Från Frankrike till Ryssland

Två länder på väg utför

Två ganska nyvalda presidenter med samma strategi.
Det är genom höjda skatter som nationerna ska räddas.
I båda fallen gäller det att de med högst inkomster ska betala mer.

Visst skillnaderna är betydande. Det ena har knappast ett proportionellt skattesystem utan snarare ett regressivt. Det andra hade redan ett progressivt skattesystem. I det ena landet kan idén fungera, men är ingen universallösning. I det andra landet är lösningen en katastrof.

Hur man än resonerar finns det gränser för vilka nivåer som skatten får nå.
En absolut gräns är skattesatser över 50%. Det kommer alltid att leda till skatteplanering och i värsta fall skattefusk och minskad ekonomisk tillväxt. Det gäller universellt. Sannolikt ligger en optimal skattesats på max 30-35%.

Frankrike håller nu på att upprepa tidigare historiska misstag.
En arbetslöshet på 10,9% visar att landet är på fel väg, länk.
2013 kan bli året då Frankrike når sina högsta arbetslöshetssiffor under efterkrigstiden. Budgetunderkottet lär öka och skuldsättningen nå nya rekordnivåer.
Tyvärr är det inte en randekonomi vi talar om. Det är en av Europas största. En nedgradering av den Franska kreditvärdigheten lär komma som ett brev på posten. Investerare lär också tänka sig för en gång extra innan man satsar pengar här.

I USA har den återvalde  presidenten Obama inte lyckats hitta lösningar för att undvika fiscal cliff. Hans avbrutna semester är mer ett PR trick än något reellt, länk.
Låsningarna som etablerades under förra mandatperioden har inte lirkats upp, länk.

Även om Svenska medier framhåller republikanerna som huvudsakligen skyldiga till situationen är presidentens ansvar stort.

Pajkastningen är nu i full gång mellan republikaner och demokrater. Det verkar allt mer osannolikt att man når en lösning under måndagen som märkligt nog är den formellt sista arbetsdagen i det Amerikanska parlamentet för år 2012. Inte ens en tillfällig lösning verkar nu kunna nås före tiden går ut.
Förtroendet för den politiska lösningsförmågan i USA kommer att sprida oro.
Det lär inte bara märkas bland ratinginstituten som lär sänka USAs kreditvärdighet med ytterligare minst ett steg. Även andra lär fundera över USAs trovärdighet.

Enligt finansminister Geithner når USA sitt lånetak på nyårsafton i år. Det är på ofattbara 16,4 triljoner dollar. Det innebär att USA inom några veckor inte kan fullgöra sina ekonomiska förpliktelser.

I maktens korridorer i USA talas det allt mer om att politik blivit en fråga om att säga nej i stället för att skapa nytt. En i sanning farlig utveckling.

Både Frankrike och USA behöver dessutom omfattande strukturreformer.
Inte någon av de båda ländernas presidenter verkar vara förmögna till detta.
Fortfarande när ledande politiker i båda länderna idéen om att man är immuna mot sina egna tokiga beslut. Man är lite intresserad av att se verkligheten och allvaret i detta.

Detta är allvarliga utsikter för världen under 2013.

The rather dangerous President Hollande

Den indiska ståljätten Arcelor Mittal funderade på att justera tillverkningskapaciteten i Frankrike.
Idén var att stänga två masugnar. Beslutet var säkert fundamentet i marknadsförutsättningar. Beklagligtvis innebar detta att 650 personer skulle mista jobbet.
Den socialistiska regeringen under president Hollande slår då tillbaka, länk.
Man avser förstatliga bolagets hela verksamhet i staden Florange som skulle drabbas av beslutet. Stålbolaget svarade med att förklara att hela dess verksamhet i Frankrike skulle äventyras.
I potten låg 20.000 arbetstillfällen.

-Vad sker?
Regeringen Hollande tvingar bolaget att investera € 180 miljoner i Florange.
Msugnarna läggs fortfarande ned. Nu rasar facket. Dessa kallar Hollande för lögnare och löftesbrytare.

Frankrike har en historia av förstatliganden i modern tid som inget annat Europeeiskt land. Trots att det inte funnits krisskäl till detta.

För någon tid sedan skulle det Franska bilbolaget PSA (Citroën och Peugeot) lägga ned fabriker. 6.000 anställda berördes. Från presidentens håll förklarades att bolagsledningen inte visste något om biltillverkning.  Resultatet blev att 3.000 jobb försvann, länk.
PSA har minskat sin överkapacitet något, men fortfarande blöder bolaget ymnigt.

Att Europas bilindustri är i kris vet de flesta, länk, utom möjligen Frankrikes president.
Möjligen är det så att hela Europa utom Frankrike har bilkris, enligt president Hollande. Att försäljningen av bilar i Frankrike sjunker spelar kanske ingen roll för Hollande.
Man ska kanske exportera sig ur krisen?

Enligt bilproducenternas branschorganisation sjönk bilförsäljningen i EU med 4,8 i oktober 2012 till 959 tusen bilar, jämfört med 2011. För helåret är nedgången hela 7,3% räknat på antalet producerade enheter. Enligt samma material var nedgången i Frankrike 7,8% i oktober 2012 jämfört med oktober förra året. För årets första 10 månader var nedgången skrämmande 13,3%.

Vad vi ser i Frankrike är något ganska allvarligt för hela EU tanken. Man utmanar grundtanken för EU som bygger på stater som agerar relativt konkurrensneutralt. De "inhemska" företagen ska inte genom staten få radikalt andra villkor än vad som gäller i resten av EU.
Protektionism och chauvinism ska motarbetas.
Det vi ser i Frankrike är motsatsen. På medellång sikt grundlägger president Hollande en mycket allvarlig Fransk strukturkris. Detta trots at Frankrike är redan ett land som inte är konkurrenskraftigt.

Mycket av problemen är arv från de så kallade "reformer" som den senaste franske presidenten genomförde under sin första presidentperiod. En del är avskaffat men annat är kvar.
Vad som också är kvar är den politiska känslan av att staten kan ingripa hur djupt som helst i det privata näringslivet. Marknaden tas inte på allvar. Den är snarare ett orosmoln.

Här är några av de förslag som förverkligades av den tidigare socialistpresidenten Mitterand.
Minimilöner höjdes, bostadsbidragen ökade med 25%. En femte semestervecka infördes. Arbetsveckan minskades i två steg från 40, till 39 och sedan 35 timmar.
Pensionsåldern sänktes till 60 år. En förmögenhetsskatt infördes. Ovanpå detta genomförde man utan att det fanns en kris som "krävde statliga åtgärder ett förstaligandes av allt från de största bankerna, till el- och gasföretag, kemiföretag och elektronikjätten Thomson.
Efter genomförandet arbetade 25% av av de anställda i statliga företag.
Vi talar inte om 1800-talet. Vi talar om de första åren på 1980-talet.

President Hollandes politik för tankarna på ett kusligt sätt till president Mitterands katastrofpolitik under sin första mandatperiod.

Hollandes lösningar är självklart socialistiska och bryter i grunden mot EUs grundläggande regler om fria rörelser för varor och tjänster. Om systemet ska hålla krävs att alla är lojala. 

Sverige har hittills varit lojalt till EUs regelverk. Ibland på gränsen till naivt. Samtidigt kan inget land lagstifta bort dålig konkurrenskraft. Man kan bara skapa förutsättningar för att företagen skapar den.

2013 blir året då EU på allvar sätt på prov. En tuff marknad och ekonomi kommer att sätta regeringarnas lojalitet mot ingångna avtal mot populistiska kortsiktiga vinster.

Rätt hanterat blir 2013 året då EU la grunden för att stärka sin konkurrenskraft.
Tyvärr är det inte så mycket som tyder på att detta sker. Risken för det motsatta är överhängande.

En president som inte tror på marknaden

En som inte förstått vilka som är EUs förtjänster är den nytillträdde presidenten Francois Hollande, länk. Han är sur på att det olönsamma PSA Peugeot Citroen vill minska personalstrykan med 8.000 personer.

Första kvartalet 2012 minskade intäkterna med 7% jämfört med året dessförinnan, länk.
Lagren uppgår till 70 dagars försäljning. PSAs bilförsäljning minskade med 15,1%. Marknadsandelarna minskar i Europa nu har man 13,3% av marknaden. Kort sagt är bolaget i kris.

Nu ska presidenten skapa subventioner så att fransmännen köper franskt. Det ska rädda PSA.


Har inte herr Presidenten hört talas om en fri och inre marknad inom EU och om marknadsekonomi?

Grexit inte ett hot utan en möjlighet

Nu verkar politikerna i Europa lite nyvaket fundera över hur Greklands uttåg ur Euron kan ske, länk. Enligt Svenska Dagbladet menar företrädare för sedeltillverkningsföretaget de la Rue att det krävs cirka fyra månader för att genomföra en sådan process, länk. Grekerna själva går till val den 17 juni, länk. Efter det lär vi veta närmare om utträdet.

Uttåget ur Euron är förvisso förknippat med utmaningar av både juridisk och logistikkaraktär. Det kommer inte att resultera i Europas undergång som många hotat med.
Måhända kan det resultera i att land nummer två lämnar unionen. Ett land har redan lämnat den. Det var Grönland som lämnade EU 1985 efter en folkomröstning 1982. Det är inte otroligt att Grekland kommer att ta samma steg eller möjligen tvingas lämna EU, men långt ifrån säkert.

En Euro utan Grekland har självklart en högre trovärdighet. För Europa innebär det på sikt rejäla fördelar med en Euro där länderna som ingår i samarbetet följer vissa självklara regler. Samtidigt måste man ställa sig frågan om Europrojektet har framtiden för sig?
Måhända är en mycket mera homogen och mindre valutaunion mera ändamålsenlig. Benelux och Frankrike skulle kunna vara en sådan storlek.

Denna "nyordning" behöver inte hindra fria flöden av varor och tjänster. För i praktiken är det ju en återgång till en gammal ordning. Den stora skillnaden är vem som tar valutarisken. I ett Europa med många valutor är det många som tar relativt små risker. I ett Euroeuropa är det ett litet antal regeringar, närmare bestämt 17 stycken som tar valutarisken. Det säger sig själv att marknadsekonomin fungerar bättre om risker fördelas på många. Det märkliga är att vetenskapen företrädd av nationalekonomerna inte varnat för konsekvenserna av detta.

Den tilltalande, men tokiga idén om att företagen ska slippa valutarisken och lämpa över den på regeringarna tilltalade både näringsliv och regeringar. Detta av lätt insedda skäl.
Problemet var bara att man gick från fungerande mekanismer till icke fungerande mekanismer. Valutaförluster och valutavinster på balansräkningen är sunda. Regeringar som inte kan justera valutakursen i yttersta nödfall om den ekonomiska utvecklingen kräver det saknar kanske det viktigaste verktyget. Flytande växelkurser ställer faktiskt krav på trovärdig ekonomisk politik. Det gör inte fasta växelkurser eller Euron i ett något kortare perspektiv. Fasta växelkurser eller Euron bygger upp spänningar som likt kontinentalplatteförskjutningarna skapar stora spänningar. Här skapas kriser som uppträder med viss regelbundenhet.

På många sätt är ett stort antal valutor att föredra framför Euron. Det minskar paradoxalt nog politikens inflytande över ekonomin. Man tvingas föra en politik som är trovärdig. Sveriges flytande växelkurs är ett exempel på detta.

En nedmonteringen eller mindre Euro är bra för uthållig ekonomisk utveckling i Europa.

Ett införande av Francen eller en mini Euro tillsammans med Beneluxområdet skulle ge president Hollande möjlighet att föra den politik han vill. Frankrike skulle ensamt få ta konsekvenserna av politiken med en radikalt sämre växelkurs och högre Francräntor.
Med Euron som idag, får 17 regeringar vara med och dela på konsekvenserna av politiken.

EU har många fördelar och några betydande nackdelar. Euron har flest nackdelar. Det börjar bli dags att EU fokuserar på att bli bättre för dess medborgare. Det innebär att strukturkonserverande stöd, bör förpassas till historieboken. Fortfarande i dag består 40% av EUs budget av jordbrukssubventioner. Av dessa går strax under 50% till franska bönder.

Ett livskraftigt Europa behöver politiker som inte konserverar otidsenliga strukturer. Det behöver strukturer som underlättar ekonomisk utveckling. Euron och olika former av statsstöd har en förmåga att konservera det som inte är livskraftigt.

Det behövs mer marknadsekonomi i Europa - inte mindre.
   

Den finansiella oron ökar

I och med valen under söndagen går Europa mot mera kaos än stabilitet.

Greklands väljare straffar partierna som slöt avtalen med IMF och EU.
Frankrike väljer Francois Hollande till  ny president, länk. Entrébiljetten är stora och ofinansierade gåvor till folket.
Angela Merkels parti, CDU förlorar delstatsvalet i Schleswig-Holstein, länk. Det försvagar hennes position.
Merkel inleder samtal med Hollande för att se om det finns möjligheter att finna en gemensam plattform, länk eller om det blir till att börja på ruta ett.
Allt fler signaler om att FEDs likviditetspolitik kommer att resultera i en dollarkrasch. Fram till i mars nästa år finns dock en överenskommelse i kongressen som kommer att innebära ett relativt lugn.

Det som ligger i korten är ett starkt inflationstryck. Sedelpressarna i USA och i bland annat Frankrike kommer att gå för högtryck. Marknaden kommer att vilja ha ännu bättre betalt för att ta statsrisker.

Vi talar inte längre om, utan när Grekland lämnar Euron. Detta senare har marknaden närmast diskonterat redan.

Styrkan i ekonomin förflyttas allt mer från staterna till företagen. Paradoxen blir att en vänsterpolitik ger ett mer högerinriktat samhälle.

Väljarna är trötta på åtstramningar. Populism tilltalar.
Världen har två stora valutor som inte har förtroende.

Att ett land som Frankrike väljer en farlig väg oroar egentligen mer än att Grekerna kastar ut politiker som träffade åtstramningsavtalen. Konsekvenserna av missgrepp i Frankrike blir mycket större än i det ekonomiskt "lilla" Grekland.

I Frankrike har vi sett stora förändringar i modern tid som förskräcker. President Mitterands förstatliganden av bankerna 1982 förskräcker. Hans förstatliganden sträckte sig längre, närmare 25% av alla anställda arbetade på 1980 talets mitt i statligt ägda företag efter genomförandet av hans "reformer".

"Tillväxtordet" som det talas om innehåller minst ett mycket riskabelt element. Det underförstådda att staten/staterna, det offentliga i olika former ska finansiera denna tillväxt. Det innebär högre skuldsättning. Precis raka motsatsen till vad som behövs. Samtidigt behöver flera av Europas länder strukturella åtgärder för att ha förmågan att generera tillväxt. Om detta är det tyst.

Hollande är farlig för Europa eftersom han saknar ledarskap och styrka kombinerat med en statssocialistisk vision. Av Hollandes reformer blir det kanske mindre av trots allt. Initialt kommer säkert en del kostsamma reformer att genomföras, där staten kommer att stå för notan och vara finansierade via lån.

Frankrike behöver handlingskraft och inte den förlamning som Hollande kanske mest sannolikt kommer att skapa i den Fransak moderniseringsprocessen. Mycket talar för att dåligt blir värre i Frankrike.
Det kommer inte att underlätta för Europas återhämtning.

Frankrike på fel väg?

Ett avgörande val för ekonomin i Europa sker i dag. Den andra valomgången av stapeln i det franska presidentvalet just nu, länk, länk. Det mesta talar för att Francois Hollande, länk kommer att gå segrande ur kampen mot Nicolas Sarkozi.

Givet att Hollande genomför vad han lovat kommer det att få allvarliga konsekvenser, länk. Balans i Fransk statsbudet först år 2017 omförhandling av stabilitetspakten är två förslag som marknaden inte kommer att gilla. Det finns många fler obehagligheter i hans program. Populism blandas med att han inte accepterar realiteter. En mycket dålig kombination. Dessutom återkommer man alt oftare till om det går att lita på den officiella statistiken vad gäller fransk ekonomi. Den kan vara i ännu sämre skick än vad som redan är känt.

Med Holland vid rodret är det första man får hoppas att han inte genomför sin politik. Lite som Gerhard Schröder i Tyskland en gång.
I andra hand att marknaden visar vad man tycker om politiken (vilket man redan försiktigt gjort) och Hollande tar intryck dvs ändrar politiken.
I annat fall kommer turbulensen i Europeeisk ekonomi att öka drastiskt.

En av Europas ekonomiska sjuklingar står inför ett vägval i dag. Det mesta talar för att man kommer att göra ett felval.
I kväll, när vallokalerna stängt lär vi veta mer.

Nästa valomgång i Frankrike skapar finansoro

I Frankrike har Francois Hollande och Nicolas Sarkozy gått vidare till nästa valomgång i presidentvalet. Det sker den 6 maj.

Börserna reagerar på den politiska oron i Frankrike och Nederländerna, länk, länk, länk. I presidentvalet i Frankrike står valet mellan ett dåligt alternativ och ett ännu sämre. I båda fallen kommer skuldsättningen att öka. Risken för att stabilitets och finanspakten i Europa inte kommer att efterlevas är överhängande. Inte undra på att det blir finansiell oro

Frankrike går till presidentval

Ett av Europas mest statsstyrda länder, Frankriken går till val i söndagen den 22 april, länk, länk, länk. Det gäller att välja president för en ny sjuårsperiod. Landet har en mycket stark och styrande statsmakt.
I de flesta större företag, även börsföretag har staten en sk "golden share" vilket innebär att staten har sista ordet. I ett land som detta är det svårt att tala om en traditionell höger-vänster skala.
Egentligen finns inte traditionellt konservativa eller liberala partier här. Kristna konservativa moralvärderingar ges uttryck. Å andra sidan är staten strikt sekulär, vilket gör att det kristna inflytandet blir indirekt.

Landet har länge varit pådrivare i EU. Nu, under betydande ekonomisk press och ett terrorattentat i färskt minne är tongångarna andra. De ledande kandidaterna, socialisten, Francois Hollande och sittande presidenten Nicolas Sarkozy närmast tävlar i EU skeptisism.

Opinionsmässigt ligger Hollande bäst till. Metoderna i kampanjen hämtas delvis från Barack Obamas framgångsrika presidentvalskampanj för fyra år sedan. Lösningarna däremot är traditionella och mycket Franska. Det gör att politiken attraherar inte väljarna. 24% av väljarna har ännu inte bestämt sig. 30% av väljarna till "höger" och vänster känner sig inte hemma hos någon av de två främsta kandidaterna.

Om ingen av kandidaterna får över 50% blir det en andra valomgång den 3 maj mellan de två främsta kandidaterna. Om de två kandidaterna blir några andra än Hollande och Sarkozy talar vi om ett jordskred av misstro.

Det mesta talar för att Frankrike kommer att ta flera steg i socialistisk riktning efter valet. Detta även om den sittande presidenten drivit en närmast socialdemokratisk politik om man ser det från ett Svenskt perspektiv.

Den starka Franska statsmakten är allt mer en koloss på lerfötter.
Lösningarna borde vara av annan karaktär för att lösa de stora strukturella och ekonomiska problemen. I stället blir det ännu mer av samma medicin.

Frankrikes ära lär falna om man som nation bli ännu mer skuldsatt. Det har exempel som Grekland, Italien, Spanien, Portugal och Irland visat. För att skapa förtroende för lösningarna krävs också transparens. Sådan saknar Frankrike i dag i många stycken.

Frankrike är ett land i utförsbacke sedan länge. Vem som än vinner valet lär det inte ändras. Det är bekymmersamt för Europa och för EU.