När bör namn publiceras eller har vi fått en ny debatteknik?

Först var det Sven Otto Littorin. En person hävdade att hon haft sex med Littorin mot betalning. En anklagelse stod mot ett bestridande. En tidning publicerar anklagelserna mot Littorin. Resten är historia.

I veckan var det wikileaks grundare som är föremål för publicering i en föga hedrande dager. Julian Assange anhölls i sin frånvaro för våldtäkt och med misstankar om sexuellt ofredande, länk. Anmälare var två kvinnor som känner varandra. Den ena anmälde honom för ofredanden och den andre för våldtäkt.

I sak fanns det misstankar som var av den karaktären att de behövde utredas. Därför upplevde åklagaren att Assange behövde förhöras. Därefter var tanken att utifrån ett bättre beslutsunderlag fatta beslut om häktning och senare eventuellt åtal eller att avskriva misstankarna.

Nu drog den våldtäktsanklagande kvinnan tillbaka sin anmälan. Därför hade åklagaren ingen annan möjlighet än att dra tillbaka anhållandet. Nu fortgår en utredning om påstått ofredandefrån två kvinnor.

För Assange och wikileaks har en betydande skada uppstått. Kvinnorna har sin anonymitet i pressen.

Frågan för bloggen är hur lågt ställda krav på bevisning en tidning ska ha pressetiskt innanman publicerar nam?

För vår del anser vi nog att bevisningen både i Littorins fall och Assanges varit allt för låg. Skadan har varit vida större än allmänintresset.

För det är väl inte så att anklagelser, polisanmälningar publicerade i pressen ska vara en del i valrörelsen. Då har vi nått en riktigt obehaglig punkt.

Andra bloggar: Deepedition, Jardenberg, Thomas Mattson, HAX

Sven Otto Littorin: om rätten att bara nå upp till lägsta godtagbara moral

Sven Otta Littorin har avgått som minister. Själv har han angett att orsaken är personliga skäl. Fredrik Reinfeldt har accepterat avskedsansökan utan ett beklagande. Detta är mycket ovanligt att en statsminister gör. Allt pekar på att det finns skäl som inte har redovisats. Det blir lätt att döma när indicierna växer sig starkare.

Samtidigt, är det ett sådant samhälle vi vill ha. Vilken är den acceptabla samhällsmoralen? Är det att betrakta någon som oskyldig tills han är dömd eller är det motsatsen som gäller?

I rättssamhället råder det ingen tvekan om vad som gäller. Man är alltid oskyldig tills motsatsen bevistats oavsett vilken samhällsposition man råkar ha. Det är en aspekt av lägsta godtagbara moral. Faktiskt är det extra viktigt ju mer motbjudande de person som är anklagad är.

Moralen för politiker borde vara densamma som lagen. I vart fall en lägstanivå. Att vara dömd för ett allvarligare brott borde leda till att man lämnar politiken för en tid. Efter avtjänat straff borde det däremot vara möjligt att komma tillbaka. I Sverige börjar vi vad gäller politiska uppdrag närma oss livstidsstraff. En gång dömd för ett brott det är detsamma som att man inte kan vara politiskt aktiv på toppnivå. Denna nya syn hör inte hemma i ett rättssamhälle. Det hör hemma i det gamla ättesamhällets rättsskipning. Man kunde ju hoppas att vi kommit längre, men i bland verkar det inte så.

Sven Otto Littorin verkar skyldig, länk. Det är otvetydigt så. Samtidigt är han inte ens föremål för en förundersökning. Antag att motsatsen är fallet. Han är oskyldigt utpekad för något han inte gjort. Då är han utsatt för en dom av gatans parlament. Han är i så fall utsatt för en sorts Alliansenss Raineraffär.

En som utsattes för detta gatans parlament var den tidigare socialdemkratiske justitieminstern Ove Rainer. Om honom står i wikipedia: "Rainer tvingades avgå som justitieminister sedan journalisten Göran Skytte den 1 november 1983 avslöjat att Rainer, med hjälp av genom skatteplanering, helt enligt lagar och regler, endast betalat 10 % i skatt på en inkomst på 2,4 miljoner kronor. I samband med att han tvingades avgå som justitieminister utnämndes han, på statsminister Olof Palmes initiativ, till justitieråd. Detta vållade så starka protester att Rainer aldrig kom att kunna verka som justitieråd. Formellt avgick han kort efter utnämningen. År 1986 utnämndes han till verkställande direktör för Svensk Bilprovning, vilket var den befattning han innehade vid sin död ett knappt år senare."

Vilken ska vara den lägsta accepterade moralen för politiker? Bloggen anser att det är lagen. Både Olof Palme och Fredrik Reinfeldt har tillämpat en betydligt strängare moral för sina respektive ministrar. De ville båda två distansera sig från ett problem och står inte uppför rätten för alla att bli accepterade om de når upp till lägsta godtagbara moral i samhället. I stället söker de kortsiktiga opinionsmässiga fördelar. Fredrik Reinfeldt ska dock ha den erkänslan att han inte gett sig in på spekulationer, vilket Olof Palme gjorde

I Sven Otto Littorins fall vet vi inte om han faller igenom. Det avgör en åklagare och eventuellt så småningom en domstol. Om förundersökning sker och processen vidare dömer honom har han passerat lägsta godtagbara moral. Till dess däremot ska han, precis som andra betraktas som oskyldig. Detta oavsett vad som påstås av vem som helst.

Andra medier: Aftonbladet,

Andra bloggar: Scaber Nestor, HAX, Per Ankersjö,

Stolleken är bara en lek

Tänk vad kul det är att vara journalist i dessa dagar då det är halvtid för regeringen. 

Ett exempel är tidningen Expressen. 

Så kallade politiska kommentatorer får möjlighet att bygga sin egen regering. 

Vem ska ut och vem ska in verkar spelet heta. 

Som lek kan det ha sitt värde, men som politisk analys saknar det helt värde. 

Johan Ingerö däremot gör ett ambitiöst försök på sin blogg att analysera situationen för regeringen.

Han talar om att vissa naturliga reformer har uteblivit. Avskaffandet av filmcensuren är en av dem. Sven Otto Littorins kramande av arbetsrättslagarna är också ett bekymmer. Att Apoteket och att Bilprovningen inte är konkurrensutsatta och sålda är ett annat bekymmer. Invändningen mot regeringen att den gått till val på i många avseenden en socialdemokratisk politik är också ett stort bekymmer.

Konflikten mellan Maud Olofsson och Anders Borg om hur man skapar ett bra företagarklimat är ytterligare ett. Olofsson verkar gå i takt med opinionen, men inte Borg.

För att bedöma hur det går för regeringen är det bra sätt att se hur många politiska tjänstemän under statssekreterarnivån som lämnar sitt jobb. Det berättar mycket om självförtroendet i Rosenbad. Under den förra regeringen blev det strömhopp under den andra delen av mandatperioden. Sedan vet vi hur det gick.

Det som hade varit intressant att veta av de politiska kommentatorerna är vem som skulle knytas till regeringen som rådgivare. 

För egen del ser jag två områden där det behövs nya rådgivare.

Percy Barnevik kunna ge råd om en biståndspolitik som mer bygger på hjälp till självhjälp med sina erfarenheterna från Hand in Hand. 

Henrik Alexandersson, och  Per Ankersjö skulle kunna ge goda råd om medborgerliga fri- och rättigheter och personlig integritet. Regeringen måste utveckla dem och inte som nu göra tvärt om.