Kommunal ekononomi: social ekonomi skapar "value for the money"

I debatten om den kommunala ekonomin har det hittills diskuterats mycket om vilka verksamhetsanordnare som är mest effektiva. Debatten har polariserats kring å ena sidan egen kommunal drift och å andra sidan privat drift. Socialdemokraterna och fackföreningsrörelsen har i mångt och mycket motsatt sig privatiseringar, med vissa undantag.

Samtidigt finns den sociala ekonomin som en resurs. Frivilligarbetet ignorerades av socialdemokraterna och gjordes till framförallt kommunala uppgifter. Det var i många avseenden en olycklig utveckling. Det blev en återvändsgränd. Frivilliga och ideella organisationers arbete gjordes onödigt, bland till och med icke önskvärt. Lagstiftning blev viktigare än enskildas engagemang. Kostnaderna sköt samtidigt i höjden.

I debatten om den sociala ekonomin står socialdemokraterna för att underskatta dess kraft och effektivitet gentemot kommunalt drivna verksamheter. Å andra sidan står Alliansens partier för att underskatta dess kraft gentemot privat drivna verksamheter.

Båda positionerna är olyckliga.

Det är hög tid att föra in den social ekonomin och frivilligarbetet i debatten om "value for

the money" inom den kommunala sektorn. Det perspektivet har vare sig Svd, Timbro eller Sveriges kommuner och landsting tagit ännu.

Andra media: Svd, DN

Vår tids ättestupa

Enligt myten ska de äldre som inte längre var förmögna att försörja sig eller bidra till arbetet på gården ha kastat sig eller blivit kastade mot sin död. Systemet kallades för "ättestupan". Källor på 500 talet refererar till de lyckliga och hälsosamma herulerna som levde i Norden. Vid vår- och höstdagjämning kastade sig de äldre ut för ättestupor i havet. Det finns också berättelser om att klubbor användes för att ta livet av de äldre vid ättestuporna.

I dag vet vi att ättestupan är en myt.

Det vi däremot inte är en myt är att en stor del äldre utsätts för en modern form av ättestupa.

Genom att medicinera äldre med starka psykofarmaka skapar man medicinska effekter som kan jämföras med att vara levande död. Vissa av medicinerna förkortar också de äldres liv reellt och påtagligt. En vår tids verkliga ättestupa.

Den grupp som Dagens Nyheter tar upp i en artikel i dag är de dementa. Ungefär 45.000 patienter över 75 år ordineras och sannolikt ofta tvångsmatas och felmedicineras med starka antipsykotiska läkemedel. De preparat som används mest är: Risperdal, Haldol och Zyprexa.

För demens har dess läkemedel inte någon positiv effekt.

Den nakna sanningen har flera ansikten. 

Ett av dem är att medicineringen är vårdpersonalens sätt att använda ättestupan i form av en medicinsk klubba för att få lugna och fogliga patienter. 

Ett annat är att det finns relativt lite forskning som kan ge vetenskapligt grundad vägledning om medicinering av äldre. Detta gäller till exempel för äldres depressioner. 

Ytterligare ett annat ansikte är att de som vi vet har effekter är mänsklig kontakt. 

I en allt för industrialiserad vård finns det lite utrymme för detta. 

Det som Dagens Nyheter tar upp är toppen på ett isberg.  Var och en som arbetat med äldre har sett exempel på hur verksam meningsfull och livsuppehållande kontakt har ersatts med icke verkningsfull, livsavkortande medicinsk behandling. Då är jag medveten om att det finns en stor mängd nödvändig och verksam medicinering.

Problematiken med äldre vare sig de bor hemma eller inom vården är ofta ensamhet. Det kan aldrig medicineras bort. Att använda läkare i behandlingen av denna åkomma inte speciellt verkningsfullt eller effektivt. Vi kan beräkna att mellan 30-40% av alla äldre lider av detta. Denna "sjukdom" förvärrar ofta det upplevda hälsotillståndet.

I fallet med de dementa är det dessutom så att vi har att göra med människor som är vårdkrävande och inte sällan utmanande att arbeta med. 

Inte sällan ställs etiken på sin spets i arbetet med dessa människor.

Utmaningarna blir inte mindre med en växande andel äldre. I stor del mycket friska. Formerna för hur vi tar hand om de äldre måste utvecklas. Systemet med att det "offentliga tar hand om" var delvis ett misstag. I vart fall måste det kombineras med andra insatser för att samhället sak ha möjlighet att skapa en human miljö för de äldre.

Vi måste ge utrymme för mer humanism och mänsklig kontakt i vården av de äldre. 

Där kommer användingen av den kallade sociala ekonomin (frivilliga, religiösa och kooperativa sammanslutningar) att vara en nyckelfaktor för om vårt samhälle ska kunna kallas humant för våra äldre och gamla.

Arbetslinjen igen

Den sk arbetslinjen som ingår i regeringens politik diskuteras av Johan Ingerö. Han i sin tur tar utgångspunkten i en artikel av Per Dahl i tidningen Barometern.  

Peter Dahls säger "en slutsats är för mig ofrånkomlig. Den här "arbetslinjen" alla talar om är nonsens". Han talar om att om vi (staten) kräver av alla att de ska jobba intensivt heltid oavsett hemförhållanden så skapar vi utslagning. Vinnaren menar han är staten som håvar in skattepengar på detta arbete. Sen kommer knorren: "vi lever faktiskt inte för att glädja stat och kommun, utan våra anhöriga, våra vänner och kanske i någon mån oss själva".

Den gode debattören rör i hop begreppen. Det första är arbetets värde.

Moral och värderingar är något som vi själva skapar. Det är subjektivt och ingenting som staten kan ordinera. Var och en har ett fritt val att välja att arbeta eller att inte göra det full tid. På vilket sätt arbetet skapar mening för den enskilde är faktiskt en individuell subjektiv upplevelse. Detta förutsätter att grundläggande behov är tillgodosedda enligt Maslows behovstrappa. 

Jag håller med Johan Ingerö om att uttrycket den "egen försörjning" är bättre än arbetslinjen. Sen är det viktigt att inkomstkatterna sänks. Problemet med att sänka skatterna för många blir att kostnaden blir hög. Ett sätt att se det är att jobbskatteavdraget är en typ av återbäring på skatten. Det visar tydligare varifrån pengarna kom en gång.

Det andra som jag håller med Dahl om är att vi inte ska intäktsmaximera. Alla ska inte vid varje given tidpunkt jobba maximalt. Då är det självklart att vi slits ut av det. 

Den viktigaste delen av arbetslinjen som inte Dahl verkar ha uppfattat är att de som kan arbeta ska göra det i större utsträckning. Förtidspensioner skapar för många inte trygghet utan utanförskap. Det är en fördel om fler kan arbeta. Många önskar det, men får inte stöd eller adekvat rehabilitering så att det går. 

Nuvärdet av de framtida förpliktelserna för sjuk- och förtidspensioner uppgår till cirka 600 miljarder kronor. Det är samhällets ohälsoskuld.  Den siffran talar för att vi bör följa arbetslinjen. Samhället har inte råd med något annat

Professionaliseringen inom exempelvis vård och omsorg av våra äldre är självklart inte bara av godo. Vård  av äldre sköttes tidigare av anhöriga och informella nätverk. 

Under socialdemokraternas ledning övergick den till  att bli offentligt och professionellt utförd. I dag ser vi att det på många sätt var ett misstag. En del av sådana verksamheter går nu tillbaka till det man kallar social ekonomi. En ofta mycket mer effektiv driftsform och som involverar de anhöriga på ett helt annat sätt.