Frihandel skapar avspänning

Att folkpartiledaren Jan Björklund lagt om strategi i försvarsfrågan framgick av ett tal häromdan. Han gjorde det för dem som var med på Folk och Försvars årliga konferens. 

Svds ledarblogg kommenterar försvarsminister Sten Tolgfors reaktion på utspelet.

Tolgfors är som vanligt lika flexibel för synpunkter som ett kassaskåp. Sedan må man tycka vad man vill om innehållet i Björklunds tal.

De fredsbevarande insatserna består självklart av det militära och civila försvaret.

En annan grundbult i fredsbevarande insatser är handelspolitiken. Frihandeln är här den centrala byggstenen. Ju fler länder som inkluderas i frihandeln dess större sannolikhet för avspänning och demokratisering.

I relationen till Ryssland är detta en central faktor. Sverige ska självklart kunna försvara sig själv. Å andra sidan ska vi främja handelsförbindelser i Österjöregionen. Ju mer utvecklade de bli desto större stabilitet skapas. Tröskeln för krig höjs därigenom.

Det är dags att vi mera systematiskt ser handelspolitiken i ett demokratiserings- och avspänningssammanhang. Försvaret ska vara berett och dugligt när det krävs. Det får inte innebära att vi missar chanserna att utöka handeln för att minska spänningen i regionen.

Handel innebär rörelser av varor, tjänster och människor. När människor träffas uppstår möten och utbyten. På så sätt sprids demokratiska idéer. Isolering däremot minskar möjligheterna till demokratisering.

Andra bloggar: Magnus Andersson, Mina Moderata karameller

Öppenhetsmanifest

Centerpartiet har publicerat ett öppenhetsmanifest.

I och för sig är det ännu så länge ett förslag.

Börjar bli dags att använda det i praktiken.

Andra bloggar: Hanna Wagenius, Magnus Andersson

Carl Bildt och vokabulären

Carl Bildt har hamnat i onåd hos Ryssarna, enligt Svenska Dagbladet. De vill inte träffa honom och han är inte välkommen att besöka Ryssland. Bildt sitter därmed i samma båt som Olof Palme en gång gjorde under en lång period efter sin kritik av USAs Vietnamkrig.

Det finns några väsentliga skillnader: Ryssland är granne till Sverige. Det är inte USA. Sverige kommer inom kort tid att överta ordförandeskapet i EU. En utrikesminister som är "persona non grata" hos Ryssarna blir ett betydande problem då. Hur ska diplomatin kunna fungera? Det krävs att man kan tala med varandra.

Att vara Sveriges främste uttolkare av utrikespolitiken kräver att man kan balansera på en slak lina. Man måste vara tillräckligt tydlig och kraftfull, så man vinner respekt. Å andra sidan får man inte kritisera så hårt att andra länder inte längre vill tala med en.

Inom någon månad förväntas Sverige och Ryssland skriva under en uppdaterat handlingsplan för det eknomiska samarbetet 2009-2010. Sannolikt kommer den Svenska underskriften att vara handelsminister Ewa Björlings.

Med så frostiga relationer mellan Sverige och Ryssland är det viktigt att vi är medvetna om att Ryssland i dag är en betydelsfull handelspartner för Sverige. Ryssland tog de första halvåret i år emot Svenska varor för ett värde av 13,95 miljarder kronor. En uppgång med 30% sedan året dess för innan. Sveriges totalexport ökade under samma period med 10%.
Andra snabbväxare som Kina och Indien ökade med 20 respektive 22%. Detta gör Ryssland till den snabbast växande exportmarkanden för Sverige.

Det är viktigt att vi värnar handelsförbindelserna. Fri handel skapar avspänning. I det längre perspektivet skapar frihandeln ökad demokrati. Det gäller även handeln mellan Sverige och Ryssland.

Vi ska inte avstå från att kritisera förhållanden som vi inte kan acceptera. Detta gäller var än de uppstår. Däremot ska vi ge kritiken en sådan form att vi inte omöjliggör dialog med dem vi kritiserar. Här blir Carl Bilds språkbruk ett problem

1.000 tals kapitalister har inte fel

Jag läser Leif Pagrotskys brännpunktsartikel i dagens Svenska Dagbladet. 

Det är glädjande att han så klart deklarerar sin tro på frihandeln. Han tror på vad marknadskrafterna kan åstadkomma. Det ska han ha "credit" för. 

Om man inte känt till vem artikelförfattaren var skulle man tro att huvuddelen av artikeln varit skriven av en äkta liberal. Pagrotsky är på god väg.

Han berör med sin artikel problemet med Carl Bildt som jag kommenterat i en tidigare blogpost. Det som är Bildts ideologi och det Bildt måste göra strategiskt nu för att bli EUs utrikespolitiske talesman skiljer sig kraftigt åt. Bildt prioriterar kortsiktigt. Han räknar röster. Fransmännen finns redan i båten, men nu måste Balterna och Polackerna rösta på honom. 

Då blir han mindre frihandelsvän och mer hök. Det är synd. Carl Bildt kan bättre än så.

Bästa sättet att skapa varaktig avspänning är frihandel. Hur illa vi kan tycka om Rysslands agerande i Georgien är det inte rätt väg att utestänga dem från WTO. En isolerad nation handelsmässigt har inget att förlora. En nation som är inlemmad i världshandeln kommer på sikt sakta närma sig resten av världens värderingar. På mycket lång sikt kommer man att etablera en utvecklad demokrati. 

Processen från Kol- och Stålunion till EU visar detta vad gäller relationerna Tyskland-Frankrike och Tyskland-England. Portugal och Spanien är också exempel på detta. För något decennium sedan var de länder med första klassen diktaturer. Nu är de med i det frihandelsområdet som kallas EU.

Precis som Pagrotsky säger så är de fria kapitalrörelserna det mäktigaste vapnet i dag. Det kan inte beslutas runt ett bord med politiker. Kapitalrörelserna bygger på förtroende. Rörelser in i ett land talar om förtroende och motsatt väg misstroende. 1.000 tals kapitalister har inte fel.

Vi ska naturligtvis fördöma kränkningar av internationell rätt, men frihandeln ska vi alltid slå vakt om. Det tycker nog Carl Bildt innerst inne, men det vågar han inte säga. Han har personligen för mycket att förlora på det.

Kina oskyldig till vår inflation

Inflationen skrämmer riksbanker över hela världen, så också den Svenska. 

En populär orsak som plockas fram är Kina. Man pekar på att den Kinesiska ekonomin har skapat en ökat efterfrågan på olja, råvaror och livsmedel. 

Det ska vara en viktig förklaring till varför inflationsspöket sluppit ur garderoben. 

Den Amerikanska vice riksbankchefen Donald Kohn höll härförleden ett tal på det temat. Slutsatserna var inte de man kunde förvänta sig. Talet refereras i senaste numret av The Economist.

Han visade på att den Kinesiska produktionen av livsmedel har stigit mer är efterfrågan. 

I dag är faktiskt Kina en liten med dock nettoexportör av vete, majs och ris.  

Så Kina har tvärt om hjälpt till att hålla livsmedelspriserna i schack.

"Emerging economies", som Kina har skapat stora handelsöverskott och genererade ett ökat utbud. Med den logiken ökar inte Kina inflationen. De Kinesiska varorna som är mycket billigare än de som produceras i västvärlden sänker den allmänna prisnivån i stället.

I teorin ska tillverkningpriser utjämnas över tiden. Högkostnadsländer ska  sänka sina priser och lågkostnadsländer få höjda produktionspriser. Nu är Kinas tillverkningskostnad en bråkdel av västvärldens så ökade tillverkningspriser spelar mindre roll. Det är nivån som har betydelse för den exporterade inflationen.

Det verkar som om förklaringen till inflationsspöket ligger i den monetära politiken i västvärldens länder. Frihandeln däremot skapar lägre priser.

Johan Ingerö och Nordstream

Den vanligtvis sansade och välmöblerade Johan Ingerö har blandat ihop begreppen. 

Han kräver att regeringen måste agera mot Nordstream. Underligt av en marknadsliberal.

Saken är den att det Schweiziska företaget Nordstream ägt av ryska Gazprom, tyska Eon och en Nederländsk aktör vill dra en gaspipeline i Östersjön. Inte den första utan en bland många.

Företaget har rätten på sin sida och enligt den sk Esbo konventionen kommer man med "intill visshet gränsande sannolikhet" att få tillstånd för bygget. Ledningen går på Svensk ekonomisk zon, men inte på Svenskt territorialvatten. 

Jag kan hålla med Johan Ingerö om att det vore önskvärt att Gazprom privatiserades helt och hållet. I rättvisans namn är det många andra europeiska gas- och oljeleverantörer som då också skulle privatiseras helt och hållet. En bra start vore om Norge startade med Statoil-Hydro, men det talar inte Ingerö någonting om.

När kol- och stålunionen bildades var ett av de tyngsta argumenten att den man handlar med krigar man inte med. 

Ökad frihandel minskar krigsrisken. Gasledningen i Östersjön främjar handeln. Det är bra. 

Det skapar mer avspänning än aldrig så många deklarationer mellan politiker om fred och samarbete. Miljöperspektivet är överspelat eftersom det finns en ganska tydligt formulerad konvention om det som inte ger någon reell möjlighet till ett nej.

Kriget i Georgien förtjänar att fördömas i kraftiga ordalag, men bestraffningar genom att fördröja Nordstreams ledning försurar bara handelsförbindelserna. Dessutom  blir Ryssland blir en allt viktigare handelspartner. I utvecklingen av handeln ligger avspänningen. 

Låt oss slå vakt om det. 

USAs strukturella utmaningar

Vad är det som  händer med USA? 

Många talar om att USA är på väg in i en lågkonjunktur. Man kan undra om det är en korrekt beskrivning. Mycket talar för att det i stället är fråga om en strukturkris.

Landet har varit duktigt på att anpassa sig på många områden, men nu verkar oviljan att hantera några grundläggande strukturproblem ställa till det.

Först, sjukförsäkringsproblemet. 

2006 kostade sjukförsäkringarna i USA 2 trillioner dollar en ökning med 6,7% från året innan. Kostnaden motsvarar 15% av BNP eller 7.026 dollar per person eller ca 42.000 kronor per person. Med stigande åldrar i även USA, läkare som riskerar att stämmas för de behandlingar och storföretag som nästan går under på grund av sjukvårdsförsäkringarna måste detta system reformeras. Redan Hillary Clinton försökte under sin mans första presidentperiod. Problemen är nu så stora att de brottar ned  flera av de allra största amerikanska företagen på knä, framförallt bilföretagen.

Sedan har vi underskottet i statens budget.

Det är i år beräknat till  cirka 400 miljarder dollar. När Bush tillträdde var det ett överskott med 182 miljarder dollar

Lägg därtill den Amerikanska statens skuldsättning. 

Den var i april i år cirka 37% av BNP motsvarande 9,5 trillioner dollar eller 31.500 dollar per Amerikan. 25% av dessa skulder ägs av utländska intressen. En siffra som har fördubblats sedan 1988. 

Största ägare av dessa skulder är Japan med 592 miljarder dollar och Kina med 502 miljarder dollar och sen följer Storbritannien med 253 miljarder dollar. 

Intressant är att oljeexportörer står för 153 miljarder och därefter följer Brasilien med 149, 5 miljarder dollar. (Allt enligt Wikipedia)

Lägger man till den ofinansierade delen av sjukförsäkringarna, socialt skyddsnät etc. ökar skuldsättningen till 59,1 trillioner dollar.

Den totala skuldsättningen däremot låg på cirka 61% av BNP, vilket gör USA till land nummer 25 i skuldsättningsligan i världen.

Föråldrad lagstiftning inom den finansiella sektorn försämrar konkurrenskraften ytterligare.

Precis som en del andra länder har USA stora subventioner till sina bönder. Det försämrar också konkurrenskraften. Bidragen till bönderna låg 2006 på 19 miljarder dollar. USA är i många stycken mindre frihandelsvänligt än vad man kan tro

Konkurrenskraften och produktiviteten är högre i Asien.  Kostnadsläget är lägre i Asien.

Att man som i dag gör skyller det dåliga läget i USAs ekonomi på de Asiatiska länderna kommer inte att förändra något.

Till detta kommer en utrikespolitik präglad av neokonservativa intressen som kostar stora pengar och inte förbättrar USAs konkurrenskraft.

Vad gäller beslutsfattande i kongressen och representanthuset blir det mindre effektivt med de lobbinggrupper som utövar stort inflytande på lagstiftningsarbetet. Särintressen styr allt oftare än nationens bästa. Även här krävs reformer för att öka effektiviteten.

USA har haft en fenomenal förmåga att anpassa sig historiskt och detta har man gjort gång på gång. Länder som Japan, Tyskland och Spanien har underlåtit att göra något åt sina strukturella problem. Därför har de halkat efter. 

Nu återstår de att se om en ny amerikansk president gör något åt strukturproblemen i ekonomin. Då har USA en stor chans att återta initiativet. 

En sak står i vart fall klar handelshinder är i vart fall inte lösningen.

 

Sorgedag för frihandeln

Så har det skett. Den sk Doha rundan har brutit samman. 

Det blev inget nytt WTO avtal.

Förlorare är vi alla. Vissa säger att vi därigenom har förlorat 2.000 kronor per Svensk och år.

De stora förlorarna finner vi inte i Sverige utan i utvecklingsländerna. Ett rimligt avvägt avtal skulle lyft någon eller några 10 miljoner människor ur djup fattigdom. Det hade varit viktigt.

Den stora klyftan finns mellan USA och de fattiga länderna som företräds av det inte längre så fattiga Indien. USA vill ha kvar mycket av sina subventioner och i utbyte få fri tillgång till de fattiga ländernas jordbruksmarknader. 

Bush framstår inte efter detta som frihandelns verklige vän. Snarare framstår han som ledaren för landet som hade den starkaste utvecklingen. Landet som har passerat toppen. Landet som fortfarande är kvar på platån, men som måste göra något drastiskt för att bryta upp de strukturer som gör att man håller på att halka utför.

I startblocken för att ta över många av utvecklingens stafettpinnar står Indien, Kina och Ryssland. 

Framförallt Kineserna bygger lojalitet hos Afrikanska länder. Där IMF ställer krav för att låna går Kineserna in utan villkor. Man gör det av två skäl: för att bygga lojalitet och för att han första "tjing" på råvaruresurserna. En smart strategi som kunde han matchats av ett mera välavvägt Amerikanskt förslag om WTO. Man kan ha synpunkter på vad Kineserna gör, men det fungerar.

Ryssland sitter och räknar pengar. Ett exempel: Gazprom tjänade under andra kvartalet 2008 5,6 miljarder dollar. Inte illa. Även här ser man samma strategi. Man säkrar upp råvaruresurser ensam och ibland tillsammans med Kina. 

I vart fall har dessa snabbväxare ett gemensamt: De använder mindre piska och de använder mindre mindre brutala metoder än USA för att få kontrollen över råvarorna. 

De neokonservativa i USA har förspråkat militära insatser och därefter västerländsk demokrati. Effekterna av denna senare strategi har inte visat sig vara allt för framgångsrika. USAs kostnad för Irakkriget och Afganistan är cirka 5 miljarder dollar, per månad. För nästa år begär Bush av kongressen 66 miljarder dollar för de militära insatserna och underrättelseverksamheten i världen. För återuppbyggnad och stöd begärs 21 miljarder dollar. 

Ännu så länge håller sig USAs långivare stilla, men vad händer den dag de stora utländska långivarna vill se åtstramning? 

Obama i Europa

Barry Obama är på turné i Europa. Barry ändrade enligt tidningen Newsweek sitt namn till Barack för att framhäva på sin etniska bakgrund. Han är Européernas favorit till Amerikansk president. Att han skulle vinna valet till president om Europa röstade fram Amerikas president är självklart enligt medierna. Vad spelar det för roll?

Med den logiken skulle USA haft helt andra presidenter är vad man nu valt. 

Lite grand är en del tidningars resonemang som vad man genomförde i gamla Mosebacke monarki. Där man övergick till att låta grannar deklarera för varandra. Därigenom skulle skatteintäkterna öka väsentligt.

Obama är på charmtur. På det övergripande planet talar han om samarbete över gränserna. Det är bra, men det saknas konkreta svar på vad mannen vill. 

Var står egentligen Ombama vad gäller frihandeln? Fortfarande har inte WTO förhandlingarna resulterat i ett nytt avtal. USA vill bara till en mindre det minska sitt stöd till "sina" bönder. Å andra sidan vill man att U-länderna helt öppnar sina gränser för Amerikanska livsmedel. Den ekvationen har inte accepterats. Den nye presidentens uppfattning kommer att betyda mycket för om det blir ett nytt WTO avtal

Det område där han är tydlig är att han vill ha hjälp av Europa med de militära operationerna i Afganistan. 

Vilken president vi än får se i USA så blir det för ett försvagat USA. Ett land som är beroende av omvärlden på ett helt annat sätt än tidigare. 

USAs enorma utlandsskuld kommer att kräva mera smidighet. 

Amerikansk bilproduktion är snart ett minne blott. Fords senaste kvartalsrapport som kom igår visar på detta. Närmare 8,7 miljarder dollar i förlust för andra kvartalet 2008 är stora pengar, varav svenska Volvo stod för 120 miljoner dollar. Vd, Alan Mulallya har sett aktiekursen har nästan halverats på ett år och stod i går på 5,11 dollar.

Med en sådan utveckling för industrin är risken stor att de Amerikanska företagen försöker öka sin konkurrenskraft med anabola stereoider och kräver handelshinder på hemmamarknaden. Förr räckte det men den inhemska marknaden, men nu ligger tillväxten österut. 

USA måste anpassa sig till marknaden inte bara en marknad. Nej till flera marknaders behov. USA var ett öppet land. I dag kan det diskuteras hur öppet det är med bland annat "the patriot act". 

En ny Amerikansk president måste inspirera företag och värdeskapare till att tänka, frihandel, moderniserade regelverk, konkurrens och marknadsanpassning i och utanför USA. 

Annars kommer man att förlora inflytande ännu snabbare än vad man gör nu. 

För att klara det krävs mod och styrka. Vi får hoppas att båda kandidaterna blir mera konkreta om frihandel och reformering av föråldrade Amerikanska regelverk.