Carl Bildt är som bekant vår utrikesminister sedan 2006.
Enigt välunderrättade källor går vi nu in i det sista året med Bildt i den rollen.
I samband med att han tillträdde lovade Fredrik Reinfeldt honom att verka för att Bildt blir den höge representanten för GUSP, eller i dagligt tal, "EUs utrikespolitiske talesman".
På den posten efterträder han i så fall Javier Solana. I sämsta fall ska han bli EU kommissionär och efterträda Margot Wallström, enligt Reinfeldt löfte.
Valen hålls i juni nästa år och sedan formas den nya kommissionen och det nya EU parlamentet.
Carl Bildt hade från 1995 olika internationella uppdrag på Balkan.
Först som medlare i den jugoslaviska kriget. Han var med och förhandlade fram Daytonavtalet under november 1995. Det avtalet undertecknandes 14 december samma år. I avtalet stipulerades att det internationella samfundet skulle utse en "hög representant" som skulle övervaka genomförandet av avtalet. Denna post hade Carl Bildt från avtalets undertecknande och fram till 1997.
Carl Bildt var efter detta tungt meriterad. Han hade avgått som partiledare i augusti 1999.
Han ville nu ha ett nytt tungt internationell uppdrag. USA blockerade detta. Han hade trampat Amerikanerna på tårna. Uppslag kom fram, men överallt satte USA stopp. I stället fick han en tämligen obetydlig roll som medlare av Kofi Annan. Surt tyckte räven och Bildt ännu mer.
Därefter inleder han en karriär som styrelseproffs. Lyckas mycket väl. Hade inte Svenskar varit så avundsjuka hade man applåderat. Under denna period ökade han sin personliga förmögenhet med mellan 25-40 miljoner kronor. Imponerande gjort.
När han återkom till politiken efter valet 2006 har det lagts honom till last. Det resonemanget tycket jag är mycket tveksamt. Det är självklart att det framgång ska vara meriterande även inom politiken. Problemet är att vi i Sverige inte har en modell för oberoende förvaltning av aktier och värdpapper för höga politiker.De måste skiljas från sitt inflytande över den när de har ett offentligt uppdrag. Hade vi haft det hade Bilds aktier och optioner inte varit något problem.
Hans arbetsmetoder på utrikesdepartementet är omstridda. Ledande tjänstemän säger sig inte sällan sakna direktiv utan får läsa på
bloggen i stället. I någon mån är det kritikvärdigt. Samtidigt är Bildt nytänkare. Han använder nätet för opinionsbildning på ett sätt som ingen politiker i sin generation i Sverige.
UD som organisation har nog en del att lära av sin chef där. Metoderna kan kanske förfinas, men det finns möjlighet för lärande här
Det som däremot börjar bli ett problem är att Carl Bildt har lärt sig läxan från förra gången. När man ska ha ett internationellt uppdrag måste gilla en. Nu måste alla tunga länder i EU gilla Carl Bildt. Han flörtar med fransmännen genom att stötta Lissabonfördraget ganska tufft.
Land efter land försöker han att charma. Nu står de Baltiska länderna och Polen på tur.
Genom ett agerande i olika sakfrågor som inte är grundläggande fel, men som hela tiden verkar påverkas i marginalen av hans mål om nytt jobb börjar Carl Bilds integritet kunna ifrågasättas.
En lysande ideell politisk karriär håller på att bli personligt opportunistisk. Det finns en risk att Carl Bildt i sitt regerande först tillgodoser Carl Bilds personliga intressen och sedan Sveriges. Det är illa. Då kan hans trovärdighet snabbt urholkas.
Ceasars hustru får inte misstänkas.
Nu konstateras det igen de två största hindren för socialdemokratin är: Mona Sahlin och skattehöjarpolitiken, länk. Ökad progressivitet i skatteskalorna har ett antal negativa effekter. Den kanske viktigaste är att det blir dyrare att skapa tillväxt för privata aktörer. Det kommer att krävas högre avkastning för att våga satsa för privat kapital. Det är självklart att det är ett hot mot en gynnsam utveckling av samhället. Detta ser väljarna. De reagerar genom att sannolikt rösta med fötterna. 
