Det är skillnad på en känd Anka och "Ankan" i mer än ett avseende

Hänt i Värmdö

I Ankeborg finns en rik krösus. Namnet är Joakim von Anka. Han vakar ständigt över sina pengar. Dessutom är han snål med sina egna pengar.

Huruvida Vämdö kommuns, Anders "Ankan" Bergman är snål med egna pengar vet bloggen ganska lite om. Sannolikt är han mindre snål än Joakim von Ankan.

Att vara sparsam med andra politiska partiers möjligheter att spendera är han däremot. Han anser till exempel att VärmdöCentern inte ska få ta del av de resurser andra partier får del av vad gäller kommunalråds- och samordningsresurser. Vad striden gäller är en kvarts tjänst av totalt 6 årsarbeten som andra partier delar på. Ankan har redan lovat bort resurserna till andra. Så det fanns inget kvar.

Däremot verkar det sämre med hur det ser ut i det egna partiet. Där verkar det var fritt fram för slöseri med skattebetalarnas medele. En av de dyraste politikerna i Värmdö kommun är Peter Bondesson, kollega till Bergmar. Bondesson har kostat skattebetalarna cirka 4,4 miljoner kronor under mandatperioden.

Det som är bekymmersamt med Bondesson är att han haft långa ledigheter. Under vart och ett av de fyra åren han haft sitt kommunalrådsjobb har han varit tre månader på Gotland under sommaren. Det gör att han faktiskt semestrat på skattebetalarnas bekostnad för den nätta summan av 1,1 miljon kronor. Ganska mycket pengar kan man tycka. Slöseri skulle de flesta säga. Någon tjänstledighet har Bondesson inte begärt för dessa extra semestrar.

Till detta kommer att Bondesson bara tjänstgjort 4 av 5 dagar i veckan under den tid han varit kommunalråd. Detta har kostat skattebetalarna ytterligare 0,88 miljoner kronor.

Totalt har skattebetalarna sponsrat Bondessson med ledigheter till ett värde av närmare 2 miljoner under fyra årsperioden. I resonemanget har bloggen inte räknat med att Bondesson i praktiken inte fullgjort sina sysslor som kommunalråd sedan i februari i år. Hade man räknat med detta hade han med god marginal passerat 2 miljonervallen i ledighetssponsring från skattebetalarna.

Det bloggen undrar över är hur detta kunnat fortgå?

-Varför har ingen slagit näven i bordet?

-Vad har folkpartiets egen Joakim von Anka, Anders "Ankan" Bergman gjort för att komma tillrätta med detta slöseri?

För det är väl aldrig så att Anders "Ankan" Bergman bara låtit det fortgå, utan att agera.

Denna bloggpost publiceras också på en ny blogg som heter Värmdöleaks, länk. Du är välkommen att bidra med material om hur kommunen sköts.

Bloggen nominerar Julian Assange till Nobels fredspris

Det är inte lätt att inse när man befinner sig i ett ögonblick som är ett paradigmskifte.

När man kan peka på före och efter. Precis då inträffade det.

Svårigheten att ta in dessa ögonblick för det mänskliga väsendet finns även när det närmast borde vara uppenbart. Neil Armstrong är ett exempel på en sådan person: "Efter att ha landat på månen kl. 20:17:39 UTC den 20 juli 1969, steg Neil Armstrong den 21 juli 1969 kl. 02:56 UTC som första människa ner på månens yta med orden: "That's one small step for (a) man, one giant leap for mankind" ("Detta är ett litet steg för (en) människa men ett jättekliv för mänskligheten"). Nitton minuter senare stod även kollegan Edwin "Buzz" Aldrin på månen.", länk.

Svårigheten ligger inte i att se det stora för det stora. Motsatsen är problemet. Att se det lilla i det lilla och vad det gör med mig som människa och i relation till det större.

Wikileaks publicering av diplomatiska dokument representerar ett sådant paradigmskifte.

Många uttrycker att lagstiftning kommer att omöjliggöra att detta sker igen. Känslan av att andas öppenhetens och frihetens luft kan inte lagstiftas bort. Problemet är nämligen att då är allt för många beredda att bryta mot lagen. I modern tid ser vi detta när det gäller fildelning. I historisk tid ser vid det bland annat när det gäller tryckfriheten.

Den digitala världen är dessutom ännu svårare att kontrollera än pappersvärlden. Lika lätt som det är att samla in och processa är det att läcka och bearbeta. Ända möjligheten att långsiktigt sluta samhället igen är en återgång till det analoga papperssamhället, men den bron är de facto redan stängd.

Om den Norska Nobelkommittén skulle vara reellt oberoende skulle man tilldela nästa års fredspris till Julian Assange. Han och wikileaks har öppnat slutna delar av samhället så att mer av öppenhet och stabilitet kan skapas. Ingen ledare kan efter wikileaks längre vara säker på att hans/hennes nedtecknade förhållningssätt och avsikter kan hållas hemliga. Därigenom har vår värld faktiskt blivit tryggare.

Andra bloggar och medier: Aftonbladet, DN, Farmor Gun, HAX, Markus Berglund

Papperstidningen blev papperstiger. Då kom wikileaks...

Den grävande journalisten var en gång. Han, för det vara oftast en man kom över handlingar. Det var olika typer av papper. Dessa publicerades och efter många månader blev resultatet ibland ett scoop, inte alltid.

Sedan kom papperstidningskrisen. Vår grävande hjälte fick inte den tid som behövdes för att kanske komma med ett scoop. Journalistiken blev mindre grävande. Faktiskt blev den mindre granskande. Fortfarande finns det en bild av att det är dessa enskilda hjältar som ska göra jobbet. Problemet var bara att många värdefulla tips aldrig följdes upp. Många av uppgiftslämnarna tröttnade. De gick någon annanstans. De sökte nya samarbeten.

Wikileaks utmanar den mentala bilden av den ensamme avslöjaren. En bild som påminner om den ensamme plågade konstnären. Nu är det inte längre en ensam hjälte. I dag är det en grupp av något slag kommer över elektronisk information som har ett allmänintresse. I bakgrunden finns en eller flera whistleblowers. Distributionen av materialet sker inte av en tidning. Det är en grupp som publicerar, länk. Flera olika medier publicerar.

Ansiktet mot världen är sidor på internet. Den grupp eller de grupper som kommit över informationen inser att det är allt för omfattande för att själv kunna bearbeta allt eller ibland ens delar av det. Det som läggs ut blir fritt att bearbeta för dem som önskar. Var och en kan bidra med granskning i denna värld. Papperstidningens monopol har brutits. I stället är det många som tillsammans eller självständigt gör samhället öppnare.

Visst finns det föregångare och hjältar inom denna nya värld av "öppenhetsivrare". En av dem är wikileaks.org.

Förr i tid sökte makten påverka papperstidningens chefredaktör att inte publicera ett scoop.

I den elektroniska världen ser det annorlunda ut. Där har samtalet med de som har informationen fallit bort. Ett av skälen är att det inte är en person som själv kan avgöra vad som publiceras. Därför försöker makten ibland genomföra en sorts offentlighetens terroristattacker. Så skedde några timmar före wikileaks publiceras. Tekniskt var det som skedde mot wikileaks servrar en så kallad DDOS-attack.

Frågan som få ställer är vad det offentliga får göra för att stoppa publicering av olika typer av för makten oönskat material?

Är det en etiskt riktig och demokratisk försvarlig metodik att använda sig av elektroniska krig, länk, länk. För bloggen är det självklart helt oacceptabelt?

I stället kritiserar man okritiskt wiki. Publik service tv blir här närmast en lydig maktens megafon. Det är oroande.

