Oljepriset indikerar vändning

I en bloggpost i slutet av januari i år berättade vi att oljepriset låg på 45,9 dollar per fat, länk. 

Nu är priset 63 dollar per fat, rapporterar Svd, länk. 

Nu ligger oljepriset på lite drygt 10% under den nivå som Ryssland behöver för att få balans in sin ekonomi. Det innebär att exporten för Sveriges del till Ryssland kommer att ta fart. För flera andra oljeekonomier har man redan passerat den balanspunkten. Det innebär att vi ganska snart kommer att se en ökad efterfrågan på varor. Tredje kvartalet i å blir sannolikt den definitiva vändningen för ekonomin i Sverige

OPEC kommer att sätt produktionskvoterna så att man uppnår ett pris mellan 75-80 dollar per fat.

Andra bloggar: newsmill, minamoderatakarameller,

Lägre oljepriser ger möjligheter

Husorganet the Economist skriver en tänkvärd artikel om de sjunkande oljepriserna. Tanken i artikeln är att oljerika stater som Iran Venezuela och Ryssland hade ett högt politiskt tonläge när oljan kostade rekordhöga 147 dollar per fat. I dag ligger den på 54 dollar per fat.

För Rysslands del krävs att oljepriset ligger på 70 dollar för att få balans i budgeten. För Iran ligger den nivån på 95 dollar.

Tidningen framför att de lägre priserna gör att det nu är lättare att föra diplomatiska samtal med dessa länder. 

Ryssland är i dag mer integrerad i den internationella ekonomin än vad man någonsin varit. Man har behov av utländskt kunnande och investeringar för att öka sin energiproduktion. Nu är ett bra läge både för att göra affärer med Ryssland. Två som ser möjligheterna är Christina Stenbeck och Ikea.

Enligt Dagens Industri kommer Ryssarna att försiktigt devalvera rublen för att stärka sin konkurrenskraft.

Riskerna finns men potentialen är mycket större.

Mer kunskap om Ryssland

Sverige satsar 10 miljoner om året på forskning om Ryssland, rapporterar Svd. Ett Rysslandsinstitut ska skapas som en del av de strategiska satsningarna i forskningspropositionen.

I maj 1718 inleder Sverige och Ryssland fredsförhandlingar. Man förhandlar om att Ryssarna ska hjälpa Sverige att anfalla Norge. Ryssarna brandskattar delar av skärgården. 

1809 blir  det dittills svenskstyrda Finland en del av det Ryska imperiet. 

Sveriges historia handlar mycket om relationen till Ryssland och sedermera Sovjetunionen. Numera är det återigen Ryssland. De beslut vi fattar om relationerna bygger inte sällan på fördomar.  

De första 9 månaderna i år var Ryssland den snabbast växande handelspartnern. Tillväxten var 30%. Ryssland kommer som nummer 13 av våra exportpartners. Ryssland är i dag en större handelspartner än Kina och Indien.

Det är bra att regeringen satsar pengar för att öka kunskapen om Ryssland. Våra handelsförbindelser med Ryssland har blivit allt viktigare. Allt fler svenska produkter exporteras till Ryssland. Därför är det viktigt att det skapas mer kunskap om denna vår mytomspunna och fruktade granne. Viktiga beslut ska fattas på basis av kunskap och inte baserade på fördomar. Svensken behöver mer kunskap om Ryssland.

Där visar regeringen vägen på ett klokt sätt

Ett oordnat återtåg

"Värre vägkost var inte på vandring med än för många mått öl". Citatet är hämtat från Havamal. En av de stora Isländska litterturskatterna från Vikingatiden.

Under det senaste årtiondet har vi sett en formlig finansiell bärsärk från Isländsk sida. Fondkommissionärer, banker, försäkringsbolag, flygbolag har köpts i en rasande fart. När värdespiralen går uppåt är det inga problem. Nu går spiralen nedåt och då blir det inte bara problem. Det blir katastrof.

Storbritanniens finansmyndigheter stängde partyt för Islänningarna i går. Man frös deras tillgångar. Den brittiske finansministern Alistair Darling sa inför parlamentet "Tro det eller ej, men den Isländska regeringen har förklarat för mig att den inte har en tanke på att uppfylla sina förpliktelser". En gång i tiden hade man ett torskkrig med Islänningarna. Nu kommer finanskriget.

I Sverige är Glitnir till salu. Kaupthing har i praktiken övertagits av Svenska Riksbanken.

Den Amerikanska finanskrisen drabbade i liten utsträckning någon fattig i Sverige. Den Isländska kunde ha gjort det. Vi hänger ihop på ett sätt vi tidigare inte gjorde.

Närområdets förändringar är på många sätt viktigare än fjärrområdets. Globalt fokus ersätts allt mer med regionalt fokus. Baltikum, våra Nordiska grannländer EU och Ryssland kommer att vara viktiga för hur djup krisen kommer att bli. Trots detta är huvuddelen av nyhetsbevakningen fortfarande fokuserad på USA. Det vore bra om journalisterna började rapportera från mera näraliggande platser också

Afghanistan

Svenska Dagbladet skriver om att Svenska soldater deltar i striderna i Afghanistan. Att Sverige och andra länder deltar i att skapa lugn i Afghanistan är lovvärt. I vilken omfattning kan man diskutera. Den centrala frågan är om projektet möjligt att genomföra? Historien visar att sannolikheten är liten. 

Landet är stort  657 500 kvadratkilometer, cirka 1,5 gång större än Sverige.  Invånarantalet är bara 3 miljoner. Afghanistan är mycket fattigt. BNP per capita är 700 dollar. Landet är på många sätt en korsväg mellan öst och väst. Det är strategiskt viktigt eftersom det fogar samman södra, centrala och sydvästra Asien. Afghanistans historia är fylld av invasioner och erövringar. Landet är löst sammansatt. Lokala stamhövdingar har alltid utmanat centralmakten. Att under kortare tid erövra Afghanistan har varit möjligt. Att behålla kontrollen över lång tid har aldrig fungerat, vare sig för inhemska kungar eller utländska invasionsstyrkor.

Under 1800-talet blev landet en buffertstat mellan Storbritannien och Ryssland. Under 1800 talet var landet föremål för åtminstone tre större krig med utländsk inblandning. Landet blev självständigt från Storbritannien 1919. 

Eftersom centralmakten haft svårt att upprätthålla kontrollen över landet har inbördesstrider och inbördeskrig varit vanliga. Militärt är landet svårt att kontrollera för den som inte har mycket god lokalkännedom. Flera bergskedjor delar landet.  Klimatet är ofta antingen mycket kallt eller mycket varmt.  I gränslandet mellan Pakistan och Afghanistan finns ett sorts självständigt land. Inte officiellt erkänt, men inget av länderna har kontroll över det. I detta område sägs Usama bin Laden uppehålla sig. Afghanistan påminner om Vietnam på så sätt att Europeiska länder fört krig här men alla har misslyckats militärt. 

1979 invaderade Sovjet Afghanistan. Man ville stötta den kommunistiske diktatorn Hafizullah Amin som tagit makten 1978. Ryssarna hade 100.000 soldater i landet. Kriget blev ett Ryssarnas Vietnamkrig. 1988 slöts ett FN avtal som gjorde att Sovjet lämnade Afghanistan 1989. Mujaheddingerillan hade besegrat Sovjet. Priset var 1,5 miljoner döda Afghaner. Under kriget hade USA stöttat muslimska motståndsrörelser och hade på så sätt delvis lagt grunden till det Talibanstyre som följde. USA tränade genom CIA frivilliga soldater. En av de mest kända var Usama bin Laden.

Förtrycket under  Talibanregeringen ökade. Kvinnornas rättigheter minskade. Inte minst inträffade 11 september 2001. Bush proklamerade de neokonservativas paradnummer: Kriget mot terrorism. USA hade kunskap om att Bin Laden befann sig hos Talibanerna i Afghanistan.

Kriget i Afghanistan, blev kriget mot terroristerna. Invasionen fick namnet Operation Eduring Freedom. Den inleddes 7 oktober 2001. FN godkände en insats för att stabilisera situationen i landet. Nu pågår två parallella militära operationer, en NATO operation och en FN operation. Totalt finns cirka 67.000 utländska soldater i landet. De militära framgångarna var stora i början. Nu verkar gerillan allt mer få greppet över situationen. Historien upprepar sig. Britter, Ryssar har upplevt samma sak tidigare.

Så som operationerna utvecklar sig blir jag allt mer tveksam till om det är meningsfullt att fortsätt insatserna. Historien visar att utländsk ockupation av Afghanistan är ett omöjligt projekt. Även om avsikterna är de allra bästa. Den neokonservativa exporten av demokrati våldsvis kommer sannolikt att få sitt slut genom detta krigs slut.  

Carl Bildt och vokabulären

Carl Bildt har hamnat i onåd hos Ryssarna, enligt Svenska Dagbladet. De vill inte träffa honom och han är inte välkommen att besöka Ryssland. Bildt sitter därmed i samma båt som Olof Palme en gång gjorde under en lång period efter sin kritik av USAs Vietnamkrig.

Det finns några väsentliga skillnader: Ryssland är granne till Sverige. Det är inte USA. Sverige kommer inom kort tid att överta ordförandeskapet i EU. En utrikesminister som är "persona non grata" hos Ryssarna blir ett betydande problem då. Hur ska diplomatin kunna fungera? Det krävs att man kan tala med varandra.

Att vara Sveriges främste uttolkare av utrikespolitiken kräver att man kan balansera på en slak lina. Man måste vara tillräckligt tydlig och kraftfull, så man vinner respekt. Å andra sidan får man inte kritisera så hårt att andra länder inte längre vill tala med en.

Inom någon månad förväntas Sverige och Ryssland skriva under en uppdaterat handlingsplan för det eknomiska samarbetet 2009-2010. Sannolikt kommer den Svenska underskriften att vara handelsminister Ewa Björlings.

Med så frostiga relationer mellan Sverige och Ryssland är det viktigt att vi är medvetna om att Ryssland i dag är en betydelsfull handelspartner för Sverige. Ryssland tog de första halvåret i år emot Svenska varor för ett värde av 13,95 miljarder kronor. En uppgång med 30% sedan året dess för innan. Sveriges totalexport ökade under samma period med 10%.
Andra snabbväxare som Kina och Indien ökade med 20 respektive 22%. Detta gör Ryssland till den snabbast växande exportmarkanden för Sverige.

Det är viktigt att vi värnar handelsförbindelserna. Fri handel skapar avspänning. I det längre perspektivet skapar frihandeln ökad demokrati. Det gäller även handeln mellan Sverige och Ryssland.

Vi ska inte avstå från att kritisera förhållanden som vi inte kan acceptera. Detta gäller var än de uppstår. Däremot ska vi ge kritiken en sådan form att vi inte omöjliggör dialog med dem vi kritiserar. Här blir Carl Bilds språkbruk ett problem

1.000 tals kapitalister har inte fel

Jag läser Leif Pagrotskys brännpunktsartikel i dagens Svenska Dagbladet. 

Det är glädjande att han så klart deklarerar sin tro på frihandeln. Han tror på vad marknadskrafterna kan åstadkomma. Det ska han ha "credit" för. 

Om man inte känt till vem artikelförfattaren var skulle man tro att huvuddelen av artikeln varit skriven av en äkta liberal. Pagrotsky är på god väg.

Han berör med sin artikel problemet med Carl Bildt som jag kommenterat i en tidigare blogpost. Det som är Bildts ideologi och det Bildt måste göra strategiskt nu för att bli EUs utrikespolitiske talesman skiljer sig kraftigt åt. Bildt prioriterar kortsiktigt. Han räknar röster. Fransmännen finns redan i båten, men nu måste Balterna och Polackerna rösta på honom. 

Då blir han mindre frihandelsvän och mer hök. Det är synd. Carl Bildt kan bättre än så.

Bästa sättet att skapa varaktig avspänning är frihandel. Hur illa vi kan tycka om Rysslands agerande i Georgien är det inte rätt väg att utestänga dem från WTO. En isolerad nation handelsmässigt har inget att förlora. En nation som är inlemmad i världshandeln kommer på sikt sakta närma sig resten av världens värderingar. På mycket lång sikt kommer man att etablera en utvecklad demokrati. 

Processen från Kol- och Stålunion till EU visar detta vad gäller relationerna Tyskland-Frankrike och Tyskland-England. Portugal och Spanien är också exempel på detta. För något decennium sedan var de länder med första klassen diktaturer. Nu är de med i det frihandelsområdet som kallas EU.

Precis som Pagrotsky säger så är de fria kapitalrörelserna det mäktigaste vapnet i dag. Det kan inte beslutas runt ett bord med politiker. Kapitalrörelserna bygger på förtroende. Rörelser in i ett land talar om förtroende och motsatt väg misstroende. 1.000 tals kapitalister har inte fel.

Vi ska naturligtvis fördöma kränkningar av internationell rätt, men frihandeln ska vi alltid slå vakt om. Det tycker nog Carl Bildt innerst inne, men det vågar han inte säga. Han har personligen för mycket att förlora på det.

Solzjenitsyn är död

En av de stora har gått ur tiden.  Författaren Alexandr Isajevitj Solzjenitnsyn är död. Han var född 1918 av var under 1900 talet en av de stora ryska frihetkämparna, stabilt förankrad i de Ryska traditionen. Han fick Nobelpriset i litteratur 1970.

Författarskapet inleddes som lägerfånge i Gulag, där han förde anteckningar som så småningom resulterade i debutromanen "En dag i Ivan Denisovitjs liv" som utkom 1963. Många är vi väl som minns de starka beskrivningarna av lägerlivets fasor. Den sk "fisksoppan" där man var lycklig om man fick ett fisköga är en litterär följeslagare för livet. 

Många läsvärda verk har skapats av hans penna.

Det är kanske framförallt frihetskämpen vi minns. Han fick sitt Nobelpris och det blev stora protester från de dåvarande Sovjetiska myndigheterna. 1974 gick han därför i landsflykt till USA. Efter Sovjets sammanbrott flyttade han tillbaka till Ryssland.

Friheten behöver sina ikoner. Människor som personifierar och som visar på de personliga konsekvenserna av att den finns och inte finns. Människor som vågar förmedlar sina egna erfarenheter av förtrycket, trots riskerna. Då förmår vi verkligen sätta värde på friheten.

Det pris som Solzjenitsyn fick betala var högt. Trots landsflykten och myten om den kreativitetsdöd som Nobelpriset innebar producerade han litteratur ända fram till  mitten av 1980 talet.

Han var aktiv i den Ryska inrikespolitiken. Som dissident, författare och intellektuell  förstod Ryssland han att vägen mot demokrati och frihet skulle ta tid, men han insåg att den var nödvändig.

Sorgedag för frihandeln

Så har det skett. Den sk Doha rundan har brutit samman. 

Det blev inget nytt WTO avtal.

Förlorare är vi alla. Vissa säger att vi därigenom har förlorat 2.000 kronor per Svensk och år.

De stora förlorarna finner vi inte i Sverige utan i utvecklingsländerna. Ett rimligt avvägt avtal skulle lyft någon eller några 10 miljoner människor ur djup fattigdom. Det hade varit viktigt.

Den stora klyftan finns mellan USA och de fattiga länderna som företräds av det inte längre så fattiga Indien. USA vill ha kvar mycket av sina subventioner och i utbyte få fri tillgång till de fattiga ländernas jordbruksmarknader. 

Bush framstår inte efter detta som frihandelns verklige vän. Snarare framstår han som ledaren för landet som hade den starkaste utvecklingen. Landet som har passerat toppen. Landet som fortfarande är kvar på platån, men som måste göra något drastiskt för att bryta upp de strukturer som gör att man håller på att halka utför.

I startblocken för att ta över många av utvecklingens stafettpinnar står Indien, Kina och Ryssland. 

Framförallt Kineserna bygger lojalitet hos Afrikanska länder. Där IMF ställer krav för att låna går Kineserna in utan villkor. Man gör det av två skäl: för att bygga lojalitet och för att han första "tjing" på råvaruresurserna. En smart strategi som kunde han matchats av ett mera välavvägt Amerikanskt förslag om WTO. Man kan ha synpunkter på vad Kineserna gör, men det fungerar.

Ryssland sitter och räknar pengar. Ett exempel: Gazprom tjänade under andra kvartalet 2008 5,6 miljarder dollar. Inte illa. Även här ser man samma strategi. Man säkrar upp råvaruresurser ensam och ibland tillsammans med Kina. 

I vart fall har dessa snabbväxare ett gemensamt: De använder mindre piska och de använder mindre mindre brutala metoder än USA för att få kontrollen över råvarorna. 

De neokonservativa i USA har förspråkat militära insatser och därefter västerländsk demokrati. Effekterna av denna senare strategi har inte visat sig vara allt för framgångsrika. USAs kostnad för Irakkriget och Afganistan är cirka 5 miljarder dollar, per månad. För nästa år begär Bush av kongressen 66 miljarder dollar för de militära insatserna och underrättelseverksamheten i världen. För återuppbyggnad och stöd begärs 21 miljarder dollar. 

Ännu så länge håller sig USAs långivare stilla, men vad händer den dag de stora utländska långivarna vill se åtstramning?