Political Open Source Management del IV

Lyssnade på ett anförande av Camilla Lindberg i går. Det arrangerades av frihetsfronten. Camilla berättade bland annat om processen kring FRA lagen. Det var inte bara vackra beskrivningar av hur interndemokratin fungerar. Det blev mycket sagt om svek och kraftiga påtryckningar. Tyvärr är hennes beskrivning inte unik för folkpartiet. Många (säkert alla) partier bör tänka igenom hur man arbetar. Hela processen i från juni och till nu är en process som skett i stängda rum. 

Den demokratiska processen i riksdagen är till största delen en hemlig process. De interna processerna inom partierna och mellan dem är också hemliga. Det ger utrymme för enskilda människor att agera oärligt och oetiskt. Tyvärr blir det ett omfattande grävjobb för både tredje statsmakten, gammelmedia och fjärde statsmakten, bloggosfären att avslöja detta.

Vi kommer tillbaka till det som jag propagerat för här tidigare, Political Open Source Management. Det krävs en strategi för att införa POSM. På samma sätt som det krävs på den lokala politiska nivån krävs det på den högsta politiska nivån. Det visar Camillas föredrag.

Political Open Source Management kan i riksdagen innebära:

1. En ny syn på offentlighet i Riksdagen. Huvudregeln ska vara offentlighet. Om det inte finns mycket starka skäl för hemligstämpel, men det ska vara undantaget. 

Speciellt viktigt är offentligheten i utskottsmötena. Dessa möten bör i normalfallet vara direktsända över riskdagens web-tv.

 

2. Riksdagen bör tillsätta en grupp som praktiskt och handfast arbetar med att utveckla offentligheten i Riksdagens arbete. Denna grupp bör årligen rapportera om resultatet av sitt arbete.

3. Nya former för medborgarinteraktivitet bör utvecklas av riksdagen, lämpligen bör det arbetet ledas av gruppen som jag föreslår.

4. Arbetsformerna i de partier som är representerade i riksdagen måste öppnas upp. Jag hoppas att partierna av egen självbevarelsedrift börjar gå åt mera öppenhet. Målet bör vara att allt internt arbete är helt öppet och transparent. 

5. Om inte partierna själva gör det föreslår jag att man etablerar granskningsgrupper med representanter från fjärde och tredje statsmakten och fristående debattörer. Väljarna ska veta i vilken riktning det går med öppenheten inom de olika partierna. Här kan granskningsgruppen ge sådana underlag. Därigenom får vi en mera levande debatt kring öppenhet i politiken.

I debatten om fildelningslagen ser vi hur illa de slutna politiska processerna fungerar. Mina moderata karameller, Mark Klamberg, Opassande, Copyriot och Karl Sigfrid kommentar förtjänstfullt innehållet i lagen. Effekterna av lagen är dåliga i många dimensioner. Det är bra att det kommer upp till ytan. Hur lagen processas fram i riksdagen är också något som också bör granskas.

Tillbaka till ökad öppenhet. Jag hör redan orden. Det går inte. Det blir svårt. Det är inte prioriterat. Det är undanflykter. De har att göra med rädsla. Det kan vara en personlig rädsla och ett grupptryck eller en gruppkultur. All förändring möts av motstånd. 

Fördelarna är stora. 

Oaccepabela beteende och arbetsformer kommer att avslöjas. Det blir lättare för väljarna att se hur olika ledamöter agerar. För väljaren blir det lättare att kryssa in rätt kandidat till nästa val. 

Som det är nu är det ett litet antal ledamöter som  är offentliga. Deras handlingar granskas tuffare och de får mera positiv feed-back. Huvuddelen av ledamöterna vet vi ingeting om. Med ökad öppenhet blir det mycket mer politik på lika villkor. Detta är bara några perspektiv.  

Jag tar gärna emot fler synpunkter. Välkommen med dem!