Peter Dahls säger "en slutsats är för mig ofrånkomlig. Den här "arbetslinjen" alla talar om är nonsens". Han talar om att om vi (staten) kräver av alla att de ska jobba intensivt heltid oavsett hemförhållanden så skapar vi utslagning. Vinnaren menar han är staten som håvar in skattepengar på detta arbete. Sen kommer knorren: "vi lever faktiskt inte för att glädja stat och kommun, utan våra anhöriga, våra vänner och kanske i någon mån oss själva".
Den gode debattören rör i hop begreppen. Det första är arbetets värde.
Moral och värderingar är något som vi själva skapar. Det är subjektivt och ingenting som staten kan ordinera. Var och en har ett fritt val att välja att arbeta eller att inte göra det full tid. På vilket sätt arbetet skapar mening för den enskilde är faktiskt en individuell subjektiv upplevelse. Detta förutsätter att grundläggande behov är tillgodosedda enligt Maslows behovstrappa.
Jag håller med Johan Ingerö om att uttrycket den "egen försörjning" är bättre än arbetslinjen. Sen är det viktigt att inkomstkatterna sänks. Problemet med att sänka skatterna för många blir att kostnaden blir hög. Ett sätt att se det är att jobbskatteavdraget är en typ av återbäring på skatten. Det visar tydligare varifrån pengarna kom en gång.
Det andra som jag håller med Dahl om är att vi inte ska intäktsmaximera. Alla ska inte vid varje given tidpunkt jobba maximalt. Då är det självklart att vi slits ut av det.
Den viktigaste delen av arbetslinjen som inte Dahl verkar ha uppfattat är att de som kan arbeta ska göra det i större utsträckning. Förtidspensioner skapar för många inte trygghet utan utanförskap. Det är en fördel om fler kan arbeta. Många önskar det, men får inte stöd eller adekvat rehabilitering så att det går.
Nuvärdet av de framtida förpliktelserna för sjuk- och förtidspensioner uppgår till cirka 600 miljarder kronor. Det är samhällets ohälsoskuld. Den siffran talar för att vi bör följa arbetslinjen. Samhället har inte råd med något annat
Professionaliseringen inom exempelvis vård och omsorg av våra äldre är självklart inte bara av godo. Vård av äldre sköttes tidigare av anhöriga och informella nätverk.
Under socialdemokraternas ledning övergick den till att bli offentligt och professionellt utförd. I dag ser vi att det på många sätt var ett misstag. En del av sådana verksamheter går nu tillbaka till det man kallar social ekonomi. En ofta mycket mer effektiv driftsform och som involverar de anhöriga på ett helt annat sätt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar