Ny ledare för kristdemokraterna?

Svenska Dagbladets ledarskribent Johan Ingerö, länk gör i dag ett inlägg om kristdemokraterna och dess ledarkris. Han skriver så här:

Kristdemokratins åsikter, i synnerhet synen på familjers valfrihet, omfamnas av så oändligt många fler än partiets väljare. Men när partiet kommunicerar sin politik är det ofta med ett ursäktande tonfall. ”Nej, vi tycker inte att staten ska tvinga föräldrar till en viss fördelning av föräldraledighet…men det är såklart jätteviktigt med jämställdhet!”.

Ovanan att inte stå upp för vad de faktiskt tycker – att valfrihet är viktigare än (statistisk) jämställdhet – är nog ett av skälen till att många presumtiva KD-väljare går partiet förbi. Det handlar inte bara om åsikter, utan även om självförtroende.

För några år sedan diskuterades frågan om kvoterad föräldraledighet i radio av hipsterjournalisten Hanna Fahl och proffsboxaren/programledaren/med mera Paolo Roberto. Den senare är allt utom en skolad debattör, och saknar i princip all den polityr som partiernas företrädare måste lära sig innan det blir aktuellt att ta offentliga debatter."

Kanske skulle Paulo Roberto vara den nye ledare som kristdemokraterna behöver?

Herr ordföranden och kulturskribenten Håkan Juholt

Socialdemokraternas ordförande herr Håkan Juholt har recenserat musikalen "les Miserables" på det som numera kallas Malmö Opera, länk. Det sker den 16 september samma dag som herr Juholt har födelsedag. Hans födelsedag sammanfaller datummässigt med starten på talkshown dr Phil.

Denne dr Phil har fått arbeta med många personer som lider av personlighetsstörningen narcissism.

I uppslagsverket wikipedia står det så här om detta, länk: "Narcissism är en individs självupptagenhet, självförhärligande och överdrivna tro på den egna förmågan.

Termen kommer från namnet på den grekiska mytologiska figuren Narcissus, en vacker yngling som blev förälskad i sin spegelbild när han såg den för första gången i en källa.

Sigmund Freud använde termen för att beteckna en tidig fas i personlighetens utveckling. Narcissism har också traditionellt inom psykiatrin bedömts som ett sjukligt tillstånd, en narcissistisk personlighetsstörning och finns fortfarande upptagen såsom ett sådant i den år 2000 utgivna upplagan av de amerikanska psykiatrikernas förbunds standardverk Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders (DSM-IV-TR)."

På något annat sätt är det väl svårt att tolka herr Juholts konstaterande om de två viktiga händelserna mellan 1862 och 1962. Den första är utgivandet av Victor Hugos: "samhällets olycksbarn och den andra herr Juholts egen födelse.

En liten detalj som Juholt förbigår är musiken till "les Miserables". Den är skriven av Claude-Michel Schönberg och Alain Boublil. Först sattes musikalen upp i Frankrike. Det blir ingen stor succé.

Efter att han omarbetats rejält får den nypremiär i London 1985. Först spelas den på Barbican arts sedan flyttas den till West End. År 2006 har den spelats 9.000 gånger och spelas fortfarande för närmast fullsatta hus.

I motsats till herr Juholt som enbart ser valfrihetsfaran är det säkert andra som ser existentiella och etiska dimensioner i musikalen. Om Juholt hade läst på hade han också insett att det finns en skillnad mellan äkta valfrihet och schimär valfrihet. Under de hundra åren som gått mellan det att Victor Hugo skrev den litterära förlagan och herr Juholts födelse har det inte skapats speciellt mycket äkta valfrihet i det franska samhället. I stället styr en stark stat öppet och i det fördolda. Det är en annan dimension.

Man kan inte annat än hålla med Johan Ingerö, länk när han på ledarplats kommenterar inhoppet: "Juholts halsbrytande jämförelser avslöjar dock främst en annan sorts fattigdom, nämligen fattigdomen hos den som levt så länge i partipolitiken att han inte längre förmår skilja verklig vardag från politisk plattityd."

Här kommer en annan dimension av musikalen, nämligen drömmen och dess betydelse.

SlösO behövs tyvärr

Den tidigare liberale Värmdöpolitikern Johan Ingerö blir SlösO, länk, länk. Det är ombudsmannen för att stävja slöseri med skattepengar. Det behövs tyvärr. Staten och kommunerna spenderar ca 1 600 miljarder årligen. Även små besparingar i procent blir betydande i kronor.

Den första frågan att ställa är vad är egentligen kärnverksamhet för det allmänna?

Mera specifikt vad ska stat och kommun syssla med?

Den andra frågan hur kan man göra det på ett så effektivt sätt som möjligt?

Det kräver politiskt ledarskap. När jag själv driver frågan om mindre byråkrati och mer verksamhet i Värmdö kommun möts jag inte sällan av även allianspolitiker som inte tar problemet på allvar.

Det blir ofta en fråga om att vänta och se. Förändring tar tid, så du får vänta. Detta är ett av de stora problemen. Att vänta på att någon annan ska tag i ett problem? Politiskt, ekonomiskt ledarskap innebär att man förenklar och förbättrar varje dag. Signalen om att smågneta och använda pengarna till de skattebetalarna förväntar sig är en självklarhet. Det måste ske ständigt.

De stora mausoleerna över kommunalpolitiker är tursamt nog få. Däremot sprider det sig tyvärr en idé om att man inte behöver vara "hands on" för att få en riktigt effektiv organisation och verksamhet. Det är helt fel. Framgångsrika ledare i näringslivet förenar "hands on" ledarskap med hög grad av delegering. Det är inte fråga om antingen eller. Det är fråga om både och.

Johan Ingerö har en viktig funktion att fylla. SlösO är ytterligare ett bra initiativ från Timbro med stöd av skattebetalarna. Lycka till i granskningen

Johan Ingerö: lite för snabbt och för ytligt

Johan Ingerö problematiserar konservatismen i en bloggpost, länk.

Han inleder med följande konstaterande: "För mig är inte konservatismen en egen ideologi." Om man ser konservatismen ur ett historiskt perspektiv är detta helt fel.

Den moderna konservatismen finner sina ideologiska rötter hos Edmund Burke som levde 1729-1797. Begreppet konservatism är något yngre och myntades på 1700-talet av Francois-René de Chateubriand.

Liberalismen uppstår också under 1700 talet. Bland dess andliga fäder kan nämnas: Adam Smith, 1723-1790, Jeremy Bentham, 1748-1832, John Stuart Mill, 1806-1873.

Utvecklingen av den unga liberalismen är på många sätt en reaktion på konservatismen. Liberalismen problematiserar och löser en del av de problem som konservatismen inte lyckats lösa. På samma sätt är den något senare socialismen en reaktion på både konservatism och liberalism. Sett ur ett historiskt perspektiv blir därför Johan Ingerös betraktelse missvisande, vilket är synd. Det hade varit intressant om han hade varit lite mera noggrann i sin research inför sin bloggpost.

Slutsatserna hade fått en helt annan trovärdighet då.

Ingerö fortsätter:"Mer representativ - tyvärr - är den liberalism som exempelvis Folkpartiets kvinnoförbund står för, senast i form av helgens utspel om tvångskvoterad föräldraledighet".

Det stämmer heller inte. Detta förslag är inte ett liberalt förslag. Det är mer ett socialistisktiskt eller konservativt inriktad förslag. Problemet är i stället att folkpartiet många avseenden lämnar en mera klassiskt inriktad liberalism och blir förespråkare för helt andra idéinriktningar. Det är viktigt att framhålla. Det blir en besvärlig glidning om man söker omdefiniera liberalismen utifrån de förslag som kommer från olika partier. Idéologin däremot är något lättare att kondensera. 

Johan Ingerö tar sedan upp kristdemokraten Ebba Bush som ett exempel på en tilltalade konservativ politiker av i dag. Han ställer Bush mot följande uttalande: "Här har vi den direkta motsatsen till radikalens reflexmässiga krav på regler, förbud, åtgärder, insatser och allt vad det kallas." 

Ingerö för in ett nytt begrepp i sin diskusson radikalen. Detta begrepp är inte satt i ett sammanhang varför det blir nästan omöjligt att veta vad Ingerö menar. Begreppet radikal kräver som jag ser det en kontext. Den skulle kunna vara liberal, konservativ eller socialistisk. Då får Ingerös mening en mening.

Det finns stråk i Johan Ingerös bloggpost som är tankeväckande, men tyvärr är det allt för lite av sammanhang och fakta bakom det han skriver. Debatten är viktig så jag hoppas han kommer tillbaka mera påläst och stringent, vilket han allt som oftast brukar vara.

Andra bloggar: Mattias Svensson, Johan Norberg, Tradition och fason,

Vad regeringen bör göra

Varför regeringen kommer till korta och hur den ska komma tillrätta med sina tillkortakommanden diskuteras friskt just nu. 

En linje som framförallt traditionella medier spinner på är att fel människor sittre vid makten. Ett exempel på detta refereras av politikerbloggen. 

Andra hävdar att regeringen är mer intresserad av makten än av vilken politik man för. Ett exempel på detta är Johan Norberg i en artikel i Svt Opinion. 

Mattias Svensson lutar mer åt att det är mesighet som skapar problemen. Johan Ingerö är orolig över att man inte ser en riktning åt rätt håll. Han anser att det mest verkningsfulla vapnet en väljare har är valsedeln.

Regeringen har enligt mitt förmenande försummat basen i varje borgerlig regering. Den stora skillnaden mellan socialdemokrater och liberaler i Sverige borde finnas i synen på hur stort privat utrymme den enskilde har mot samhället.  Traditionellt har liberaler försvarat en stor privat sfär medan socialdemokraterna har accept

erat en väsentligt mindre.  De frågor som markerar det är frågor om tryckfrihet och yttrandefrihet. 

Formerna för utövandet av yttrandefriheten och tryckfriheten har de senaste åren förändrats radikalt. Regeringen försvarar spinnrockar och ångmaskiner inom media och tror att man går i takt med tiden. 

Det är dags att man upptäcker att det har skett förändringar. 

Beatice Ask borde vara regeringens fanbärare på detta område. I stället är hon tyst (och förmodligen lojal) när regeringen inskränker friheten genom FRA-lagen och masslagringslagar.

EU minister Cecilia Malmström är odelat EU positiv. I stället borde hon vara betydligt mera nyanserad. De försök som görs av EU att begränsa fri- och rättigheterna måste regeringen bekämpa. På detta område måste regeringen uttrycka en EU skepsis.

Vad gäller synen på frihandeln är regeringen otydlig. Carl Bildt är ute och anser att den ska användas som vapen mot Ryssland. 

Den grundsyn som regeringen måste förmedla och verka för är: att frihandel främjar ökat globalt välstånd, effektivare resursutnyttjande och spridning av demokrati och avspänning. 

Bilprovningen, apoteket är ännu inte sålda. På dessa områden finns ingen avreglering ännu. Det borde vara relativt lätta områden. Fler myndigheter borde vara nedlagda.

Problemet ligger delvis i det som flera påpekar. Framförallt moderaterna gick till val på att vara bättre socialdemokrater än socialdemokraterna själva. 

Det hindrar möjligheten att skapa en mera flexibel arbetsmarknad. Regeringen  har heller inte upptäckt att tillväxten ligger hos de mindre och medelstora företagen. Regelverket måste uppdateras och förenklas för att kreativiteten ska resultera i ekonomisk utveckling. Likformiga regler för samma betalning i sjukförsäkringssystemet borde vara en självklarhet, i första steget. I dag betalar enskilda näringsidkare mer och får nästa inget ut av systemet. 

Nästa steg borde vara att se över själva systemet.

Ideologierna är inte döda och behovet av en privat sfär har inte minskat. Tvärt om.

Regeringen måste krypa utanför plånboksliberalismens pseudoideologi. 

Fri- och rättigheter blir allt viktigare för de yngre. Piratpartiets uppkomst är ett exempel på detta. 

Den 16 september går demonstrationstågen mot FRA lagen. Jag hade förstått om de hade anordnats under en socialdemokratisk regering. De påminner om tågen mot löntagarfonder.

Det är pinsamt att en borgerlig regering inte har en tydligare kompass mot frihet.

Arbetslinjen igen

Den sk arbetslinjen som ingår i regeringens politik diskuteras av Johan Ingerö. Han i sin tur tar utgångspunkten i en artikel av Per Dahl i tidningen Barometern.  

Peter Dahls säger "en slutsats är för mig ofrånkomlig. Den här "arbetslinjen" alla talar om är nonsens". Han talar om att om vi (staten) kräver av alla att de ska jobba intensivt heltid oavsett hemförhållanden så skapar vi utslagning. Vinnaren menar han är staten som håvar in skattepengar på detta arbete. Sen kommer knorren: "vi lever faktiskt inte för att glädja stat och kommun, utan våra anhöriga, våra vänner och kanske i någon mån oss själva".

Den gode debattören rör i hop begreppen. Det första är arbetets värde.

Moral och värderingar är något som vi själva skapar. Det är subjektivt och ingenting som staten kan ordinera. Var och en har ett fritt val att välja att arbeta eller att inte göra det full tid. På vilket sätt arbetet skapar mening för den enskilde är faktiskt en individuell subjektiv upplevelse. Detta förutsätter att grundläggande behov är tillgodosedda enligt Maslows behovstrappa. 

Jag håller med Johan Ingerö om att uttrycket den "egen försörjning" är bättre än arbetslinjen. Sen är det viktigt att inkomstkatterna sänks. Problemet med att sänka skatterna för många blir att kostnaden blir hög. Ett sätt att se det är att jobbskatteavdraget är en typ av återbäring på skatten. Det visar tydligare varifrån pengarna kom en gång.

Det andra som jag håller med Dahl om är att vi inte ska intäktsmaximera. Alla ska inte vid varje given tidpunkt jobba maximalt. Då är det självklart att vi slits ut av det. 

