Political Open Source Management del II

Jag har fått flera intressanta kommentarer på min blogpost om POSM.Tack för det. 

Fredrik Sneibjerg, Farmorgun och Lars Erick kommenterar i övervägande positiva ordalag.

Henrik Alexandersson, Motpol, Mina moderata karameller och Nyheter 24 är några som kommenterar att Camilla Lindberg försvinner som folkpartiets representant i justitieutskottet. Jag beklagar det också.

Låt mig kommentera Fredrik Sneibjerg. Han ställer frågan om det är "helt i sin ordning att internt arbetsmaterial som inte är färdigt hamnar hos den  tredje statsmakten"?

Det Fredrik är inne på är om allmänna handlingars offentlighet som omtalas i tryckfrihetsförordningens andra kapitel. 

Han syftar förmodligen på tryckfrihetsförordningens 2 kapitel 9 paragrafen om utkast eller koncept. De är vanligen inte offentliga handlingar. Så länge de inte är hemligstämplade finns inget hinder att publicera dem. Detta är lagen. Att åberopa "arbetsmaterial" är ofta ett sätt att krypa ifrån ett ansvar man inte vill ta.

POSM är något annat. Det är ett förhållningssätt. Jag tror att det har stort värde för demokratin att det råder full transparens under hela processen. Idéer som blir till förslag är intressanta är intressanta även som idéer. Ju mer av öppenhet som råder dess fler synpunkter. Detta gäller både inom partier och mellan olika partier. Partier och politiker missar ofta få till de bästa förslagen eftersom medborgarna kommer in allt för sent. Det blir inte möjligt att ändra i sista sekunden.

Det är precis detta som är poängen. Fler kan ta del av information. Då kan också fler reagera och bidra. Förslagen kan bli bättre när fler är med.

När Camilla Lindberg inte längre får sitta i justitieutskottet undrar väljarna. Ett stort varför formuleras. I processen med Linberg har inte folkpartiet tillämpat POSM. Hade man gjort det och haft öppenhet hela vägen hade väljarna förstått. Nu sprids i stället rykten. Konspirationsteorier skapas. Det vinner ingen på. Öppenheten däremot hade skapat respekt.   

Fredrik ställer också frågan om det är "ok att offentliggöra på sin blogg ett email där en kollega uttalar sig i affekt"?

Den andra frågeställningen är mera filosofisk. Jag försöker leva efter tesen att det jag kallar en människa för när den inte är med ska jag kunna säga direkt till denna person. I annat fall ska jag avstå.  

I detta fall är "uttalandet i affekt" del av ett språkbruk som utvecklats sig inom en ledande grupp av politiker. Man talar illa om varandra. Man gör det inte direkt utan gör det till andra. Peter Bondesson har utsatts för mobbning av politikerkollegor. Det är är illa och det ska inte försvaras. Det ska bekämpas. Effekten av denna utveckling är tyvärr att en del av det som sägs man och man emellan inte tål att nå offentlighetens ljus. Det är ett sjukdomstecken.

Man bekämpar inte den sjukdomen genom att hålla tyst. Den bekämpas genom att man lyfter upp oacceptabla och kränkande omnämnanden till ytan. Det är vad jag gjort.

POSM vänder på steken. Om allt är öppet då kan jag säga och skriva det jag kan stå för. I annat fall håller jag tyst. Då skapas en moral som ger ett konstruktivt samtal. Om någon har besvärliga relationer eller känslor i förhållande person är det mycket bättre att lufta dem för en terapeut. Då finns förutsättningar för ett läkande. 

Skitsnack däremot är alltid destruktivt. Jag tror att öppenheten stärker demokratin och tilltron till politikerna även på detta område.

Politiken börjar i förhållningssätten. De är en viktig del av en levande ideologi

Medborgarpaneler som Svenska Dagbladet skrev om igår kan vara ett sätt att tillämpa POSM.

Jag vill gärna att fler kommer med synpunkter på detta. 

Välkommen med din röst.