Några reflektioner kring Egypten

Utvecklingen i Egypten inger både förhoppningar oro, länk. Den nödvändiga urladdningen har kommit. Samtidigt kräver den sin allt för höga tribut i form av både skadade och döda. Det verkar som om de styrande söker använda paramilitära smågrupper för att skrämma och skapa kaos. En 82 årig härskare kämpar sannolikt både för sitt fysiska och politiska liv. Nu när internet fungerar igen söker han misskreditera den utländska pressen som Israeliska agenter med onda avsikter.

Det verkar dock som om Hosni Mubarak timme för timme förlorar allt mer av kontrollen. Vart utvecklingen tar vägen ligger i allt väsentligt i militärens händer. Det är i den här kontexten man får se president Barack Obamas tystlåtna och försiktiga linje, länk.

Förändringens timme är inte långt borta i detta land mättat av kultur och historia.

Landet är på många sätt det riktigt stora kontrasternas. Sida vid sida kör oxkärror och Ferraris i centrala Kairo.

För egen del har jag många spännande upplevelser i Egypten. Att bevista exercis med det första egyptiska kamelkavalleriet väckte både nyfikenhet och beundran. De borde inbjudas till någon tatoo i Sverige.

Bilkörning i Kairo har lärt mig att i vissa länder finns bara en trafikregel. Minst bil väjer. För att inte nämna trafikljusen där. De är färglada och ser vackra ut. Däremot har det inget med trafiken att göra.

Egypten har sedan kungen störtandes haft fyra presidenter, varav tre satt tydliga avtryck. Den första presidenten, Muhammad Naguib regerade från juni 1953-februari 1954. Sedan tog den legendariske Mohammad Abdel Nasser över. Han tillträdde formellt 1956 och satt till 1970. Då efterträddes han av Anwar Sadat som mördades 1981. Då tillträdde Hosni Mubarak som president.

Ingen av dessa presidenter kan anses vara demokratiskt valda. Man kan hoppas att det blir förändring på den punkten nu.

Öppenhet skapar revolutioner

I Egypten fortgår revolten. På ena sidan står den 81 årige Hosni Mubarak. Han har styrt Egypten med undantagslagar sedan sitt tillträde 1981. Då efterträdde han den mördade Anwar Sadat.

På andra sidan finns Mohamed ElBaradei, 69 år. En världskändis med erfarenheter från Irakkrisen. Han är diplomat och tidigare chef för det internationella atomenergiorganet IAEA.

Tidningarnas rubriker behandlar kampen i Egypten mellan den onde och den gode. Samtidigt är dessa ganska dåliga symboler för det som sker.

vad som gjort utvecklingen möjlig är faktiskt öppenhet. Något som vi skulle kunna beskriva som smygande öppenhet. Den är svår att sätta stopp för. Upproret i Egypten är en konsekvens av att människor kunnat använda mobiltelefoner och internet. På så sätt har man kunnat dokumentera övergrepp och driva med regeringen. Bloggare och aktivister på internet har spelat en stor roll här. Denna öppenhet har gjort att allt bredare lager av människor har kunnat skapa sig en egen uppfattning. Efter det som skedde i Tunisien ville man manifestera. Det blev något mer. Vad protesterna kommer att sluta med är svårt att säga mer exakt.

Egypten har i vart fall blivit mera kritiskt granskat än tidigare och dess styre börjar skildras mera allsidigt. Det är bra. Samtidigt finns det anledning att än mer granska EUs och USAs långvariga stöd till denna regim.

Att som Egyptens regering nu gör söka stoppa internet och stänga ned mobiltelefonnätet har bara en temporär effekt. Det vi ser är slutet på eran Mubarak. I dag går det inte längre att stoppa den fria informationsflödet. Det kan till och med som Carl Bildt menar "vara farligt". Vilket styre som väntar är däremot oklart.

Bloggen känner respekt för flertalets vilja att styra sig själv enligt demokratiska principer men är samtidigt orolig för vart samhällsutvecklingen tar vägen i Egypten. Det är ingalunda självklart att utvecklingen på lite längre sikt blir positiv. Vi får verkligen hoppas att de konstruktiva krafter kommer att vara de tongivande.

Trots alla tvivel: Vi måste i varje läge respektera alla folks självbestämmanderätt.

Andra bloggar. HAX, Carl Bildt, Newsmill