Lite Almedalen

Almedalsveckan har hunnit till upploppet. Som vanligt är det en större vecka, mätt i antal seminarier än förra året.

Man undrar när konceptet faller ihop under sin egen tyngd. Samtidigt förskjuts fokus.

Från att politiken har blivit centrum är det allt mer näringslivet och intresseorganisationerna som tagit över. Partipolitiken har blivit garnityret i tårtan. Bra eller dåligt kan man fråga sig?

Allt fler företagsledare som bloggen talat med menar att "man borde vara där" eller att "i år åker jag verkligen dit". Om inte annat visar detta att opinionsbildning är en framgångsfaktor för allt fler företag. Almedalen som åsikternas Kiviks marknad behövs kanske mer för näringslivet och organisationerna är för partierna. Speciellt tydligt är detta ett mellanvalsår.

Media försöker skapa egna temata. Det kan vara allt från opinionsundersökningar om Ohlys popularitet ,till att damma frågan om vad en före detta minister gjorde på nätet, till att berätta om bakgrunden till Maud Olofssons avgång eller om vilka partier som ska vara med i Allianssamarbetet.

Partiledartalen drar kanske inte ned de stora applådåskorna i år.

Ämnena som tas upp är förvånansvärt centrala för Sveriges överlevnad. Inte minst frågan om hur lång tid av vårt liv vi ska arbeta. Här gjorde statsministern en stor insats. Han höjde sig över den politiska populismen och talade klarspråk. Det saknar man hos sådana som Lars Ohly.

Ekvationen ser samhällsekonomiskt besvärligt ut. In i arbetslivet mellan 20-25 års ålder. Ut vid mellan 60-65 års ålder. Det är mellan 35-45 år av bidrag till det gemensamma som avlönad. Samtidigt ökar medellivslängden. Nu är medellivslängden 83 år för kvinnor och 78,9 år för män. Om femtio år väntas medellivslängden vara 87 respektive 85 år.

Av dem som föddes 2000 eller senare kommer hälften att överleva sin 100 års-dag.

I värsta fall är man arbetsaktiv bara 42% av livet. Det säger sig själv att det inte fungerar. I varje fall inte om samhället ska ha det huvudsakliga försörjningsansvaret under den tid som följer efter pensioneringen. Det kan inga skattehöjningar i världen råda bot på. I det perspektivet blir faktiskt jobbskatteavdragen ännu viktigare.

Samtidigt ser vi att Sverige är åldersdiskriminerande eller kanske glorifierande av ungdomen på de äldres bekostnad. Senioritet uppskattas inte till sitt rätta värde. Här krävs en attitydförändring.

Näringslivet bör föregå med gott exempel och avskaffa regeln om att styrelseledamöter i börsbolag ska avgå vid 70 års ålder. Man bör uppmuntra styrelseledamöter att sitta så länge de har något att bidra med. Det kan vara till både 85 och 90-års ålder. För att inte tala om facket som borde bidra till en attitydförändring.

Den allmänna pensionsåldern bör anpassas till de fysiska förutsättningarna i arbetet. Generellt talar vi om en pensionsålder som kanske kommer att ligga på 70 år och med lagfäst möjlighet för den anställde att jobba upp till 10 år till, givet hälsoprövning. Samhället behöver medborgare som är beredda att bidra längre tid. Det borde vara ett rimligt krav att medborgarna om de vill dra nytta av de allmänna systemen i snitt arbetar 50% av livet. Att detta dessutom skulle skapa mening för många äldre är en mycket välkommen bieffekt.

Andra bloggar: HAX, Mina moderata karameller, Johan Westerholm

Mona i motvind

Mona Sahlin sviks av de egna, rapporterar Aftonbladet, länk.

I det här youtube klippet ser vi en en annan kille som inte har det så lätt.

Här är vad Mona och hennes alliansvänner fick till som

uttalande på internationella kvinnodagen, länk.

Man anar inget fräsht nytänkande här. Det är samma gamla planekonomiska tänkande som ligger i botten. Det bådar inte gott. Som vanligt talar Mon et konsortes om de unga. I stället ligger mycket av lösningen av välfärdens problem i att vi tar tillvara de äldre som den resurs de är i samhället. Åldersdiskriminering är ett av de stora hindren mot ett bättre samhälle.

Frågan blir allt mer när ska Mona Sahlin avgå? Blir det till partikongressen i höst efter EU valet, efter riksdagsvalet 2010 eller blir det som vanligt för en "såsse"ordförande, efter 10 år?

Arbetskraftsinvandring

Jag kan inte annat än hålla med Magnus Andersson om att det är glädjande att nya regler om arbetskraftsinvandring gäller från i dag.

I Sverige blir andelen äldre allt större. Den del av befolkningen som ska säkerställa välfärden blir allt mindre. För ett antal tiotal år sedan var det 10 personer som arbetade per pensionär. Om något tiotal år är den siffran alarmerande mycket lägre. Det talas om 2-3 personer per pensionär.

Det utsätter samhället för spänningar och problem. Det blir svårt för samhället att leva upp till sina skyldigheter gentemot medborgarna. 

En av konsekvenserna av detta är naturligtvis att alla system där samhället intecknar framtida generationers arbete för att säkerställa välfärd måste ses över. I de flesta fall bör dessa system ersättas med premiereservsystem. Det är försäkringslösningar där den generation som ska dra nytta av systemet också fullt finansierar detta.

Det andra konsekvensen är naturligtvis att öka arbetskraftsutbudet. Där är arbetskraftsinvandring en bra lösning. Det är ett bra sätt att ge samhället ny arbetskraft och nya impulser som skapar en kreativ dynamik. Riskerna för dumping av löner är spöken på ljusa dagen. Fördelarna för samhället med arbetskraftsinvandring är mycket stora för samhället.

Det är viktigt att fördomarna och rädslan inte får styra utan att vi bygger våra åsikter om detta på  logik och rationalitet.

Den tredje konsekvensen är naturligtvis att de som kan bör arbeta. Det regeringen kallar för arbetslinjen, men det tar jag som en självklarhet. 

Däremot tror jag vi ska se över regler som i praktiken tvingar äldre att sluta arbeta. Det bör vara möjligt att kunna arbeta i det jobb man har till åtminstone 70 års ålder. Åldersdiskrimineringen på arbetsmarknaden måste  bort.

Det finns regler som bör ses över här för att underlätta ett ökat arbetskraftsutbud.

Den kris som vi är inne i nu med ökad arbetslöshet förändrar inte det långsiktiga problemet. Sverige har för få människor i arbete.

Sture Nord försvarar inte en man - en röst

Sture Nord, TCOs ordförande överger principen - en man en röst. Rösträttsrörelsen hade en gång som slagord "en man en röst ett gevär". Socialdemokraterna tryckte på tungt för att öka rösträtten till att gälla alla. Detta var i början av 1900-talet var det bara cirka 8% av den manliga befolkningen som hade rösträtt. Nu är det 2000-tal och den principen gäller tydligen inte, enligt Nord.

I en debattartikel på politikerbloggen pekar jag på att fackföreningarna har avskaffat allmän rösträtt i den egna organisationen. De har infört ett speciellt pensionärsmedlemsskap. I fackföreningen Unionen innebär detta att pensionärer enbart har förslagsrätt och inte rösträtt.

I SKTF innebär det också ett B-medlemskap utan möjlighet till verkligt inflytande. Pensionärer är t.ex inte valbara till förtroendeuppdrag. I andra sammanhang talar SKTF om social ekonomi (dvs arbete som inför inom ramen för t.ex ideella- eller, kooperativa organisationer). Det som gäller för arbetsgivarna gäller tydligen inte internt, enligt SKTF.

Med sämre ekonomi och svårt med aktiviteten är det underligt att pensionärerna inte får aktivera sig. De skulle kunna bidra. I stället för anställda skulle pensionärerna kunna bidra ideellt om de fick. Förbunden går också miste om de äldres erfarenhet och kompetens. Genom bestämmelser skapa man ett "brain-drain".

TCOs ordförande försvarar ordningen i en kommentar till min artikel. Han säger" Alla som arbetar inom ett fackförbunds verksamhetsområde är välkomna som aktiva, fullbetalande medlemmar, med rättigheter som alla andra. Däremot finns i flera förbund särskilda pensionärsverksamheter, som de pensionerade medlemmarna själva driver. Den verksamheten gäller inte löner och villkor eller arbetstider på jobbet. Vi är intresseorganisationer, där den vägledande principen är att medlemmar som berörs också ska bestämma om sina villkor genom avtal etc. Det kallas demokrati"

Sture Nord talar om pensionärsverksamheten och påstår att den är skild från förbundens verksamhet. Det stämmer inte. Pensionärsmedlemmarna arrangerar dem inom förbundens ram. Det är en integrerad del av många TCO förbunds verksamhet.

Han säger vidare att den verksamheten inte gäller löser och villkor eller arbetstider. Vem avgör vad en medlem ska få ha rösträtt om. Är det Sture Nord? Så borde i vart fall inte vara. Genom detta uttalande kringskär han pensionärerna ännu mer. Han påstår faktiskt att pensionärerna inte har yttranderätt i vissa frågor. Det kan man knappast kalla demokratiskt. Får de ha åsikter om pensioner? Får de åsikter om pensionsålder? Får de ha åsikter om pensionsavtal?

Sture Nord bortser från den grundläggande principen för ett samhälle eller en organisation. Det är principen en man (eller kvinna) - en röst. Denna grundläggande princip skapar det demokratiska samhället eller den demokratiska organisationen. Oavsett hur stor eller liten avgift man betalt. Nord kanske menar att de som betalar högre skatt ska ha fler röster i riksdagsvalet.

Sture Nord måste välja fot. Antingen har pensionärmedlemmarna samma rättigheter som andra medlemmar eller också får man avskaffa pensionärsmedlemsskapet. Då följer man upp rösträttsrörelsens gamla principer. Då står Sture upp för gamla ideal.

Jag kan inte se det på något annat sätt än att han är påkommen med hela handen i syltburken.

Jag försöker inte partipolitisera. Jag försöker försvara värden som jag trodde var demokratiskt allmängods. Så är det uppenbarligen inte för Nord. Annars får TCO förbunden sluta med att inkludera pensionärsmedlemmarna i medlemstalen. Det är falsk marknadsföring.

Det är enda sättet att återskapa demokratin i facket.

Undrar vad liberala debattörer som Johan Ingerö, Henrik Alexandersson eller Johan Norberg tycker om åldersdiskriminering?

Åldersdiskriminering i facket

Läs gärna min debattartikel på politikerbloggen i dag, om pensionärsdiskriminering i facket.

Har facket pensionärerna med bara som ett sorts anabola stereoider för medlemstalen?