Vår tids ättestupa

Enligt myten ska de äldre som inte längre var förmögna att försörja sig eller bidra till arbetet på gården ha kastat sig eller blivit kastade mot sin död. Systemet kallades för "ättestupan". Källor på 500 talet refererar till de lyckliga och hälsosamma herulerna som levde i Norden. Vid vår- och höstdagjämning kastade sig de äldre ut för ättestupor i havet. Det finns också berättelser om att klubbor användes för att ta livet av de äldre vid ättestuporna.

I dag vet vi att ättestupan är en myt.

Det vi däremot inte är en myt är att en stor del äldre utsätts för en modern form av ättestupa.

Genom att medicinera äldre med starka psykofarmaka skapar man medicinska effekter som kan jämföras med att vara levande död. Vissa av medicinerna förkortar också de äldres liv reellt och påtagligt. En vår tids verkliga ättestupa.

Den grupp som Dagens Nyheter tar upp i en artikel i dag är de dementa. Ungefär 45.000 patienter över 75 år ordineras och sannolikt ofta tvångsmatas och felmedicineras med starka antipsykotiska läkemedel. De preparat som används mest är: Risperdal, Haldol och Zyprexa.

För demens har dess läkemedel inte någon positiv effekt.

Den nakna sanningen har flera ansikten. 

Ett av dem är att medicineringen är vårdpersonalens sätt att använda ättestupan i form av en medicinsk klubba för att få lugna och fogliga patienter. 

Ett annat är att det finns relativt lite forskning som kan ge vetenskapligt grundad vägledning om medicinering av äldre. Detta gäller till exempel för äldres depressioner. 

Ytterligare ett annat ansikte är att de som vi vet har effekter är mänsklig kontakt. 

I en allt för industrialiserad vård finns det lite utrymme för detta. 

Det som Dagens Nyheter tar upp är toppen på ett isberg.  Var och en som arbetat med äldre har sett exempel på hur verksam meningsfull och livsuppehållande kontakt har ersatts med icke verkningsfull, livsavkortande medicinsk behandling. Då är jag medveten om att det finns en stor mängd nödvändig och verksam medicinering.

Problematiken med äldre vare sig de bor hemma eller inom vården är ofta ensamhet. Det kan aldrig medicineras bort. Att använda läkare i behandlingen av denna åkomma inte speciellt verkningsfullt eller effektivt. Vi kan beräkna att mellan 30-40% av alla äldre lider av detta. Denna "sjukdom" förvärrar ofta det upplevda hälsotillståndet.

I fallet med de dementa är det dessutom så att vi har att göra med människor som är vårdkrävande och inte sällan utmanande att arbeta med. 

Inte sällan ställs etiken på sin spets i arbetet med dessa människor.

Utmaningarna blir inte mindre med en växande andel äldre. I stor del mycket friska. Formerna för hur vi tar hand om de äldre måste utvecklas. Systemet med att det "offentliga tar hand om" var delvis ett misstag. I vart fall måste det kombineras med andra insatser för att samhället sak ha möjlighet att skapa en human miljö för de äldre.

Vi måste ge utrymme för mer humanism och mänsklig kontakt i vården av de äldre. 

Där kommer användingen av den kallade sociala ekonomin (frivilliga, religiösa och kooperativa sammanslutningar) att vara en nyckelfaktor för om vårt samhälle ska kunna kallas humant för våra äldre och gamla.