Det som blir spännande är att papperstidningens journalister börjar samla in mer information. Papperstidningars redaktörer och journalister läser papperstidningars elektroniska sidor, länk. Förutsättningen för att detta ska ske är att material finns tillgängligt fritt på nätet. Öppenhet föder öppenhet. I detta sammanhang är den traditionella upphovsrätten ett hot mot granskning och öppenhet. Den nuvarande upphovsrätten är en del av det slutna samhället.

I förlängningen kommer material från FRA och andra organisationer att kunna publiceras. Det är säkert detta som gör en del makthavare riktigt oroliga. När detta sker kommer vi att få en helt annan debatt om offentlighetens lagring av oskyldiga enskildas personliga information

Wikileaks nästa stora insats lär vara offentliggörande av hur banker fungerar i praktiken, länk. Nyttigt och bra.

När papperstidningen blivit papperstiger är det välgörande att det kommit andra och mera effektiva granskare. Wikileaks är en av dem av dessa nya spännande "öppnarna" och granskarna.

Det behövs fler av det slaget, globala, som regionala och lokala. Inte färre.

Andra bloggar och medier: Farmor Gun, Rick Falkvinge, SvD

Wikileaks skapar publicistisk och journalistisk historia

Bloggen får understundom kritik för att den uttrycker sig kärnfullt om lokala och iland rikspolitiker. En milt satirisk ton har bloggen själv rubricerat stilen som.

Andra av bloggens läsare är märkbart roade och kommer med glada tillrop.

Nu har wikileaks.org, länk publicerat hur USAs diplomater ser på olika politiker. Dessa rapporter är såvitt bloggen förstår inte i första hand till för att roa.

De är till för att vägleda i utrikespoltiska beslut. Kvaliteten på materialet är högst varierande. Material var inte tänkt att nå offentligheten.

I Sverige kommenteras läckorna av flera tidningar, länk, länk, länk.

Det som sägs och skrivs i slutna rum i politikens och diplomatins nivåer tål sällan ljuset. Förtal och lögner kan lätt upphöjas till fakta och sanning när det inte granskas utanför trånga kretsar. När hemlighetsmakeriet får växa ohämmat skapas en okultur. Det är denna som wikileaks låtes solens strålar belysa.

Reaktionerna på att materialet är publicerat är mycket varierande. Carl Bildt är av lätt insedda skäl orolig för konsekvenserna av att materialet blivit offentligt, länk.

Bloggen noterar att wikileaks utför en viktigt uppgift. Genom att tydliggöra att allt material kan bli offentligt sker en självsanering av vad som skrivs i rapporter även i de hemligaste av rum. Här skapas en effekt inte bara i USA, utan i hela världen.

Den grävande journalistiken ändrar också ansikte. Den blir inte längre bara lokal.

"Wiki" visar att den kan bli global på ett helt annat sätt än i papperssamhället.

Man visar också att det finns andra umgängesformer inom journalistiken än att bara kommentera och avstå från att publicera för att inte skada relationer till makthavare.

En av de stora förtjänserna är att "wiki" tydliggör att det finns möjlighet att bara publicera grundmaterial som kan kommenteras och analyseras av andra. Det vi ser är ett nytt journalistiskt arbetssätt som hållet på att växa fram.

Det kräver andra typer av skydd för dem som verkar på nätet och det kräver en annan typ av upphovsrätt. "Wiki" är ett viktigt bidrag i det fria ordets samtal.

Sedan erkänner även bloggen att det finns problematiska aspekter av det som sker, men det är faktiskt marginalföreteelser.

När bör namn publiceras eller har vi fått en ny debatteknik?

Först var det Sven Otto Littorin. En person hävdade att hon haft sex med Littorin mot betalning. En anklagelse stod mot ett bestridande. En tidning publicerar anklagelserna mot Littorin. Resten är historia.

