Sverigedemokraterna igen

Sverigedemokraterna ökar i väljarsympatier, länk.
Det har framgått av den senaste tidens opinionsundersökningar.

I SvD försöker några statsvetare reda ut varför, länk.
De tre statvetarena är: Ulf Bjereld, Marie Demker och Jonas Hinnfors. De använder sin plattform som just statsvetare för att göra en politisk marketing, vilket inte på något sätt är fel.  Deras uppfattning om partiet framgår klart. De har negativa förtecken.
Det som gör deras debattartikel problematisk är att de inte tydligt deklarerar sin förförståelse av sverigedemokraterna och att de inte markerar att detta inte är en vetenskapligt baserad artikel. Det är faktiskt en helt vanlig debattartikel. På något sätt försöker de rida på den vetenskapliga integriteten och ovälden.

Deras sätt att debattera är en av förklaringarna till varför sverigedemokraterna ökar. Debattörer är inte helt tydliga med sina syften. De tre kommer med ett inlägg om sverigedemokraterna som är rent politiskt. De har ganska begränsad vetenskaplig bas för sina yttranden. I stället förfasas de över sverigedemokraternas framgångar. På samma sätt agerar många ur det så kallade etablissemanget.
Man åberopar viss kompetens på ett område för att legitimera sitt avståndstagande. Detta tror man kommer att stoppa sverigedemokraterna.

Låt mig deklarera bloggens inriktning. Den sympatiserar inte med sverigedemokraterna. På liberal värdegrund menar vi att invandring främjar välstånd. Frihandel, fria rörelser av varor och människor gör att demokratin når fler och utvecklas. En betydande del av Sveriges välstånd bygger på invandrare eller barn och barnbarn till invandrare. Det finns anledning att vara mycket stolt över detta. Slutenhet i olika dimensioner har aldrig varit en framgångsfaktor. Detta är värdegrunden.

Nästa steg i debattartikeln är argumentet om att Sverige är bäst i världen när det gäller integrationspolitik. Det brukar underförstått innebära att man inte ska debattera denna. Detta är märkligt för att även detta politikområde har förbättringsområden. Att vilja förändra inom detta invandrings- och integrationspolitiken har varit detsamma som att vara emot. Det är i mångt och mycket ett medias och politikens ansvar att det blivit så. Detta senare är förmodligen en av de viktigaste framgångsfaktorerna för partier som sverigedemokraterna.

Statsvetarna är smartare än att falla i den fällan. De menar klokt nog att man ska debattera effekterna av den nuvarande integrationspolitiken. Vanligen är det underförstått tabu. I stället menar man att "det finns inget skäl att låta bli att diskussionen om integrationspolitiken handla om sverigedemokraterna".  Problemet är många av de etablerade partierna låtit bli att debattera detta politikområde alldeles för länge. Det borde inte vara svårare att debattera detta än andra områden.
Genom underlåtenheten har sverigedemokraterna fått mera utrymme än vad man förtjänar.

Problemet är inte att det blivit trångt i politikens mitt, som debattörerna hävdar. Egentligen är inte invandrings- och integrationspolitik något som finns på politikens ytterkanter. Problemet är att diskussionerna varit närmast tabu.

Nu gäller det att ta denna debatt med och utan sverigedemokraterna.
Inte som en viktigare debatt. Inte som en mindre viktig debatt. Utan som en debatt som alla andra.

Några reflektioner om gammelmedia och Almedalen

Svenska Dagbladet ställer fenomenet Almedalen i politiken mot väggen, länk.
Naturligtvis kan man diskutera om Almedalsveckan är bra eller dålig.

Uppenbarligen anser allt fler organisationer, företag och myndigheter, länk att veckan spelar roll.
En ny rekordnotering på cirka 1.750 seminarier talar sitt tydliga språk. Att 17.000 personer beräknas vara med på veckan visar också på att det finns ett behov.
Måhända är detta behov mera kommersiellt än demokratiskt formulerat.

Att problematisera Almedalsveckan är viktigt.
Den visar tydligast av alla arrangemang i Sverige hur nära medier och beslutfattare befinner sig.
Skandalen som Storbritannien upplever och som sakta men säkert avslöjas kring familjen Murdoch visar på många obehaglia aspekter i samvaron.
Det finns många orsaker till varför utvecklingen gick överstyr. Traditionen för den engelska tabloiderna var en viktig faktor.

En annan som uppmärksammats mindre var att papperstidningen sakta men säkert förtvinar. I ett sådant läge bli tröskeln allt lägre för att journalistiskt gå över gränserna till det moraliskt acceptabla. Detta är situationen även i Sverige. Sannolikt kommer vi att se skandaler här som visar på att journalistiken är beredd att gå över gränserna för att tjäna pengar å sina allt mer pressade ägare.

Tidningsframställning är inte längre någon lönsam verksamhet.
Murdoch inser det och delar upp sin koncern. Papperstidningarna för sig och delarna som har potential för sig. Nästa steg blir att knoppa av papperstidningarna.
Bonniers i Sverige håller sakta men säkert på att dra sig bort från dagstidningsmarknaden. Under 2011 omsatte deras morgontidningar för 3,4 miljarder kronor och tjänade blygsamma 85 miljoner kronor, en resultatminskning med 27% jämfört med året dessförinnan.
Under 2011 sålde Bonnier också de sista av sina regionala morgontidningar.

I Göteborg som numera är papperstidningens svenska Mecka, delar familjen Hjörne upp sitt ägande. Huvuddelen samlas i det lilla bolaget Skäreleja AB, som numera kontrollerar 46% av kapitalet och 53% av rösterna i Sveriges störstad papperstidningskoncern, Stampen.
I årsredovisningen för 2011 förklaras detta med orden: "Orsaken till transaktion är att huvudägaren, familjen Peter Hjörne, velat deal upp aktieinnehaven i olika bolag beroende på syftet med innehaven."

Peter Hjörne behåller privat en cirka 21% av röster och kapital.  I Skäreleja är vinsten på 20,3 miljoner kronor. Av den delas 18,6 miljoner ut till aktieägarna.
Stampen omsatte 2011: 5,6 miljarder kronor och tjänade 298 miljoner efter skatt. Man hade en balansomslutning på 6 miljarder, efter försäljningen av sitt tidningshus i Göteborg.
Marginalerna är små även här och avkastningen är blygsam.
Om man hittar en internationell aktör som är beredd att köpa kommer man sannolikt att sälja. Problemet just nu är finansieringen.

I en marknad som denna måste någon granska granskarna. Här ligger problemet i Almedalen precis som i Stobrittanien. Denna granskare finns knappast.

Om 10 år är dagstidningen mycket mer en nätbaserad produkt. Kanske finns pappersutgåvan kvar i något utförande, som en helgtidning, t.ex. I stället kommer kommenterande magasin att kunna finnas kvar och få en blomstringstid för att i det längre perspektivet tyna bort. Några granskare av granskarna lär vi inte hitta då heller. Utmaningen kommer att vara densamma. Journalistik kräver en moralisk, etisk kompass. För att den inte ska riskera sättas ur spel krävs ekonomiska marginaler. I dag finns de knappast i papperstidningsbranschen.

Almedalen kommer att finnas kvar.
Fortfarande finns ett visst utrymme för att växa, markligt nog får man nog säga. Händelser som Almedalsveckan under nyhetstorkans juli, lär media, i vilken form den nu kommer att finna i, att vårdas ömt. Detta med sina stora fel och tillgångar.

Andra länkar: Martin Moberg,  JMW, HAX, Peter Andersson, Martin Moberg, Maria Abrahamsson Mikael Andersson, Mary X Jensen, SVT, SR, Anna Troberg

Valkompassen fungerar

Svenska Dagbladet har utvecklat en valkompass som gör det lättare att se vilket parti man ligger närmast åsiktsmässigt. Efter en del barnsjukdomar och revideringar verkar den nu vara tillförlitlig.

