Michael Wolf, Swedbank: tonåringsbeteende som bestraffas

Dagens största ickenyhet är att Swedbank nu avbryter sitt återköpsprogram av aktier, länk, länk, länk. Swedbanks aktie faller på nyheten.

VD, Michael Wolf, med sin ledninggrupp the "Wolfpack" har drivit linjen att det inte äventyrar banken att köpa tillbaka 10% av bankens aktier. Finansminister Anders Borg har inte delat denna uppfattning. Konflikten har varit tydlig. I korridorerna i Rosenbad och på Riksgälden har irritation varit uppenbar.

Swedbank och Michael Wolf har visat prov på rejält dåligt omdöme. Om marknaden försvagas och staten går in med någon form av stabiliseringsåtgärder kommer Wolf att få lämna sin post. Hans dagar är nu räknade. Det går inte, hur rätt man än har att öppet trotsa staten i en extremt turbulent marknad. Marknaden straffar nu Swedbank genom att sänka kursen.

Vad som kan tyckas märkligt är det dubbla ansikte som Swedbank visar upp.

Å ena sidan har man en av de mest genomtänka och trovärdiga expansionsstrategierna. Man vill vara de svenska och baltiska hushållens och företagens bank. Det är klokt.

Å andra sidan uppför man sig som en tonåring i förhållande till myndigheterna. Det börjar bli dags för ett moget ledarskap som lyfter fram potentialen i den grundläggande affärsidén

Marx på frammarsch i praktiken

Hur går det med förstatligandena denna månad?

I USA börjar man diskutera bankjätten Citicorp, rapporterar the Wall Street Journal. Staten äger redan mellan 7-8% av banken i form av preferensaktier efter att ha satsat 25 miljarder dollar. Dessutom har man garanterat krediter mot förluster för 301 miljarder dollar. 

Nu diskuteras ägandet igen när Amerikanska staten fullgör sitt löfte om ytterligare 20 miljarder dollar till banken. Genom den nya kapitalinjektion som diskuteras kan det sluta med att staten äger så mycket som 40% av banken.

Osäkerheten om hur kapitaltillskottet ska struktureras underminerar Citis trovärdighet, rapporterar bloggen Politico. Aktiekursen har fallit till rekordlåga 1,95 dollar.

Samtidigt har president Obama presenterat vem som ska få ansvaret att utöva tillsynen över de gigantiska stöd- och stimulansåtgärderna. Det blir den tidigare åklagaren Earl E. Evaney som får det ansvaret rappporterar Politico. Han kommer att rapportera direkt till vicepresident Joe Biden.

I Storbritannien äger staten 43% av Lloyds bank och 70% av Royal Bank of Scotland.

Det är inte bara John Maynard Keynes idéer som är på frammarsch det är även Karl Marx. 

Inte i talarstolarna framförallt utan i praktiskt handling. Det oroar verkligen. 

Det är inte längre varudeklarerade kommunister á la Lars Ohly som är riskpersonerna. Numera är det franska konservativa presidenter, amerikanska presidenter och ibland Svenska stats- och finansministrar. 

Det finns stor risk för en rejäl finansiell baksmälla efter detta. 

De banken som inte borde ha överlevt får göra det. Inget ansvar utkrävs. Det ska inte längre fan till att vara bankdirektör. Det kan vem som helst. Däremot verkar de som levererar bidrag påminna om August Blanches resande teatersällskap.

Andra media: e24, DN

Carnegie: Förtroende eller ej för vd?

Man undrar hur staten tänker om ledningen på Carnegie.

När finansinspektionen gav Carnegie tillbaka banken sitt tillstånd angav man bland annat följande orsak: "Riksgäldens ingripande har samma effekt som en återkallelse, nämligen att verksamheten tas över av någon från nuvarande ledning oberoende aktör".

Finansinspektionen hade inte något förtroenden för ledningens omdöme. 

Därför fick styrelsen fick avgå. Vd däremot får sitta kvar.

Mikael Ericsson tillträdde som vd och koncernchef för Carnegie i början av juli 2008. 

Den 18 juli presenterar han resultatet för årets 6 första månader. Då meddelar han att resultatet efter skatt var 211 miljoner kronor. Den 9 juli då Ericsson är tupp på höstacken medverkar och godkänner han till att Carnegie gör en terminsaffär så att krediten till Mats O. Sundqvist minskade från 610 miljoner till 336 miljoner kronor, fiktivt. Den tillåtna nivån var 380 miljoner kronor.

Finansinspektionen har underkänt transaktionen och menar att den är en skentransaktion.

Under sommaren fanns möjligheter att realisera panten. Ledningen avstod från att handla. Detta är motsatsen till vad Carnegie tidigare har gjort. Man har tvångsförsålt aktier, osentimentalt och effektivt. Det hade räddat banken. Därför har Carnegie tidigare under 10 år haft marginella kreditförluster. Ericsson lade om strategin. Resultaten blev katastrofala.

I stället hoppas ledningen med Mikael Ericsson i spetsen på bättre tider.

Ledningen i Carnegie bestående av styrelseordförande Anders Fällman och vdn Mikael Ericsson skrev under det famösa pantavtalet med Riksgälden.

Fällman och Ericsson pantsätter alla tillgångar i det börsnoterade bolaget Carnegie. Det får man inte. Det krävs en bolagsstämma för att göra en sådan disposition. Både styrelseordförande och vd, koncernchef har överträtt sin befogenheter. De är sannolikt personligen betalningsansvariga för detta.

Enligt punkt 3.4 i avtalet ges Riksgälden en fullmakt att göra vad man vill med panten. 

Även denna punkt är tveksam ur laglig synvinkel.

Enligt punkt 6.1 i avtalet har Riksgälden rätt att realisera panten "på sådant vis och enligt sådana villkor som Riksgälden bestämmer". Denna punkt i avtalet är mycket diskutabel. Är den överhuvudtaget lagligt giltig. Det kommer att försörja många advokater under under de kommande åren.

En av dem som skrivit under detta tveksamma avtal sitter fortfarande som chef för Carnegie.

Finansinspektionen talar i sitt beslut om att återkalla tillståndet om att nyemissionen som presenterades av ledning och finansiärer var för osäker. Anledningen var att man inte kunde var helt säker på att emissionen skulle gå igenom på en framtida bolagsstämma. I efterhand kan man säga att det var förvånande att finansiärerna inte ställde någon garanti fram till bolagsstämman. då hade en stor del av osäkerheten försvunnit. Carenegie hade fått behålla sitt tillstånd.

Detta borde ledningen tagit ansvar för och tänkt på.

Staten har städat i korridorerna på Carnegie. När kommer man att göra städningen klar?

Läget i Sverige och JM i dag

Att vara investerare i projektutvecklingsbolaget JM måste vara påfrestande. 

Aktien har gått från 146,10 som årshögsta, ned till 27,10 som årslägsta. 

I dag handlas aktien i 27,90. Börsvärdet är 2,46 miljarder. Det är lägre än det egna kapitalet.

Bolaget JM berättar om vad som händer med ekonomin i Sverige just nu.

JM hade under högkonjunkturen en lysande affärsidé. Man ska utveckla fastigheter och sälja dem på marknaden.  Kassaflödet kommer huvudsakligen inte från hyresintäkter utan från försäljningar av bostadsrätter och fastigheter. Viker marknaden för bostäder och fastigheter försvinner kassaflödet. 

Blodet i koncernen kan på ganska kort ta slut. Delårsrapporten för årets 9 första månader visar på detta. Kassaflödet från den löpande verksamheten var förra året + 1,08 miljarder. I år under samma period är det -141 miljoner kronor. Det är en minskning med nästa en miljard kronor. 

I kassan finns  578 miljoner kronor. Den har halverats jämfört med för ett ett år sedan. Till detta kommer lånelöften på sammanlagt 2,8 miljarder. Resten av tillgångarna är huvudsakligen ett varulager bestående av bostäder och fastigheter. 

Under året har JM delat ut 489 miljoner och löst in aktier för 992 miljoner kronor. 

I dag har man en soliditet på 34%. Det vill säga att av hundra kronor som hanteras i bolaget är 66 kronor andras och 34 kronor egna pengar. Även det en minskning från 39% förra året.

JM har om utvecklingen håller i sig ett till två år innan pengarna är slut.

Hela bolagets vara eller inte vara beror på om tilltron kommer tillbaka till ekonomin. 

Vågar folk börja köpa lägenheter och hus igen? Det är den generella frågan. 

Den kortsiktiga frågan är om bankerna tror på det och på JM. Det är bankerna som bestämmer i verkligheten nu. Säger bankerna upp checkräkningskrediterna är det stopp.

Tursamt nog är bolaget inte speciellt skuldsatt. Bolaget har 904 miljoner i räntebärande skulder, varav en pensionsskulden utgjorde 507 miljoner i slutet av september. Totalt har man 6,58 miljarder i skulder. Hälften av det är kortfristigt som relaterar till de byggen som pågår. Mot det står att man har eget kapital på 3,33 miljarder kronor.

Tillgångarna är på 9,9 miljarder. Värdet på tillgångarna beror på marknaden. I vart fall vad gäller 7 miljarder kronor. 10% i minskade fastighetsvärden ger en förlust på 700 miljoner.

I portföljen finns 32 900 byggrätter. Vad har de för värde i dag?

En fungerande finansmarknad är förutsättningen för att JM ska vara kvar som bolag 2010. Sedan måste framtidstron tillbaka så att människor och företag börjar ta risker. 

Det kan man inte lagstifta fram.  Man undrar därför hur ekonomiprofessorn Lars Calmfors tänker i dagens DN.

Vi befinner oss i början av en lågkonjunktur. Alla ropar på stimulans. Det kan vara klokt att inte försöka låta staten jämna ut allt för mycket. En lågkonjunktur stärker de företag som har bäst förutsättningar för att överleva.

Vi får se om JM finns kvar den sista december 2010.

Fotnot: jag har inga positiva eller negativa bindningar till bolaget JM

Statliga Carnegie bank

Carnegies vd Mikael Ericsson, säger att skälet till kollapsen för Carnegie är en allt för snabb expansion. En intressant slutsats, men sannolikt tror inte ens Ericsson själv på den. Ett av de största felen var att man inte i tid genomförde de obehagliga besluten. 

En realisering av Mats O Sundqvists Hexagonaktier i somras hade representerat en förlust på några hundra miljoner. Det hade inte tagit död på firman. 

Det saknades ett osentimentalt och rakryggat ledarskap.  I stället har man trott på under. Ledningsgruppen har på ett brutalt sätt förlorat sin illusion om att jultomten finns. Priset för den lärdomen blev mycket högt.

Köpet av försäkringsmäklaren Max Matthiesen som presenterades den 12 januari 2007 var inget som försvagade Carnegiekoncernen. För säljarna i Matthiesen däremot var försäljningen en katastrof. De som sålde var huvudsakligen medarbetarna i företaget. 

Man accepterade 6 071 427 aktier i Carnegie som betalning. De aktierna var då värda 856 miljoner kronor. I dag inte en krona. Max Mattthiessen tjänar ungefär 100 miljoner kronor på årsbasis.

Christoffer Folkebo som genomförde affären för Max Matthiessens räkning borde inte ha något förtroendekapital kvar hos de egna medarbetarna. En försäljning av bolaget brådskar. Personalen lär inte ha mycket tålamod kvar.

Ytterligare en osäkerhetsfaktor är den Norska delen av Carnegie. Det ligger en osäkerhet vem som har ansvaret för förlusterna. Sannolikt är det inte förluster som genererats under Anders Onarheims ledning. Förlusterna verkar ligga i en filial som styrts från Sverige. 

Frågan är om dessa förluster är sådana som riskerar Carnegies tillstånd i Norge. Om så är fallet blir priset lågt för en ny köpare. En pikant detalj i sammanhanget är att Onarheim är en av de få inom Carnegies ledning som sålde alla sina aktier i tid. Han gör därför ingen brakförlust, vilket många andra har gjort. Onarheim var som bekant tillförordnad vd under en period i Carnegie. Om Onarheim fått fortsätta längre hade kanske katastrofen undvikits.  

Köparna lär nu stå i kö. 

Den finska Sampokoncernen är en av de hetaste spekulanterna. Sampos vd, Björn "Nalle" Wahlroos känner Carnegie väl. Han erbjuder hög kredibilitet, stor kompetens och ett mycket tydligt ledarskap och dessutom en stark kapitalbas. Det är på många sätt drömaffären både för staten och bolaget. Om han tar över kommer nuvarande vdn, Ericsson mycket snabbt att få lämna Carnegie.

Nordea vill åt kapitalförvaltningen och har ägt Carnegie tidigare. Det är inte en långsiktig och industriellt riktig lösning. Kulturerna är allt för olika. Även om girigheten kan var för stor i Carnegie så kommer man alltid att tjäna besvärande mer än Nordeas eget folk. Det kommer aldrig att fungera i längden.

SEB har en möjlighet och tradition att bedriva investment och private banking på en armlängds avstånd från den egna banken. Därför kan man vara näst bäst lösning. 

Inom Wallenbergsfären kan EQT vara ett alternativ, möjligen i kombination med SEB. Ett problem här kan vara EQTs möjligheter att finansiera en Carnegie affär. Man använder vanligen en mycket stor del lånat kapital.

HQ bank, med Mats Qviberg skulle representera en come back. Pengarna kan finnas och kunnandet finns. Frågan är bara om Qviberg är tillräckligt hungrig för det stenhårda jobb som krävs. Det är inte säkert att hans tid är nu. Den har förmodligen varit vad gäller den här typen av städningsjobb.

Dnb Nor och några norska fondkommissionärer pekas också ut. Pengarna finns, men frågan är om ledarskapet finns.  

Upplösning av dramat lär ske före årsskiftet.

Upp som en sol och ned som en pannkaka

Carnegie som finansbolag har haft höga berg och djupa dalar. Under början av 1960 talet var företaget en relativt liten spelare på Stockholms börsmarknad. 1964 köpte man bankirfirman Lagenskiöld. Bolaget för därefter en tynande tillvaro under några år.

1968 tar radarparet Erik Penser och Thomas Fischer kommandot i Carnegie. På ett år ökas omsättningen  från 21 miljoner till 337 miljoner. 

1980 tar Erik Penser ensam över kommandot. Numera välkända finansmän rekryteras då som mäklare. En av dem är Mats Qviberg.

1988 säljer Erik Penser Carnegie till statliga PK banken för hisnande 2,7 miljarder kronor. 

PK banken blir Nordbanken och huvuddelen av de produktiva mäklarna försvinner. Carnegie gör stora förluster. 

Nordbankens vd Hans Dahlborg tar kontakt med Lars Bertmar. Han erbjuder Bertmar att bli chef för Carnegie. Han sitter i karantän efter det misslyckade samarbetet mellan Handelsbanken och Refaat el Sayed. Det vi i dag kallar för Fermenta affären.

Svart på Nordbankens fråga blir ja.

Bertmar tar kontakt med Matti Kinnunen och de två blir det nya radarparet på Carnegie. 

På 6 månader vänder de förlust till vinst. Nordbanken vill inte ha kvar Carnegie. En försäljning av Carnegie går i stöpet. Så småningom kommer Singer & Friedlander in som ägare efter Nordbanken. 

Carnegie är först den lilla delen. Efter något år har man vuxit sig mycket större än Singer & Friedlander. 1996 börsnoteras Carnegie och succesivt försvinner Singer & Friedlander ut som ägare. 2006 lämnar Bertmar Carnegie när Isländska intressen blivit mera tongivande ägare.

Åren 2007 och 2008 går till historien som den värsta dalen för Carnegie hittills.

Stig Wilhelmsson fick gå efter att Finansinspektionen ställt ultimatum. Mats Ericsson som varit vd sedan april i år har varit en för dålig kvast. Han kan se sig om efter ett nytt jobb mycket snart. Det nya radarparet Böös och Enblad är från och med i dag representerade i nomineringskommittén för Carnegie. De var en gång Mats Qvibergs påläggkalvar. 

Så gamla spöken blir som nya. 

Får Carnegie behålla banklicensen blir det dessa män som tar över. Billigt blir det. Tyst och framgångsrikt under några år. Sedan kommer frågan. Hur ska vi sälja skiten och då kommer de nya problemen 

Den 3 november avgörs sannolikt om Carnegie får behålla sin bankoktroj. I annat fall dröjer det till den 10 november då Finansinspektionen har sammanträde. Det blir spännande om vice riksbankschefen Lars Nyberg är med och beslutar.

Det finns inga riskfria placeringar

Ändå har olika obligationer, som aktieindexobligationer marknadsförts som sådana. e24 berättar om att Lehman Brothers obligationsbolag har gått i konkurs.
Kunder till Öhmans, Acta, Kauphting och Erik Penser drabbas. Förlusterna för spararna i Sverige kan bli 2-2,5 miljarder kronor.

Sparare och småinvesterare måste återgå till att ställa frågan: vem eller vilka vågar (och vill) jag ta en risk på?

Det borde vara marknad för produkter som konstrueras, packeteras och säljs av en och samma aktör.

Ett av problemen under senare år har varit oklarheten om vem som står bakom olika instrument. Att tydligt sälja andras produkter är ok. Att tydligt sälja sina egna produkter och ta ansvar för dem är ok. Att sälja en produkt som sin egen när det är andras egentligen, är inte ok.

Kolla vem du har tagit en risk på, om du köpt en aktieindexobligation. Det kan vara någon helt annan än vad du tror.

Nuders våta blick

Pär Nuder kommer med lösningen på finanskrisen i Sverige. Den är enkel. Regeringen ska tillkännage att man inte kommer attt sälja Nordea. Bra eller hur?

Ett litet problem bara. Det fungerar inte. Erfarenheten är att företag drivs mera effektivt som privata än som statliga. Nordea är inget undantag från denna regel.

Nuder pekar på att lagarna spelar roll för hur det har gått i USA. Det är helt riktigt. Finanssektorn i USA har skadats av att förutsättningarna för verksamheten inte har reformerats i takt med marknaden. USAs finansmarknad har sedan länge varit den som har skapat sämst förutsättningar lagligt sett. Sverige är i en mycket bättre situation här. Vi har en lagstiftning som är modern och främjar effektivitet på marknaden.

Politikens roll i näringslivet måste vara att sätta upp spelregler som främjar effektivitet och genomsynlighet. Politiken ska inte rädda aktieägare. Akiteägare som satsat fel ska förlora sina pengar. Däremot ska man skydda och understödja (och ibland begränsa) utveckligen av systemen.

Att en typ av banker, investmentbankerna har varit undantagna SECs (USAs finansinspektion) tillsyn visar på detta. Det är egentligen dessa banker som allra mest hade behövt dem. Nu finns inga banker som inte är under SECs tillsyn längre. Alla har (frivilligt) ställt sig under SECs tillsyn. Det är bra.

Vad marknaden behöver nu är tid för att återställa förtroendet. Långsiktiga spelregler som främjar effektivitet och genomsyn. Däremot behöver man inte klåfingriga politiker

Brist på förtroende ger likviditetskris

Bankerna litar inte längre på varandra. Det rapporteras av e24.se i flera artiklar, Svd, Aftonbladet och Dagens Nyheter.

I valet mellan att placera sin pengar hos en annan bank eller hos staten är valet nu enkelt för bankerna. Det är bara staten som duger. Finanssystemet bygger på ömsesidigt förtroende. Om inte bankerna har sådant förtroende så att de vågar lånar ut pengar till varandra ens över natten uppstår det snabbt en likviditetskris. Ingen vill sitta med svarte Petter

Två banker ligger extra illa till. Den ena är Swedbank och den andra är SEB. Swedbank för sin starka exponering mot öst. SEB för att man är den mest handelsintensiva banken. Man är helt enkelt den bank som mest liknar Lehman Brothers. Även om skillnaderna är stora. 

De två som har störst exponering mot östeuropa är Nordea och Swedbank. Just nu ser vi två parallella likviditetskriser byggas upp. En i USA och en i Ryssland. Ryssarna valde i dag att stänga Moskvabörsen för att inte få en likviditetspanik.

Nordea och Swedbank kan drabbas av detta. 

Nu sammanträder Riksbankens direktion i morgon. 

Frågan är hur många miljarder med likviditet man måste skjuta till? Blir det 200, 400, 500 miljarder eller mer. De facto-räntan (marknadsräntorna) skulle motivera en räntesänkning redan i morgon. 

I dag finns det förtroendet för de arabiska bankerna i Dubai.

Nu måste det återskapas på den Svenska marknaden också.