Den viktigaste delen av arbetslinjen som inte Dahl verkar ha uppfattat är att de som kan arbeta ska göra det i större utsträckning. Förtidspensioner skapar för många inte trygghet utan utanförskap. Det är en fördel om fler kan arbeta. Många önskar det, men får inte stöd eller adekvat rehabilitering så att det går. 

Nuvärdet av de framtida förpliktelserna för sjuk- och förtidspensioner uppgår till cirka 600 miljarder kronor. Det är samhällets ohälsoskuld.  Den siffran talar för att vi bör följa arbetslinjen. Samhället har inte råd med något annat

Professionaliseringen inom exempelvis vård och omsorg av våra äldre är självklart inte bara av godo. Vård  av äldre sköttes tidigare av anhöriga och informella nätverk. 

Under socialdemokraternas ledning övergick den till  att bli offentligt och professionellt utförd. I dag ser vi att det på många sätt var ett misstag. En del av sådana verksamheter går nu tillbaka till det man kallar social ekonomi. En ofta mycket mer effektiv driftsform och som involverar de anhöriga på ett helt annat sätt.

Johan Ingerö och Nordstream

Den vanligtvis sansade och välmöblerade Johan Ingerö har blandat ihop begreppen. 

Han kräver att regeringen måste agera mot Nordstream. Underligt av en marknadsliberal.

Saken är den att det Schweiziska företaget Nordstream ägt av ryska Gazprom, tyska Eon och en Nederländsk aktör vill dra en gaspipeline i Östersjön. Inte den första utan en bland många.

Företaget har rätten på sin sida och enligt den sk Esbo konventionen kommer man med "intill visshet gränsande sannolikhet" att få tillstånd för bygget. Ledningen går på Svensk ekonomisk zon, men inte på Svenskt territorialvatten. 

Jag kan hålla med Johan Ingerö om att det vore önskvärt att Gazprom privatiserades helt och hållet. I rättvisans namn är det många andra europeiska gas- och oljeleverantörer som då också skulle privatiseras helt och hållet. En bra start vore om Norge startade med Statoil-Hydro, men det talar inte Ingerö någonting om.

När kol- och stålunionen bildades var ett av de tyngsta argumenten att den man handlar med krigar man inte med. 

Ökad frihandel minskar krigsrisken. Gasledningen i Östersjön främjar handeln. Det är bra. 

Det skapar mer avspänning än aldrig så många deklarationer mellan politiker om fred och samarbete. Miljöperspektivet är överspelat eftersom det finns en ganska tydligt formulerad konvention om det som inte ger någon reell möjlighet till ett nej.

Kriget i Georgien förtjänar att fördömas i kraftiga ordalag, men bestraffningar genom att fördröja Nordstreams ledning försurar bara handelsförbindelserna. Dessutom  blir Ryssland blir en allt viktigare handelspartner. I utvecklingen av handeln ligger avspänningen. 

Låt oss slå vakt om det. 

Politikens gränser

Hur många myndigheter går att lägga ned?

-Är det 50, 100 eller 150? DN har hela listan.

Johan Ingerö har en poäng i att lägga ned myndigheter förändrar inte attityder och förhållningssätt.

Jag håller med honom om att första steget är politikernas attityd. Men även vår egen som väljare. Det är viktigt gå från offer för politiken till att se att jag  kan förändra. Valet är mitt var jag lägger förändringsfokus.

Myndigheter kan inte ersätta personlig kontakt med väljarna. Allt för många lokalt, regional och central valda förtroendemän rör sig i snäva kretsar inom det egna partiet.

Traditionen med att knacka dörr eller att skaka hand kan vi fnysa åt, men det visar på en kontakt. Numera är väl interaktivitet ledordet. Nätet har faktiskt gjort det lättare att kommunicera och inter-agera med väljarna, om man vill. Allt för få politiker tar chansen att möta sina väljare på det sättet. 

De andra frågan rör vad ska myndigheter och politiken reglera?

Var går gränserna för politikens reglering?

Där saknar vi i dag tydliga gränser. Normer som skapas i samhället upprätthålls lättast i personliga möten, man och man emellan. Sen kan politiken vara en del av attityd- förändringsarbetet, men det behövs inte myndigheter till det. 

Processer sköts bäst i mänskliga möten och inte i stela strukturer. 

Där förlorade samhället mycket dynamik under 60,70 och 80 talet.

Alliansen har gått till val på symbolfrågan om mindre regleringar. 

Regeringens företrädare och riksdagsledamöterna borde koppla samman det med  vilken grundläggande syn man har om politikens gränser, var människor själv kan råda, vilka sektorer som är fredade.

Då hade vi aldrig fått FRA lagen eller förslaget om lagstiftning om civilkurage.