Prova gärna här, länk.

Regeringen och marknaden hjälper klimatet

Svenska Dagbladet, Dagens Nyheter och Aftonbladet skriver om regeringens klimatsatsning

Regeringen satsar tre miljarder på klimatåtgärder. 670 miljoner går till klimatinvesteringar i andra länder. Till detta kommer 4 miljarder som tas ur biståndsbudgeten som kommer att satsas på klimatbistånd. Regeringen vill med dessa åtgärder ta steg mot att möta Kyotoprotokollets krav. Det är utmärkt

Den största delen går åt för att göra ny teknik kommersiellt gångbar säger regeringen. Det stämmer inte. Det största bidraget till att göra ny teknik kommersiellt gångbar utgörs av det stabilt höga oljepriset. Då finns det ekonomisk incitament för att utveckla nya klimatvänliga energilösningar. På marginalen kan regeringens åtgärder ha effekt, men förmodligen får man liten valuta för pengarna. 

Exit Bildt

Carl Bildt är som bekant vår utrikesminister sedan 2006. 

Enigt välunderrättade källor går vi nu in i det sista året med Bildt i den rollen. 

I samband med att han tillträdde lovade Fredrik Reinfeldt  honom att verka för att Bildt blir den höge representanten för GUSP, eller i dagligt tal, "EUs utrikespolitiske talesman". 

På den posten efterträder han i så fall Javier Solana. I sämsta fall ska han bli EU kommissionär och efterträda Margot Wallström, enligt Reinfeldt löfte. 

Valen hålls i juni nästa år och sedan formas den nya kommissionen och det nya EU parlamentet.

Carl Bildt hade från 1995 olika internationella uppdrag på Balkan. 

Först som medlare i den jugoslaviska kriget. Han var med och förhandlade fram Daytonavtalet under november 1995. Det avtalet undertecknandes 14 december samma år. I avtalet stipulerades att det internationella samfundet skulle utse en "hög representant" som skulle övervaka genomförandet av avtalet. Denna post hade Carl Bildt från avtalets undertecknande och fram till 1997. 

Carl Bildt var efter detta tungt meriterad. Han hade avgått som partiledare i augusti 1999. 

Han ville nu ha ett nytt tungt internationell uppdrag. USA blockerade detta. Han hade trampat Amerikanerna på tårna. Uppslag kom fram, men överallt satte USA stopp. I stället fick han en tämligen obetydlig roll som medlare av Kofi Annan. Surt tyckte räven och Bildt ännu mer.

Därefter inleder han en karriär som styrelseproffs. Lyckas mycket väl. Hade inte Svenskar varit så avundsjuka hade man applåderat. Under denna period ökade han sin personliga förmögenhet med mellan 25-40 miljoner kronor. Imponerande gjort. 

När han återkom till politiken efter valet 2006 har det lagts honom till last. Det resonemanget tycket jag är mycket tveksamt. Det är självklart att det framgång ska vara meriterande även inom politiken. Problemet är att vi i Sverige inte har en modell för oberoende förvaltning av aktier och värdpapper för höga politiker.De måste skiljas från sitt inflytande över den när de har ett offentligt uppdrag. Hade vi haft det hade Bilds aktier och optioner inte varit något problem.

Hans arbetsmetoder på utrikesdepartementet är omstridda. Ledande tjänstemän säger sig inte sällan sakna direktiv utan får läsa på bloggen i stället. I någon mån är det kritikvärdigt. Samtidigt är Bildt nytänkare. Han använder nätet för opinionsbildning på ett sätt som ingen politiker i sin generation i Sverige. 

UD som organisation har nog en del att lära av sin chef där. Metoderna kan kanske förfinas, men det finns möjlighet för lärande här 

Det som däremot börjar bli ett problem är att Carl Bildt har lärt sig läxan från förra gången. När man ska ha ett internationellt uppdrag måste gilla en. Nu måste alla tunga länder i EU gilla Carl Bildt. Han flörtar med fransmännen genom att stötta Lissabonfördraget ganska tufft. 

Land efter land försöker han att charma. Nu står de Baltiska länderna och Polen på tur. 

Genom ett agerande i olika sakfrågor som inte är grundläggande fel, men som hela tiden verkar påverkas i marginalen av hans mål om nytt jobb börjar Carl Bilds integritet kunna ifrågasättas.

En lysande ideell politisk karriär håller på att bli personligt opportunistisk. Det finns en risk att Carl Bildt i sitt regerande först tillgodoser Carl Bilds personliga intressen och sedan Sveriges. Det är illa. Då kan hans trovärdighet snabbt urholkas.

Ceasars hustru får inte misstänkas.

Grundlagen ska skydda bloggare från EUs dumheter

EU parlamententet förbereder lagstiftning om bloggar och bloggare som bland annat innebär registrering av bloggare och deras åsikter. 

Detta är naturligtvis helt oacceptabelt. Kritiska röster har hörts från bland andra Henrik Alexandersson i blogposterna; EU och bloggarna: Att göra!, EU och bloggarna: Det blir reglering!. Christofer Fjellner skrev i Expressen ett kritiskt inlägg om dessa EU direktiv. Svenska Dagbladet ledarblogg kritiserade också direktivet. I dagens Aftonbladet finns ytterligare en artikel i ämnet.

När det gäller direktivets tillämpning så strider det mot svensk grundlag vilket jag kommenterat tidigare i bloggposten Registrering av bloggare.

För svenskar och Svenska bloggar ska enligt mitt förmenande inte dessa EU lagar tillämpas. Anledningen till detta är den så kallade "so lange principen". Principen innebär att EU rätten står över svensk lag "så länge" den inte strider mot Svensk grundlag. Principen tillkom efter ett avgörande i EU domstolen mellan Tyskland och EU (ref: Ulf Bernitz: EU rättens grunder, 3 upplagan sid.  75). I samband med grundlagsändringen 2002 när man gjorde det möjligt att riksdagen kan överföra beslutanderätt till EU om det inte strider mot Svensk grundlag.

Detta innebär inte att vi på något sätt ska mildra kritiken mot tokerierna. Det innebär ytterligare ett argument för de EU parlamentariker som strider mot direktivet. 

Förvirrat om övervakning i Svenska Dagbladet

Förvirringen får ett ansikte när en lektor i etik vid namn Susanne Wigorts Yngvesson blandar sig in i FRA debatten. Hon gör det i en artikel i dagens Svenska Dagbladet. 

Hon jämför lagstiftningen om övervakningskameror som faktisk skyddar den personliga integriteten med signalspaning. Bland annat ställs krav på att man annonserar om att man kameraövervakar. 

I FRA fallet är det faktiskt ett av problemen att det inte annonseras/meddelas den övervakade.

Artikeln vimlar av olika mer eller mindre väl genomtänkta resonemang som alla har det gemensamt att de är dåligt underbyggda.

Artikelförfattaren jämför människors användning av internet med FRA övervakning. Att lägga ut bilder på internet av sig själv i en grupp av något slag gör  människor av fri vilja. Den som är föremål för signalspaning från FRA är inte det av egen fri vilja. 

Den centrala frågan om samtycke och fri vilja och dess konsekvenser bortser artikelförfattaren och helt från.

Det är inte som artikelförfattaren påstår "formen som spelar roll". Det är hur stor den privata sfären blir för medborgaren.

Det är riktigt att övervakning är ett ämne som ständigt är aktuellt. Vilhelm Mobergs insatser på sin tid för medborgerliga fri- och rättigheter var och är viktiga. Det finns paralleller och det finns skillnader med den debatt Moberg förde.

Frågan om personens frihet versus samhällets inflytande över individen är dock en ständigt pågående process. Medborgerliga fri- och rättigheter är ingen självklarhet. 

De måste försvaras vid varje tidpunkt.

Obama är inte vald till president

Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter hyllar Barack Obama.

