det är en stor brist.
En medioker Jan Björklund framstår nämligen som en lysande stjärna.
Det är nästan så att man saknar Håkan Juholt och för den delen Göran Persson och Gösta Bohman.

Svensk politik behöver mer av engagerande och underhållande talarkonst. För närvarande är detta en bristvara.

Almedalen: Bästa partiledartalet hittills

Veckans hittills bästa tal rent retoriskt levererade Jan Björklund, länk, länk, länk, länk, länk.
Dessutom framstod han som både närvarande och engagerad.

Samtidigt markerade han tydligt att folkpartiet är ett borgerligt parti. Genom talet placerade sig Björklund till höger om statsministern. Liberaler och gammelmoderater kunde nog bättre känna sig hemma i Björklunds tal än i Reinfeldts tal. Om talet var taktiskt korrekt återstår att se.
För första gången i Almedalen 2012 hölls ett partiledartal som inte hade kunnat inregistreras som ett verksamt sömnmedel.

Han placerar sig till höger om moderaterna när han kräver ett avskaffande av värnskatten. Samtidigt som han kommunicerar att Sverige och västvärlden håller på att konkurreras ut av österns länder. Det visar på insikt. Sverige behöver stärka sin konkurrenskraft. Det är riktigt. Däremot är det mera tveksamt om ökad konkurrens kräver en statlig a-kassa.

Samtidigt var folkpartiets dag, en dag oordning. När det gäller a-kassan svänger folkpartiet till vänster. Alla ska betala samma avgift till kassan. Risken ska inte spela någon roll när det gäller a-kassan. Möjligen populistiskt korrekt, men flera steg till vänster. Folkpartiet redovisar inte heller var pengarna till denna reform ska tas.

Carl B Hamilton gjorde ett soloframträdande om Alliansen.
Han menar att det är dags för ett parti. En fråga som återkommer med jämna mellanrum. Som vanligt med fel taiming.

Inte heller denna gång lär det bli verklighet. Samtidigt kortsiktigt taktiskt korrekt. Det hade räddat Alliansen kvar som regering. I vart fall några opinionsmätningar framåt. I valet 2014 hade förslaget sannolikt inte skördat några lagrar.

Sanningen är att det behövs fler än ett uttryck för borgerliga och liberala värderingar.
Sverige är inte moget för ett tvåpartisystem.

I bakgrunden morrar samtidigt en del folkpartister. De vill se en ny folkpartiledare, Birgitta Ohlsson.
Talet kanske fick en del av dessa att tystna.

Almedalsveckan, några axplock

Partiledartalen i Almedalen har hittills varit fyra till antalet; Jimmy Åkesson, Åsa Romson, Fredrik Reinfeldt och Jonas Sjöstedt.  Nu är det halvtid i Almedalen 2012, länk. Ingen av partiledarna har övertygat retoriskt.
Den som klarat sig sämst i denna gren är definitivt Åsa Romson. Talet var ett verkligt bottennapp. Det var tafatt och utan riktig närvaro

Jonas Sjöstedt talade om allt som skulle förändras och vridas åt vänster, länk. Samtidigt är det Fredrik Reinfeldt som flyttat spelplanen vänster ut. Att vänstersympatisörer känner sig allt mer hemma i Svensk politik är lätt att förstå.

Frågan är vart liberaler och traditionella moderata väljare ska finna sin hemvist. För dessa finns lite att hämta i svensk politik just nu. Åkesson och hans invandrarfientlighet attraherar inte dessa väljare. Det är andra grupper han flörtar med. Dessutom är och förblir sverigedemokraterna utanför politikens kraftcentrum. Tursamt nog vill bloggen understryka. Den nödvändiga värnskattesänkningen låter till exempel vänta på sig.

Reinfeldt var innehållsmässigt en kombination av Tage Erlander och Marco Polo, fast resan skedde helt inom Sveriges gränser. Hans tal var på gränsen till självgodheten.
Fredrik Reinfeldt kan bättre och framförallt, om han ska sitta kvar som Sveriges statsminister måste han mobilisera moderata kärnväljare.
Taktiken bakom talet är lätt att förstå. Nu är politik mer än taktik och det misstaget är det viktigt att inte göra.

I praktisk politik verkar radarparet Borg-Reinfeldt ha fokus på EU. Att stoppa nya konstruktioner för att låta andra betala för Spanien, Italien och Grekland är i sig lovvärt. Frågan är bara om det räcker för att vinna valet 2014?

De enkla lösningarna presenterades inte elegant under veckan, av vare sig Jimmy Åkesson eller Jonas Sjöstedt. I stället upprepades mantrat: invandrare respektive kapitalet kondenserat som riskkapitalet. Här fanns all ondskas uppkomst meddelade man.

Båda dessa partiers förslag innebär betydande ekonomisk tillbakagång, kanske katastrof. Välståndet i Sverige kommer att minska rejält om någon av sverigedemokraterna eller vänstern får makt och inflytande.
Det börjar bli dags att pedagogiskt förklara de förödande konsekvenserna av dessa partiers politik.

Miljöpartiet verkar ha förlorat gnistan. Känslan man fick var att framgångståget miljöpartiet har stannat. Det verkar saknas energi.

Veckans hittills mest lyckade toppolitiker är Anders Borg, länk. Han har varit väl värd att lyssna på-

Ny blogg om och i Almedalen

Mårtenssons meningar lanserar en ny blogg om Almedalsveckan. RSS flöden från aktiva bloggar om och i Almedalen finns med på bloggen. Dessutom finns länkar till talen. En eller annan kommentar av Mårtensson från Almedalen kan heller inte uteslutas. Bloggen heter Bloggat om Almedalen, länk.