Vicky Cristina Barcelona

Förra året låg jag med en segelbåt i Fårösund. Det var i samband med Almedalsveckan. Bergmanfestivalen hade just varit. På andra sidan sundet låg Fårön. Nära men ändå med tydlig distans. Det var sällan helt vindstilla. Även den lilla hamnen var numera allt för stor. Försvarsanläggningen höll på att bli bostadsområde.  Många tankar gick till den gamle Fårögubben och inre upptäcktsresanden Ingmar Bergman. I slutet av juli lämnade han jordelivet.

Färderna han gjorde var för de mesta sina egna. Han lyckades berätta om dem som om de var universella. Hur det än blev var det ett utsökt berättande. I de sårbara och ibland trasiga växte något. 

Det var många år sedan sista filmen. Fanny och Alexander hade premiär 1984. Som filmskapare dog han detta år. 

Det blev inte en död som Picassos, 1973, när flera nära tog livet av sig, när mästaren dog. Picassos konst är på ytan okomplicerad och attraktiv. På djupet blir den besvärlig. Delarna blir sällan större än helheten. De trasiga förblir trasigt. Kanske finns det inte ens en väg till försoning hos Picasso. Med Bergman är det tvärt om. De visar sig också i att ett antal medarbetare börjar regissera film efter det att Bergman slutat, aktivt stödda av den gamle.

En av hans ivriga supportrar är den numera 73 årige Woody Allen. Vad gäller konstnärlig konstruktivitet och destruktivitet ligger han och svävar mellan Picasso och Bergman. Ibland närmare den ene. Ibland närmare den andre. 

I hans senaste film Vicky, Cristina Barcelona är det första som slår en stereotyperna. Genom att göra dem ännu mer stereotypa får de eget liv. De hade de inte fått liv om han inte tagit ut svängarna. Filmens berättarröst förstärker intrycket ytterligare.

Två Amerikanska tjejer ska tillbringa sommaren i Barcelona. De träffar en spansk konstnär med erotisk utstrålning. Kvinnan som de bor hos lever i ett äktenskap som dött. Konstnären har ett komplext förhållande till sin exhustru. Huvudpersonerna i filmen konfronteras med sina motstånd och introjekt. En neurotisk ung kvinna och en utan gränser eller är de båda två neurotiska? Kanske spelar det ingen roll. Ur detta växer i all fall en historia fram som har vissa farsartade drag. 

Jag kan inte låta bli att fascineras av miljöerna. Barcelona är storslaget. Även om jag vet att orsaken till att handlingen utspelar sig här, inte har så mycket att göra med konst. Provinsen Katalonien erbjöd Woody Allen att finansiera hela filmen om den spelades in här.

Det är ingen storslagen film, men den är väl sevärd.

Några som skriver om filmen är Svd, och DN.