När bör namn publiceras eller har vi fått en ny debatteknik?

Först var det Sven Otto Littorin. En person hävdade att hon haft sex med Littorin mot betalning. En anklagelse stod mot ett bestridande. En tidning publicerar anklagelserna mot Littorin. Resten är historia.

I veckan var det wikileaks grundare som är föremål för publicering i en föga hedrande dager. Julian Assange anhölls i sin frånvaro för våldtäkt och med misstankar om sexuellt ofredande, länk. Anmälare var två kvinnor som känner varandra. Den ena anmälde honom för ofredanden och den andre för våldtäkt.

I sak fanns det misstankar som var av den karaktären att de behövde utredas. Därför upplevde åklagaren att Assange behövde förhöras. Därefter var tanken att utifrån ett bättre beslutsunderlag fatta beslut om häktning och senare eventuellt åtal eller att avskriva misstankarna.

Nu drog den våldtäktsanklagande kvinnan tillbaka sin anmälan. Därför hade åklagaren ingen annan möjlighet än att dra tillbaka anhållandet. Nu fortgår en utredning om påstått ofredandefrån två kvinnor.

För Assange och wikileaks har en betydande skada uppstått. Kvinnorna har sin anonymitet i pressen.

Frågan för bloggen är hur lågt ställda krav på bevisning en tidning ska ha pressetiskt innanman publicerar nam?

För vår del anser vi nog att bevisningen både i Littorins fall och Assanges varit allt för låg. Skadan har varit vida större än allmänintresset.

För det är väl inte så att anklagelser, polisanmälningar publicerade i pressen ska vara en del i valrörelsen. Då har vi nått en riktigt obehaglig punkt.

Andra bloggar: Deepedition, Jardenberg, Thomas Mattson, HAX