Problemet är at socialdemkraterna, lika lite som något annat parti vinner ett val genom att finna syndabockar.
I Sverige styrs socialdemokraterna av Mona Sahlin.
I Stockholm styrs socialdemokratena av Carin Jämtin.
I Göteborg styrs socialdemokraterna av Anneli Hultén, seconderad av Anna Johansson och i Malmö styrs både socialdemokraterna och staden av Ilmar Reepaulu.
På pappret verkar det inte så illa. Många komptenta kvinnor i ledningen. Samtidigt finns det spänningar. Jämtin och Sahlin är inte ett radarpar. Snarare är det så att Jämtin väntar på sin tid. Anneli Hultén som nyss efterträdde Göran Johansson håller på att formera sina styrkor. Anna Johansson väntar på sin tid. Reepalu har inte så många år kvar som ledare i Malmö.
Det verkar inte som om det finns en politik som gör att man känner engagemang. Dessutom finns det inte en samlande kraft eller ledare. Politiken har inte precis förnyats.
Allt för många väntar på sin tid. Det skapar ett maktvacum som fylls ut av kretsen runt Mona Sahlin och inte av henne personligen. Grå eminenser styr partiet just nu. De verkar sakna politisk fingertoppskänsla.
Att Wanja Lundby-Wedin inte har bejakat ett kvinnligt perspektiv i ledarskap och styrning av LO gör att hon hamnar i en manlig fälla. Mona Sahlin har kanske utövat ett mera kvinnigt ledarskap. Hon går däremot inte i takt med partiet. I Skåne har man fortfarande inte förlikat sig med henne som ledare. Där vill man dessutom bli av med Lundby Wedin.
I höst är det partikongress. Med dessa opinionssiffror blir det inte bara en stor omgruppering i verkställande utskottet. Det blir val av en ny partiordförande. Det är många som väntar i kulisserna.
Andra bloggar: Kent Persson, Den hälsosamme ekonomisten,
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar