En början för Värmdö och Djurö/Vindö

Hänt i Värmdö

Kommunfullmäktige har sammanträtt i veckan. Där har man behandlat budgeten. Kommunstyrelsens ordförande har lämnat in sin avskedsansökan. Stormen kring personen Jonas Nilsson har bedarrat nu. 

Hans ledarskap är inte ersatt ännu. Nu ser vi förvirring och undran. Ingen har stigit fram i offentligheten och sagt: jag vill. Ingen har sagt vad han eller hon står för. Ingen har deklarerat vilket ledarskap man står för. 

I kulisserna mumlas det namn. Det är som vanligt. Debatten förs i slutna rum. Diskussionen om att utse Värmdös näste kommunstyrelseordförande "privatiseras". Det är fel. Den frågan är för viktig för att bara beslutas av moderaterna. 

Ändå förväntar sig många att det blir bättre nu. 

Tyvärr stämmer inte det. Visserligen har debatten blivit mera avslappnad. Kanske lyssnades det mer till olika synpunkter. Det är en början, men det är inte en fungerande helhet.

Det räcker inte bara med att lyssna. Lyssnande måste följas av en process som slutar i handling. Annars förlorar den som berättar viljan att förmedla något. Efter ett tag breder känslan av tomhet ut sig. Att lyssna men inte ta intryck, föder uppror, inte samförstånd. Politikerna måste våga sätta sig ned oftare och sätta kommunens bästa först. Att inte våga sitta ned och diskutera kommunens organisationen innan Alliansen har snackat sig samman är dåligt. 

Den nya organisationen av tjänstemän och nämnder fungerar inte. Kommunens effektivitet har fallit med uppskattningsvis 15-20% på den sk "reformen".  Det innebär stora förluster. Jag hör allianskollegor som instämmer i analysen. Lösningen de presenterar är att ändra på felen efter valet 2010. 

Om din båt läcker när du är ute på sjön, väntar du då med att täta den? 

Den ansvarige skepparen ser till att täta omedelbart, även om det blir provisoriskt. 

Alliansen i Värmdö måste agera som den ansvarige skepparen. Annars bör folket ta ifrån "väntapolitikerna" skepparansvaret. 

I eftermiddag bjuder Byalaget på Djurö till politisk debatt. Det är en kommundel som har misshandlats av Alliansen. 

-Man köpte inte Börjes vik. Det var fel. Ytterligare ett strandnära område exploateras nu och tillgången till allmän strand minskas.

-Man har inte krävt att området kring Djuröbadens pensionat ska detaljplaneläggas innan det får exploateras. Det är fel. Folk som bor i området ska kunna vara med i processen om att utveckla området eller att frysa expansionen.  Besluten ska inte ske utan folkets insyn.

-VA-frågorna är inte lösta. För ett år sedan krävde jag en privatisering av nätet här ute så att folk och företagare kan få sitt vatten och avlopp. Det sak inte ta 15-20 år. Det har inte tagits några initiativ. Det går för långsamt. Det finns seriösa intressenter som bara väntar på att få börja. Det visste kommunstyrelsens ordförande, men han ville inte agera. Det var inte hans kompisar.

-Alliansen har inte projekterat nya äldreboenden här ute. Det är slött. Äldre måste kunna bo kvar på Djurö/Vindö.

-Förnyelsebar, lokal energiförsörjning har inte diskuterats med oss i lokalbefolkningen

En del politiker har missförstått sitt uppdrag. De har inte fått uppdraget av ett parti. Uppdraget kommer direkt från väljarna. Att stå upp för sina väljare innebär ibland att gå emot sitt parti. Det har vi sett allt för lite av. Rättare sagt, vi har inte sett något av det. Till nästa val behöver vi politiker med det civilkuraget.

Låt oss sätta  Värmdös och Djurö/Vindös bästa först. Jag är beredd att ta emot öppna händer. Alla händer behövs för att skapa en bättre kommun. Jag är beredd att verka för att kommunens beslutsfattande blir öppnare och mera lyhört. Det krävs samarbete för att få Värmdö till en bättre kommun. På sikt bör väljarna utse kommunstyrelseordföranden i direkta val. 

Här bör Värmdö ta åt sig initiativet och öka medborgarnas direkta inflytande i politiken.

Politikens gränser

Hur många myndigheter går att lägga ned?

-Är det 50, 100 eller 150? DN har hela listan.

Johan Ingerö har en poäng i att lägga ned myndigheter förändrar inte attityder och förhållningssätt.

Jag håller med honom om att första steget är politikernas attityd. Men även vår egen som väljare. Det är viktigt gå från offer för politiken till att se att jag  kan förändra. Valet är mitt var jag lägger förändringsfokus.

Myndigheter kan inte ersätta personlig kontakt med väljarna. Allt för många lokalt, regional och central valda förtroendemän rör sig i snäva kretsar inom det egna partiet.

Traditionen med att knacka dörr eller att skaka hand kan vi fnysa åt, men det visar på en kontakt. Numera är väl interaktivitet ledordet. Nätet har faktiskt gjort det lättare att kommunicera och inter-agera med väljarna, om man vill. Allt för få politiker tar chansen att möta sina väljare på det sättet. 

De andra frågan rör vad ska myndigheter och politiken reglera?

Var går gränserna för politikens reglering?

Där saknar vi i dag tydliga gränser. Normer som skapas i samhället upprätthålls lättast i personliga möten, man och man emellan. Sen kan politiken vara en del av attityd- förändringsarbetet, men det behövs inte myndigheter till det. 

Processer sköts bäst i mänskliga möten och inte i stela strukturer. 

Där förlorade samhället mycket dynamik under 60,70 och 80 talet.

Alliansen har gått till val på symbolfrågan om mindre regleringar. 

Regeringens företrädare och riksdagsledamöterna borde koppla samman det med  vilken grundläggande syn man har om politikens gränser, var människor själv kan råda, vilka sektorer som är fredade.

Då hade vi aldrig fått FRA lagen eller förslaget om lagstiftning om civilkurage.

Nej till Orwell

När den numera adlade (baronessan) Margaret Tatcher bevistade 300 års jubileet av den Franska revolutionen fick hon frågan hur det kändes att vara med vid detta högtidliga tillfälle.

Hon svarade kort och rappt: att hon var i Paris för att hedra terrorismens offer. 

För begreppet frihet började definieras i England genom Magna Charta år 1215, alltså flera hundra år före den Franska revolutionen.

Magna Charta definierar bland annat förhållandet mellan den enskilde medborgaren och samhället (då ytterst representerad av kungen, numera av regeringen eller de valda politikerna). Genom Magna Charta garanteras medborgarna frihet, en personlig sfär och rättssäkerhet gentemot samhället. 

 

Under sommaren har vi sett försök att minska den sfären genom införandet av FRA lagen.

Som om det inte vore nog ligger nu på regeringens ritbord ett förslag om obligatoriskt civilkurage. Idéen med lagen är att den som bevittnar ett brott kommer att begå ett brott om han eller hon inte har civilkurage. Detta civilkurage kan vara att larma polisen, ingripa för att skydda någon som blir utsatt för brott. Hur begreppet ska definiera är inte klart. En som skrivit om den nya lagen på sin blog är Hanna Wagenius.

Lagar som föreskriver en viss moral och etik lämpar sig ganska dåligt för att förändra folks beteenden. 

Ta hastighetsbegränsningar som ett exempel. Medborgarna bryter i stor utsträckning mot lagen eftersom den inte är förankrad i medborgarna moraluppfattning. 

Lagar lämpar sig däremot bättre för att definiera folkets existerande moral och etik. 

Det finns minst ett problem med detta. 

Om det som ska lagstiftas om är svårt att definiera, eller det finns många olika definitioner är fungerar lagstiftnings dåligt.  

Ett exempel på detta är olika typer av generalklausuler. Den mest kända är den förhatliga generalklausulen mot skatteflykt. Genom den typen av lagar skapas ett angiverisamhälle. '

När Maud Olofsson i Almedalen talar om att förändra människors värderingar förutsätter jag att hon menar att det sker genom personliga möten och inte genom lag.

Vi kan tycka illa om människor som är fega. Att sakna civilkurage får inte bli ett brott eller en sjukdom. Däremot kan vi ogilla beteendet. 

Vi kan ge uttryck för det genom att ge feed-back på ett visst beteende eller på avsaknaden av agerande.

Vi kan själva föregå som exempel. Göra som vi önskar att andra ska agera. 

Lagstiftningen som nu förbereds bör placeras där den hör hemma - i papperskorgen. Den reglering som behövs av vad den enskilde ska göra för att beivra och förhindra brott finns redan i brottsbalken. Civilkurage däremot kommer alltid inifrån. 

Vi behöver inte en ny angiverilag, utan vi behöver en författningsdomstol och ett nytt Magna Charta, som ger medborgaran den frihet man behöver mot staten. 

Magna Charta av år 1215 utgick från den fysiska kroppen. I dagens värld krävs det att staten håller sig borta från mer än den fysiska kroppen.

Därför bör ett nytt Magna Charta utgå från att freda medborgaren, medborgarens relationer, möten och mötesplatser från staten.