Svenska Dagbladets  Martin Gelin skriver från konventet i Denver. Tonen i bloggen är mycket positiv. Han verkar vara en av dem som dragits med i Obama vågen. Den politiska analysen lyser nästan helt med sin frånvaro. Det blir mer ögonblicksbilder från ett sorts Kiviks marknad. Inte kvalificerad journalistik precis. 

Gelin tar en poäng när visar på en person som borde uppmärksammas mer, Montans guvernör Brian Schweitzer. Han talar om att lösa problem i samhället i samförstånd och ger konkreta exempel hur han har gjort. Han 

vågar också ta upp USAs energi och klimatproblematik. Förnyelsebar energi blir i hans mun något viktigt.

Mona Sahlins intellektuella prestationer på newsmill bloggen är i klass med Svenska Dagbladets. Hennes bloggrapporter är hittills ytliga och utan analys.

Dagens Nyheter rosar Obama och samtidigt väntar man på Barack Obamas stora tal. Ledarsidan på DN är något mer nyanserad. Där ser man att det kommer att bli en öppen fråga om vem som i slutändan tar hem spelet, Obama/Biden eller McCaine och hans vicepresidentkandidat.

Primärvalskampanjen födde fenomenet Obama. Egentligen var det Hillary Clintons nonchalans som gav Obama ett stort utrymme. Hon hade ett gigantiskt övertag i början av kampanjen och var dåligt fokuserad. Det är mer hennes brister än Obamas talanger som skapade valresultatet. 

Allt eftersom har Obama presenterat ett budskap som älskas i Europa men som inte riktigt får den stora acceptansen i USA. Obamas retorik är lysande, men räcker den? Han saknar ett riktigt hemvist, blir ofta opportunist och det kan straffa sig.

Valet av Joe Biden, en man med lång erfarenhet och med kontakter i världen har hyllats här i Sverige. Baksidan är att mannen har en tunga som glappar och grodorna vandrar i bland fram med hastigheten på en Tysk autobahn. Hillary Clinton som vicepresident hade sannolikt limmat ihop partiet på ett helt annat sätt.

18 miljoner väljare fick Hillary Clinton i primärvalen. Obama fick något fler röster, men inte radikalt många fler. Under konventet lyckades hon inte övertyga sina supporters att rösta på Obama direkt. Först efter att hon hade agerat valdes han med acklamation. Detta var med stor sannolikhet inget planerat arrangemang. Om det var det så var det korkat. Det visar på ett parti som ännu inte än enat och som kan få svårt att mobilisera i den hårda och smutsiga kampanj som väntar. Fördel demokraterna finns i sättet att använda internet som kan vara det som avgör valet till slut.

USA står i en utförsbacke om man inte lyckas vända utvecklingen. De stora strukturella problemen har lämnats olösta under Bushs regeringstid. Om USA ska kunna vända utvecklingen krävs mer frihandel. Där är det fördel McCaine. På energiområdet är det fördel Obama. 

Vi vet inte om någon av kandidaterna har kraften göra det Gordiska hugget vad gäller strukturfrågorna.

Utrikespolitiskt kommer ett USA under Obama att se till att de neokonservativa får packa sina saker och lämna det politiska inflytandet. Under McCaine är det mera osäkert vad som sker.

Obama är ännu så länge inte ens i närheten av att vinna presidentvalet. Det har tyvärr inte nått fram i svenska media. Vi är allt för fokuserade på ett demokratiskt liberalt parti. Moderater, centerpartister, folkpartister och socialdemokrater håller på Obama. Varför? Hans politik vet vi lite om och på de områden han har presenterat sig har det blivit förändringar under galgen.

Han har flyttat sig till den Amerikanska politiska mittfåran och den ligger lång till höger om den Svenska. USA är sedan flera decennier kristet värdekonservativt. Det är möjligt att man något försiktigt drar åt det liberala hållet, men det återstår att se.

Hittills är det fler frågor än svar i den Amerikanska presidentvalskampanjen.