För det första tror jag att vi måste tala klartext om arbetskraftsinvandring.
Med den befolkningsstruktur vi har och som den utvecklas behövs den.
Vill vi att viktiga tjänster i privat och offentlig sektor ska utföras så behövs fler arbetande.
Om något årtionde kommer 2 personer att "försörja en gammal". För tjugo år sedan var det 10 som "försörjde en gammal".
Denna typ av invandring är inget hot mot en god löneutveckling utan är ett sätt att trygga välfärden.
Tydligare incitament för att flyktingar bosätter sig där det finns jobb och bostäder borde vara okontroversiellt, men det är det inte. Ta bara den debatt det skapade när Göran Johansson i Göteborg yttrade sig om flyktingar fritt skulle få välja vilken kommun de skulle bo i. Utgångspunkten för moderaternas arbetsgrupp verkar mera tilltalande, med incitament i stället för diktat. Nu gäller det att finna formerna för detta.
Det är viktigt att se medborgarskapet som tvådelat, förenat med å ena sidan rättigheter och å andra sidan skyldigheter. Var de balanspunkten ska ligga måste vi våga diskutera utan att gå upp i falsett. Går gränsen vid att kunna svenska språket eller inte? Går gränsen vid att känna till grundläggande regler och respektera lagar?
Idén om att successivt få sina rättigheter i det Svenska samhället förtjänar också en seriös debatt.
Om vi inte vågar diskutera dessa frågor så öppnas slussdörrarna för att extremerna, ja till och med extremisterna blir de som själva driver debatten. Det tjänar ingen på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar