Änkor av olika slag

Svarta änkan har etablerat sig i Sverige rapporterar Svenska Dagbladet. 

Den fruktade spindeln är numera fast boende i Sverige. Med de klimatförändringar som sker så kan den nu överleva i Sverige. Dessutom reser vi mer och en del av dessa immigranter liftar till Sverige i bland annat resväskor. Spindeln kan vara dödligt giftig.  Det är med den som med huggormen att i olyckliga fall kan den döda. 

Det farligaste djuret i Sverige (förutom människan själv) är getingen. Den dödar årligen ett par, tre personer.

 

Av andra änkor vet vi den gula änkan har sedan länge etablerat sig på systemets hyllor. Dess giftighet känner vi till. Debatten har numera nyanserats och vi vet att de som inte alls dricker alkohol lever i snitt ca ett år kortare tid än de som dricker måttligt. Ett glas vin om dagen rekommenderas i dag av många läkare, till framförallt äldre.

Änkan som överlever mannen är en annan, men ofarlig grupp. Den har vi hört om i samband med vården av äldre som har debatterats i veckan. När jag bläddrar i en doktorsavhandling som heter "Vad betyder känsla av sammanhang i våra liv" (skriven av Bert Nilsson) och ser att de äldre som är sjuka i större utsträckning upplever lägre mening i livet. 

Är det orsak eller verkan? 

Doktorsavhandlingen berättar också om att de människor som tidigare i livet upplever mening kommer att bibehålla denna uppåt i livet. De som upplever mindre mening relativt sett upplever ännu mindre mening högre upp i åldrarna. 

Tänkvärt. 

Studier av äldres hälsa och framförallt äldre kvinnors hälsa kan ge värdefull kunskap. Inte minst för att skapa värdiga liv för dessa äldre kvinnor. 

Dessutom  kan denna forskning spara stora kostnader för samhället 

Omsorgen om äldre måste utgå från det friska

Socialstyrelsens generaldirektör Lars-Erik Holm gör självkritik i en brännpunktsartikel i dagens Svenska Dagbladet. Hans skriver att de äldsta i vårt samhälle får i snitt 10 (tio) läkemedel om dagen. En fjärdedel av de äldre sväljer direkt olämpliga mediciner. De mänskliga lidandet ökas därigenom av vården i stället för tvärt om. Dagens Nyheter väckte förtjänstfullt debatten häromdagen. Som jag kommenterade i en tidigare blogpost är felmedicineringen "Vår tids ättestupa".

Som Holm säger i avslutningen av sin artikel så är det här inte bara en fråga för sjukvårdens experter. Det är en prioriteringsfråga i samhället. Hur ska de äldre leva i vårt samhälle. Vilken livskvalitet är de värda? 

När politikerna kommer in och beslutar gör man det oftast från ett sjukvårdsperspektiv. Attityden är att antingen är man frisk eller också är man sjuk. Stämmer det?

En viktig riktning inom hälsovetenskapen är salutogenesen, läran om det friska. Dess uppgift är att samla kunskap om de faktorer som håller oss friska. Forskningsområdet är litet. Ännu mindre än den forskning som sker om effektiv läkemedelsbehandling av äldre. 

Jag tror att vi måste lära oss mycket mer om vad som skapar hälsa hos äldre. Perspektivet måste ändras från antingen sjuk eller frisk, till att se begreppen frisk och sjuk på en en ändlig linje. Där går den ena riktningen mot mera frisk och den andra mot mera sjuk. En som beskriver det här förhållningssättet är salutogenesens upphovsman, den Amerikanske socialmedicinaren, Aaron Antonovsky. 

Samhällets uppgift och allas vår uppgift som har äldre i vår närhet är att bidra till att de äldre kan röra sig i riktningen mot mera frisk. 

Debatten om hur de äldre mår måste ha sin utgångspunkt i det friska och inte som idag i det sjuka. Men då måste vi satsa mer på att få kunskap om vad som ökar hälsan. Det vet vi allt för lite om.

Vår tids ättestupa

Enligt myten ska de äldre som inte längre var förmögna att försörja sig eller bidra till arbetet på gården ha kastat sig eller blivit kastade mot sin död. Systemet kallades för "ättestupan". Källor på 500 talet refererar till de lyckliga och hälsosamma herulerna som levde i Norden. Vid vår- och höstdagjämning kastade sig de äldre ut för ättestupor i havet. Det finns också berättelser om att klubbor användes för att ta livet av de äldre vid ättestuporna.

I dag vet vi att ättestupan är en myt.

Det vi däremot inte är en myt är att en stor del äldre utsätts för en modern form av ättestupa.

Genom att medicinera äldre med starka psykofarmaka skapar man medicinska effekter som kan jämföras med att vara levande död. Vissa av medicinerna förkortar också de äldres liv reellt och påtagligt. En vår tids verkliga ättestupa.

Den grupp som Dagens Nyheter tar upp i en artikel i dag är de dementa. Ungefär 45.000 patienter över 75 år ordineras och sannolikt ofta tvångsmatas och felmedicineras med starka antipsykotiska läkemedel. De preparat som används mest är: Risperdal, Haldol och Zyprexa.

För demens har dess läkemedel inte någon positiv effekt.

Den nakna sanningen har flera ansikten. 

Ett av dem är att medicineringen är vårdpersonalens sätt att använda ättestupan i form av en medicinsk klubba för att få lugna och fogliga patienter. 

Ett annat är att det finns relativt lite forskning som kan ge vetenskapligt grundad vägledning om medicinering av äldre. Detta gäller till exempel för äldres depressioner. 

Ytterligare ett annat ansikte är att de som vi vet har effekter är mänsklig kontakt. 

I en allt för industrialiserad vård finns det lite utrymme för detta. 

Det som Dagens Nyheter tar upp är toppen på ett isberg.  Var och en som arbetat med äldre har sett exempel på hur verksam meningsfull och livsuppehållande kontakt har ersatts med icke verkningsfull, livsavkortande medicinsk behandling. Då är jag medveten om att det finns en stor mängd nödvändig och verksam medicinering.

Problematiken med äldre vare sig de bor hemma eller inom vården är ofta ensamhet. Det kan aldrig medicineras bort. Att använda läkare i behandlingen av denna åkomma inte speciellt verkningsfullt eller effektivt. Vi kan beräkna att mellan 30-40% av alla äldre lider av detta. Denna "sjukdom" förvärrar ofta det upplevda hälsotillståndet.

I fallet med de dementa är det dessutom så att vi har att göra med människor som är vårdkrävande och inte sällan utmanande att arbeta med. 

Inte sällan ställs etiken på sin spets i arbetet med dessa människor.

Utmaningarna blir inte mindre med en växande andel äldre. I stor del mycket friska. Formerna för hur vi tar hand om de äldre måste utvecklas. Systemet med att det "offentliga tar hand om" var delvis ett misstag. I vart fall måste det kombineras med andra insatser för att samhället sak ha möjlighet att skapa en human miljö för de äldre.

Vi måste ge utrymme för mer humanism och mänsklig kontakt i vården av de äldre. 

Där kommer användingen av den kallade sociala ekonomin (frivilliga, religiösa och kooperativa sammanslutningar) att vara en nyckelfaktor för om vårt samhälle ska kunna kallas humant för våra äldre och gamla.