På ytan verkar allting bra. Efter skräckhistorier om bonusar som saknar all vett och sans ska nu detta otyg bort, menar Odell påhejad av Anders Borg.
Det är inte bonusar i sig som är problemet. För det första är nämligen en rimlig bonus en resultatbaserad ersättning. Det ska således alltid finnas en reell möjlighet att inte få ersättningen för att den ska vara trovärdig. Resultatet som den rörliga ersättningen ska baseras på är självfallet på hur den reguljära verksamheten går.
Sådana bonusavtal som Michael Treschow konstruerade för Lars Eric Pettersson på Skandia i början av 2000-talet ska inte vara möjliga. Tillgångar ska inte få säljas för att öka den resultatbaserade ersättningen.
Det är ingen skillnad på chefer och andra. Uppskattning för bra prestationer ska premieras. Det gäller bara att hitta transparanta och rimliga system. Rätt utnyttjade kan resultatbaserade ersättningar sänka företagens fasta kostnader och uppmuntra bra resultat.
Nej, det verkliga problemet är ett helt annat. Där har Odell i vart fall varit delvis framgångsrik. Staten ska inte äga företag om det inte finns ett mycket starkt allmänt samhälleligt intresse.
Telia, SAS, Svensk Bilprovning och Posten ska inte ha staten som ägare. I vissa fall fanns det förr ett intresse av att staten skulle äga till exempel Posten. Sådana hänsyn finns inte längre. Möjligen ska staten behålla postmuseet
Faktiskt har nätets integrering i samhället ytterligare minskat argumenten för staten som företagsägare. Många nyttigheter på nätet klarar av den roll som staten tidigare hade.
Naturligtvis kommer säkert sådana som Lars Ohly ställa krav på att både internetleverantörer och andra typer av företag ska förstatligas. Ur ett liberalt perspektiv dräemot är det en självklarhet att staten ska kraftigt reducera sina intressen som företagsägare.
Frågan om bonusar skymmer den centrala frågan. När ska staten har avvecklat sina ägarintressen i bolag som rimligen borde skötas bättre av privata aktörer?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar