Integrationspolitik vs arbetsmarknaknaden

Johan Westerholm problematiserar integrationspolitiken i en bloggpost, länk.
Han konkluderar med följande i sin bloggpost:

"Det finns naturligtvis en rad parametrar att skruva på för att lägga en moteld mot rasismen. Det är en komplex fråga som vi krånglat till ytterligare genom att lyfta ut integrations- och invandringspolitiken till ett eget politikområde. Det har visat sig vara mindre lyckosamt. Jag vill tillbaka till den politik vi hade perioden 1950-1980. Vi hade nämligen ingen och just det har visat sig vara väsentligt mer lyckosamt över tid. Vi lät, under den perioden, arbetsmarknaden integrera invandrare i det svenska samhället. Med resultat som är väsentligt mer positiva än dagens"

Westerholm ifrågasätter något som få vågat diskutera: "De problem vi har idag beror i allt väsentligt på att vi idag har utvecklat ett politikområde som inte behövs. Som stör mer än det tillför. Fokusera på arbete och skrota integrationspolitiken. Det har visat sig historiskt vara den enda vägen framåt."

Rasism som den som ledande Sverigedemokrater har ägnat sig åt är aldrig försvarbart, länk, länk, länk, länk, länk. Den ska alltid bekämpas.

Bästa motmedlet mot rasism är kunskap.
Ett annat viktigt motmedel är att fokusera på arbete för dem som anländer till Sverige. Här måste politiken våga helt nya metoder för att säkerställa detta. Att få komma till Sverige från ett annat land måste också innebära en förpliktelse, den att arbeta och bidra till samhället. Här borde kraven ställas högre på att ta jobb och utbilda sig inom bristområden. Historiskt har invandrare bidragit till att utveckla Sverige. Då förutsatte samhället att man arbetade. Det måste återigen bli mycket tydligare än vad det är i dag.
 

Medborgarskap har en innebörd

Per Gudmunsson tar i en ledarartikel Svenska Dagbladet upp medborgarskapet under rubriken: "Medborgarskapet borde uppvärderas". Han tar naturligtvis sin utgångspunkt i moderaternas arbetsgrupp mot utanförskap och integration.

För det första tror jag att vi måste tala klartext om arbetskraftsinvandring. 

Med den befolkningsstruktur vi har och som den utvecklas behövs den. 

Vill vi att viktiga tjänster i privat och offentlig sektor ska utföras så behövs fler arbetande. 

Om något årtionde kommer 2 personer att "försörja en gammal". För tjugo år sedan var det 10 som "försörjde en gammal". 

Denna typ av invandring är inget hot mot en god löneutveckling utan är ett sätt att trygga välfärden.

Tydligare incitament för att flyktingar bosätter sig där det finns jobb och bostäder borde vara okontroversiellt, men det är det inte. Ta bara den debatt det skapade när Göran Johansson i Göteborg yttrade sig om flyktingar fritt skulle få välja vilken kommun de skulle bo i. Utgångspunkten för moderaternas arbetsgrupp verkar mera tilltalande, med incitament i stället för diktat. Nu gäller det att finna formerna för detta.

Det är viktigt att se medborgarskapet som tvådelat, förenat med å ena sidan rättigheter och å andra sidan skyldigheter. Var de balanspunkten ska ligga måste vi våga diskutera utan att gå upp i falsett. Går gränsen vid att kunna svenska språket eller inte? Går gränsen vid att känna till grundläggande regler och respektera lagar?

Idén om att successivt få sina rättigheter i det Svenska samhället förtjänar också en seriös debatt.

Om vi inte vågar diskutera dessa frågor så öppnas slussdörrarna för att extremerna, ja till och med extremisterna blir de som själva driver debatten. Det tjänar ingen på.