Tid för eftertanke

Svenska Dagbladet rapporterar om en forskning kring effektivt omhändertagande av människor som minst anhöriga i tsunamin. 

Studien är utförd som ett samarbete mellan Karolinska institutet och Stord/Haugesund Universitet i Norge. Resultaten av studien som är ganska liten. Den omfattar 19 personer. 

Totalt omkom 543 personer i tsunamin. 60 barn förlorade sina föräldrar.

Studien startade 21 månader efter tsunamin i december 2004. Resultaten av studier är att de som mist anhöriga behöver möjligheter att prata om existentiella frågor, frågor om liv och död. Det verkar som om det sker bättre i självhjälpsgrupper än i ett ett-till-ett möte med en psykolog. Att lyssna är enligt forskarna bakom  studien viktigare än att sätta en diagnos.

I studiens bakgrund talar man om att lidanden inte är en motsats till hälsa. Det kan vara möjligt att känna samtidigt som man upplever hälsa, givet att lidandet är möjligt för den enskilde att "bära". Därför verkar det enligt en av forskarna som om grupper med människor som hade erfarenhet av sorg och lidanden var viktigare än den "professionella" psykologen.

Fynden från studien är kanske inte helt oväntade, men viktiga att reflektera över. 

Mötet människa mot människa har en helande verkan. Relationen har en betydelse för att uppleva hälsa. Det är kanske inte precis utgångspunkten för vården av psykiskt behövande i dag.

Den kraftiga professionaliseringen av lidandet och tunga livsupplevelser är kanske en återvändsgränd. 

En persons vänner och nära måste få lov att spela en roll i omhändertagandet av smärtsamma upplevelser. Den sociala ekonomin kan, skapa grupper för att dela upplevelser som har en stor effekt. Först i sista hand kanske den professionella vårdapparaten ska användas. 

Den existentiella dimensionen  spelar roll för upplevelsen av hälsa och det har den professionella vårdapparaten liten kunskap om.

Vår tids ättestupa

Enligt myten ska de äldre som inte längre var förmögna att försörja sig eller bidra till arbetet på gården ha kastat sig eller blivit kastade mot sin död. Systemet kallades för "ättestupan". Källor på 500 talet refererar till de lyckliga och hälsosamma herulerna som levde i Norden. Vid vår- och höstdagjämning kastade sig de äldre ut för ättestupor i havet. Det finns också berättelser om att klubbor användes för att ta livet av de äldre vid ättestuporna.

I dag vet vi att ättestupan är en myt.

Det vi däremot inte är en myt är att en stor del äldre utsätts för en modern form av ättestupa.

Genom att medicinera äldre med starka psykofarmaka skapar man medicinska effekter som kan jämföras med att vara levande död. Vissa av medicinerna förkortar också de äldres liv reellt och påtagligt. En vår tids verkliga ättestupa.

Den grupp som Dagens Nyheter tar upp i en artikel i dag är de dementa. Ungefär 45.000 patienter över 75 år ordineras och sannolikt ofta tvångsmatas och felmedicineras med starka antipsykotiska läkemedel. De preparat som används mest är: Risperdal, Haldol och Zyprexa.

För demens har dess läkemedel inte någon positiv effekt.

Den nakna sanningen har flera ansikten. 

Ett av dem är att medicineringen är vårdpersonalens sätt att använda ättestupan i form av en medicinsk klubba för att få lugna och fogliga patienter. 

Ett annat är att det finns relativt lite forskning som kan ge vetenskapligt grundad vägledning om medicinering av äldre. Detta gäller till exempel för äldres depressioner. 

Ytterligare ett annat ansikte är att de som vi vet har effekter är mänsklig kontakt. 

I en allt för industrialiserad vård finns det lite utrymme för detta. 

Det som Dagens Nyheter tar upp är toppen på ett isberg.  Var och en som arbetat med äldre har sett exempel på hur verksam meningsfull och livsuppehållande kontakt har ersatts med icke verkningsfull, livsavkortande medicinsk behandling. Då är jag medveten om att det finns en stor mängd nödvändig och verksam medicinering.

Problematiken med äldre vare sig de bor hemma eller inom vården är ofta ensamhet. Det kan aldrig medicineras bort. Att använda läkare i behandlingen av denna åkomma inte speciellt verkningsfullt eller effektivt. Vi kan beräkna att mellan 30-40% av alla äldre lider av detta. Denna "sjukdom" förvärrar ofta det upplevda hälsotillståndet.

I fallet med de dementa är det dessutom så att vi har att göra med människor som är vårdkrävande och inte sällan utmanande att arbeta med. 

Inte sällan ställs etiken på sin spets i arbetet med dessa människor.

Utmaningarna blir inte mindre med en växande andel äldre. I stor del mycket friska. Formerna för hur vi tar hand om de äldre måste utvecklas. Systemet med att det "offentliga tar hand om" var delvis ett misstag. I vart fall måste det kombineras med andra insatser för att samhället sak ha möjlighet att skapa en human miljö för de äldre.

Vi måste ge utrymme för mer humanism och mänsklig kontakt i vården av de äldre. 

Där kommer användingen av den kallade sociala ekonomin (frivilliga, religiösa och kooperativa sammanslutningar) att vara en nyckelfaktor för om vårt samhälle ska kunna kallas humant för våra äldre och gamla.