Idén om att publicera namnen på sexbrottslingar kan vid en första anblick framstå som tilltalande. När man däremot granskar idén närmare växer tvivlen.
Den första frågan är vad är egentligen ett sexbrott?
Den andra frågan är en sexbrottsling möjlig att rehabilitera?
Nu visar det sig att många av de brott som som Amerikaner kommer i sexbrottsregister är handlingar som de flesta har svårt att förstå att de är kriminella. Effekterna blir att människor döms till en evig stupstock och får svårt att få jobb eller behålla ett jobb.
Möjligheten att rehabiliteras verkar samvariera med om man har ett jobb eller ej. Sannolikheten för att dömas för sexbrott på nytt är mycket försumbar för dem som har ett fast arbete. Det är tänkvärt.
En annan tanke är om man börjar med sexbrottsregister som är offentliga. Vad blir då nästa typ av beteenden som storebror anser är så avvikande att de bör publiceras offentligt?
Om offentliga register överhuvudtaget ska få finnas för sexbrottslingar ska finnas så bör det åtminstone finnas en preskriptionstid då man stryks från registret. Dessutom bör registren vara så hårt begränsade till enbart mycket allvarliga brott.
I en tid som denna när integriteten är hotad är det viktigt att säga stopp till offentliga register av medborgare. Detta må vara hur angeläget syftet än är.
I detta sammanhang finns det anledning att fundera över effekterna av personnumren.
Behövs de verkligen? Jag tror det finns anledning att väsentligt begränsa användningen av dem eller rent av avskaffa dem.
Datalagringsdirektivet riskerar att bli en av dörröppnarna för fler och integritetskränkande offentliggöranden av människors privatliv i offentliga registerformat.
Det är dags att sätta ned klackarna.
Det är dags att sätta stopp. Hur förförande skälen än kan framstå som i förstone
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar