Berts pappor vid skampålen?

Anders Jacobssons verk är betydligt mera kända än vad han själv är, länk. Det flesta av oss känner till böckerna om Sune och Bert. Vem Anders Jacobsson är det inte så många som vet.

Jacobsson är ena delen av författarduon Sören Olsson och Anders Jacobsson, pappor till en stor mängd barnböcker, någon film och musical och Sune och Bert. Jacobsson var vart fall fall relativt okänd tills för några dagar sedan. Då släcktes hans blogg ned på Alltombarn.se, länk. Skälet till detta var att han i sin sedvanliga stil drev lite med fenomenet ensamkommande flyktingar.

Nästa steg i kampanjen mot honom var att kulturjournalisten Gunilla Brodej vaknar, länk. Hon rycker ut som en företrädare för den goda smaken. I hennes artikel i tidningen Expressen skriver hon bland annat:"Sören och Anders är nu snarare reaktionära än roliga. I barnboksverkstan, på bloggar och i krönikor fortsätter de med varierande resultat att ge sitt naivt skruvade perspektiv på en knasig värld. Nu senast blev det heltokigt.

Jacobsson tycks finna bränsle till sin politiskt inkorrekta och främlingsfientliga brasa i de orättfärdigheter han mötte som barn. I Debatt berättar han hur Ville, Valle och Viktor indoktrinerade honom i irrläror om kapitalets skuggsidor: Han trodde att svenska direktörer kedjade fast sina arbetare och tvingade dem att jobba utan lön. Jacobsson är upprörd. Han "spyr över kladdiga fingrar från överheten" när det gäller kultur. I sin blogg kritiserade han en annan sorts överhet, ett system som skyddar ensamkommande flyktingbarn och som försöker ha en dialog med muslimska grupper.
Anders kollega Sören Olsson har en mer sökande hållning på sin blogg. Där återger han bland annat några ungars storögda kommentarer på kvinnor i burka: "Mamma, är det möhippa? Det var det inte. Tror jag. I så fall den tråkigaste möhippa jag någonsin sett. Inget party alls.""

Den stil som herrar Olsson och Jacobsson har kan man ha synpunkter på. Man kan ogilla deras stilistiska grepp. Däremot måste man konstatera att herrarna är utomordentligt konsekventa i sitt litterära uttryck. Personligen har jag skrattat ofta och mycket åt dessa herrars tilltag.

Det borde vara mycket svårt att kunna missförstå dessa herrar så som den sannolikt klart bildade kulturjournalisten Birgitta Brodej gör. Att hon inte gillar vad de skriver det är sin sak. Det rättfärdigar henne inte till att pådyvla dessa författare åsikter som det inte finns några belägg för att de hyser.

Debatten om framförallt Jacobsson, men i viss utsträckning Olsson väcker en hel del principiella frågor. Den visar för det första att dessvärre är inte smakpolisen död. I vart fall inte i Birgitta Brodejs gestalt eller Alltombarn.ses gestalt. De anser tydligen både att det är skäl att inskränka yttranderätten när man skämtar om fel saker och gör det på fel sätt.

För det andra är skrämmande att vi inte har kommit längre i att försvara yttrandefriheten på nätet än var Alltombarn gör. Än mer skrämmande är det när journalister som borde kunna antas vara allmänbildade saknar denna och därigenom skjuter på fel person.

Jag menar att man måste kunna skämta om allt. Det innefattar religion, politik och till och med ensamkommande flyktingar.

Det som skett med dessa båda herrar visar än en gång hur viktigt det är att slå vakt om friheten på nätet. Det fria nätet behövs för att ge andra vinklingar är de som gammelmedia ägnar sig åt. Dessutom har det som finns på nätet ett stort egenvärde.

Bloggen kan inte annat än säga: Heja Anders och Sören!

Ni behövs!

Andra bloggar: Sören Olsson

Fotnot bilden kommer från Aftonbladet och föreställer inte Birgitta Brodej. I stället föreställer den Anders Jacobsson till vänster och Sören Olsson till höger.

Per Gudmundsson i Svenska Dagbladet tar upp en viktig debatt

Per Gudmundsson tar med stort civilkurage upp en fråga som har sopats under mattan de senaste åren. I en ledarartikel talar han om asylrätten och hur begreppet håller på att urholkas, länk.

I artikeln tar han upp intressanta bakgrundsfakta: "År 2009 kom 2250 ensamkommande flyktingbarn till Sverige. 2000 var det 350, och 2008 var det 1510. Under januari och februari i år kom 392. Andelen närmar sig nu 10 procent av samtliga asylsökande.

Av de som kommit i år är 317 pojkar. Långt fler än hälften av de sökande, 224, är över 15 år gamla – varav 186 pojkar.

Den ojämna köns- och åldersfördelningen antyder att tillströmningen inte beror på plötsliga humanitära katastrofer."

Han fortsätter och påpekar det obehagliga: "I Sverige kan de som definieras som ensamkommande flyktingbarn, vare sig de har asylskäl eller ej, enklare få permanent uppehållstillstånd än andra – exempelvis om det saknas anhöriga i hemlandet att skicka tillbaks personen till. Följden tycks ha blivit en mångdubbling av antalet sökande med oklar ålder, bristande identitetshandlingar och svårlokaliserade släktingar."

Gudmundssons slutsats är klar: "när man med öppna ögon ger förtur åt unga män med tvivelaktiga skäl, framför reellt skyddsbehövande, urholkar man systemet. Varje falskt ärende stjäl resurser från en flykting med giltiga asylskäl. Att acceptera den ordningen är motsatsen till humanism."

Det finns en risk att vi skapar ett system där relativt välbeställda i partiarkaliska samhällen kostar på sina äldsta söner en dyr flykt. På ett sätt förändrar vi spelreglerna. Det blir som om samhället accepterar de som skriker högst. I stället för att reflektera över om de som har störst behov får komma.

Jag delar Gudmundssons uppfattning om att fri rörlighet över gränserna är bra. Det är inget fel att lämna ett land för att söka en bättre framtid. Problemet är att denna utveckling bland annat håller på att bli ett obehagligt jämställdhetsproblem.

Frågan är dock om det är bra att urholka flyktingbegreppet. Jag tror precis som Gudmunsson att de i stället är olyckligt.

Andra bloggar: Alliansfritt Sverige, Merit Wager,