I veckan var det wikileaks grundare som är föremål för publicering i en föga hedrande dager. Julian Assange anhölls i sin frånvaro för våldtäkt och med misstankar om sexuellt ofredande, länk. Anmälare var två kvinnor som känner varandra. Den ena anmälde honom för ofredanden och den andre för våldtäkt.

I sak fanns det misstankar som var av den karaktären att de behövde utredas. Därför upplevde åklagaren att Assange behövde förhöras. Därefter var tanken att utifrån ett bättre beslutsunderlag fatta beslut om häktning och senare eventuellt åtal eller att avskriva misstankarna.

Nu drog den våldtäktsanklagande kvinnan tillbaka sin anmälan. Därför hade åklagaren ingen annan möjlighet än att dra tillbaka anhållandet. Nu fortgår en utredning om påstått ofredandefrån två kvinnor.

För Assange och wikileaks har en betydande skada uppstått. Kvinnorna har sin anonymitet i pressen.

Frågan för bloggen är hur lågt ställda krav på bevisning en tidning ska ha pressetiskt innanman publicerar nam?

För vår del anser vi nog att bevisningen både i Littorins fall och Assanges varit allt för låg. Skadan har varit vida större än allmänintresset.

För det är väl inte så att anklagelser, polisanmälningar publicerade i pressen ska vara en del i valrörelsen. Då har vi nått en riktigt obehaglig punkt.

Andra bloggar: Deepedition, Jardenberg, Thomas Mattson, HAX

Wikileaks till Sverige

Siten wikileaks grundare, australiern Julian Assagne är i Sverige, länk. "Wiki" är en av de viktigaste planmässigt grävande siterna på nätet. När man publicerade dokument som visade på krigsförbrytelser i Afghanistan blev man känd i bredare kretsar.

Siten wikileaks.org är spännande. Självklart drar den ofta på sig starkt ogillande av de som uppmärksammas. Bland annat därför söker man svenskt utgivningsbevis för att få grundlagsskydd för sina källor. Siten öppnar ytterligare ett nätställe för dokument kring kriget i Afghanistan kallad, diarydig.org. Den är mera lättillgänglig för människor utan djupare förkunskaper om kriget.

Det är spännande att initiativ som dessa är gratis för läsarna. Samtidigt klagar traditionella medier över att man inte har pengar till grävande journalistik. Den grävande journalistiken tas allt mer över av nätet. Finansieringsformerna blir andra än att ta betalt för lösnummer. Samtidigt spelar ideella insatser en allt större roll. Siterna ser sina läsare som resurser och inbjuder dem att bidra. Det är ett annat förhållningssätt än traditionella medier har.

På vetenskapens område sker det också spännande saker. Henrik Alexandersson tar upp ett wiki-initiativ kring kunskap om altzheimers sjukdom, länk. En av initiativtagarna säger så här: "No one would own the data. No one could submit patent applications, though private companies would ultimately profit from any drugs or imaging tests developed as a result of the effort. 'It was unbelievable,' said Dr. John Q. Trojanowski, an Alzheimer's researcher at the University of Pennsylvania. 'It's not science the way most of us have practiced it in our careers. But we all realized that we would never get biomarkers unless all of us parked our egos and intellectual-property noses outside the door and agreed that all of our data would be public immediately"

Sakta men säkert växer ett nytt medielandskap fram. Det kräver en sak för att utvecklas. Det kräver ett fritt internet. Vi måste slå vakt om det.

I begreppet fritt internet ligger också ett annat tänkande kring upphovsrätt. Själva nyckeln till det nya tänkandet ligger möjligheterna i att fritt använda ny kunskap och bygga vidare på den. Då skapar vi också en spännande samhällsutveckling. Det kan skapas om politikerna är beredda att lägga grunden till en modern upphovsrättslagstiftning.

Det är viktiga valfrågor.

Andra bloggar: HAX

Andra medier: SvD