tisdag 9 september 2008

Vår tids ättestupa

Enligt myten ska de äldre som inte längre var förmögna att försörja sig eller bidra till arbetet på gården ha kastat sig eller blivit kastade mot sin död. Systemet kallades för "ättestupan". Källor på 500 talet refererar till de lyckliga och hälsosamma herulerna som levde i Norden. Vid vår- och höstdagjämning kastade sig de äldre ut för ättestupor i havet. Det finns också berättelser om att klubbor användes för att ta livet av de äldre vid ättestuporna.
I dag vet vi att ättestupan är en myt.

Det vi däremot inte är en myt är att en stor del äldre utsätts för en modern form av ättestupa.
Genom att medicinera äldre med starka psykofarmaka skapar man medicinska effekter som kan jämföras med att vara levande död. Vissa av medicinerna förkortar också de äldres liv reellt och påtagligt. En vår tids verkliga ättestupa.

Den grupp som Dagens Nyheter tar upp i en artikel i dag är de dementa. Ungefär 45.000 patienter över 75 år ordineras och sannolikt ofta tvångsmatas och felmedicineras med starka antipsykotiska läkemedel. De preparat som används mest är: Risperdal, Haldol och Zyprexa.
För demens har dess läkemedel inte någon positiv effekt.

Den nakna sanningen har flera ansikten. 
Ett av dem är att medicineringen är vårdpersonalens sätt att använda ättestupan i form av en medicinsk klubba för att få lugna och fogliga patienter. 
Ett annat är att det finns relativt lite forskning som kan ge vetenskapligt grundad vägledning om medicinering av äldre. Detta gäller till exempel för äldres depressioner. 

Ytterligare ett annat ansikte är att de som vi vet har effekter är mänsklig kontakt. 
I en allt för industrialiserad vård finns det lite utrymme för detta. 

Det som Dagens Nyheter tar upp är toppen på ett isberg.  Var och en som arbetat med äldre har sett exempel på hur verksam meningsfull och livsuppehållande kontakt har ersatts med icke verkningsfull, livsavkortande medicinsk behandling. Då är jag medveten om att det finns en stor mängd nödvändig och verksam medicinering.

Problematiken med äldre vare sig de bor hemma eller inom vården är ofta ensamhet. Det kan aldrig medicineras bort. Att använda läkare i behandlingen av denna åkomma inte speciellt verkningsfullt eller effektivt. Vi kan beräkna att mellan 30-40% av alla äldre lider av detta. Denna "sjukdom" förvärrar ofta det upplevda hälsotillståndet.

I fallet med de dementa är det dessutom så att vi har att göra med människor som är vårdkrävande och inte sällan utmanande att arbeta med. 
Inte sällan ställs etiken på sin spets i arbetet med dessa människor.

Utmaningarna blir inte mindre med en växande andel äldre. I stor del mycket friska. Formerna för hur vi tar hand om de äldre måste utvecklas. Systemet med att det "offentliga tar hand om" var delvis ett misstag. I vart fall måste det kombineras med andra insatser för att samhället sak ha möjlighet att skapa en human miljö för de äldre.

Vi måste ge utrymme för mer humanism och mänsklig kontakt i vården av de äldre. 
Där kommer användingen av den kallade sociala ekonomin (frivilliga, religiösa och kooperativa sammanslutningar) att vara en nyckelfaktor för om vårt samhälle ska kunna kallas humant för våra äldre och gamla.

1 kommentar:

DisillusionDoc sa...

Det verkliga problemet är at vårdpersonalen (läs undersköterskor, vårdbiträden och sjuksköterskor) kräver att patienterna skall medicineras för att skapa en uthärdlig arbetssituation. Om en läkare (som inte behöver umgås med vårdtagarna hela dagen, utan kan dra sig tillbaka till sitt kontor/mottagning) påpekar att det är moraliskt tvivelaktigt att ordinera mediciner till vårdtagaren för att behandla personalen leder detta till att han anklagas för at vara arrogant och sitta på höga hästar och sakna förståelse för personalaen och vårdtagarnas (sic!) besvär. Eftersom man måste kunna samarbeta med sin personal för att bedriva den dagliga verksamheten blir resultatet att man måste gå med på att ordinera läkemedel utifrån personalens önskemål, eller säga upp sig och gå till en annan tjänst. Ergo: De läkare som blir kvar är de som går med på att forsätta förskrivningen. Följdaktligen kan man dra slutsatsen att vi i Sverige saknar ett system där läkare har den medicinska ledarrollen, och ett system där för små personalstyrkor skall hantera för stora grupper av dementa patienten. Konsekvensen av detta blir att dementa får mediciner som riskerar att förkorta deras liv. Jag vill emellertid påpeka att vi knappast med säkerhet kan veta hur den dementes upplevelse av sitt hälsotillstånd påverkas av sådan medicinering, och om de kunde kommunicera det till oss skulle de kanske ändå föredra att få denna medicin för att minska aggresioner och ångest. Riskökningen för stroke och död är också så pass liten att det är helt fel att tala om ättestupa, det är mera som rysk roulette.

Mvh
DisillusionDoc