Desa två meningar är för mig en god sammanfattning av året 2008.
Under första halvan av året växte ekonomin så det knakade. Det fanns moln, men de var få som brydde som om dem. Under andra halvan av året lärde vi oss snabbt ord som sub prime, Fannie Mae och Freddie Mac. På någon månad förvandlades 2008 fort till tvärstoppets år.MAY DAY blev uttrycket. Det blev krisernas år. Fort skulle räddningsplaner sättas i verket. De som fick stöd var banker, finansinstitut och bilindustri.
Ett bolag som däremot inte räddades var Lehman Brothers som ansökte om skydd från sina fordringsägare den 14 september. Från detta datum var det ett motto som gällde i affärsvärlden. Det var "Cash is king".
Vad vi vet om åtgärderna är att de är oprövade. Dess mera långtgående konsekvenser kommer vi att få veta först i efterhand. Vi kommer att börja se facit under 2009 och 2010. De kan ta ännu längre tid innan vi kan göra ett riktigt bokslut över åtgärdernas effekt.
Många har jämfört 2008 års åtgärder med Roosevelts New Deal. Stimulansåtgärderna som Roosevelt genomförde gjordes när den offentliga sektorn bestod av någon enstaka procent av ekonomin. Nu står den i de flesta fall för hälften av ekonomin.
Då fungerade stimulansåtgärderna bra. Kanske fungerar de i dag också. Det finns anledning av sätta upp ett varningens finger. Det finns risk för baksmälla av stimulanserna och räddningsktionerna.
Kenynes plockades i vart fall fram ur garderoben 2008.
En sak vet vi säkert. Bankerna behöver i framtiden inte vara oroliga för att ta oproportionerliga risker. Staten rycker ut. Inte bara det. Staterna rycker ut. Nästan hela världens regeringar rycker ut.
Marknadsekonomin fungerar när det finns en tydlig koppling mellan risk vid en tidpunkt och den avkastning, negativ eller positiv som förväntas vid en senare tidpunkt. Tar man bort förlustrisken försvinner på sikt självbevarelsedriften hos marknadsaktörerna.
Det är vad man gjort med banker och kreditinistitut. På ett sätt kan man säga att regeringen införde ett sorts socialbidrag för banker, utan inkomstprovning. För mig är denna tanke absurd. Att den blev verklighet gör det inte mindre absurt.
Oljepriserna gick upp till 147 dollar per fat och föll tillbaka till under 40 dollar per fat i slutet av året. På kort sikt är detta bra. På längre sikt innebär det att nödvändiga investeringar i exploatering uteblir och att priserna när de väl vänder uppåt blir ännu högre. Flera viktiga ekonomier behöver högre oljepriser än i dag. Om oljan stiger i pris kan paradoxalt nog efterfrågan på andra produkter öka.
Sannolikt kommer vi att se oljepriser under 2009 som kommer att ligga en bit över 70 dollar per fat.
Sarcozy har vaknat upp till att bli en av Franrikes mest socialistiskt inriktade presidenter. President Mitterand socialiserade Frankrikes banker på 1980 talet. Han seglade i vart fall under korrekt flagg. Nu gör en konservativ president samma sak. Det skiljer inte mycket mellan Mitterands politik och Sarcozys.
Någon har sagt att han är energisk. Allt fler börjar tala om fort men fel när det gäller Sarcozy politik.
Barack Obama besegrade först Hillary Clinton i en gastkramande politiks thriller. Sedan besegrade han John McCain i en långt mindre spännade valkampanj. Vad Obama lyckades med var att använda internet för mobilisering. Han förde upp talarkonsten som ett sätt att skapa image.
Vad som kommer att bli hans politik återstår att se. Det finns risk för handelshinder och begränsad frihandel i kölvattnet av alla stimulanser.
På kort sikt har han skapat ett hopp genom sina ord. På lång sikt krävs det rätt åtgärder för att hoppet inte ska slockna.
USAs problem är strukturella huvudsakligen. Krisen kunde blivit verktyget för att ändra den strukturen. 2008 var inte året man tog chansen till förändring av den. Jag är tveksam om 2009 blir året för strukturförändringar.
I Sverige motionerade Camilla Lindberg om att Sverige ska införa en integritetsbalk. En ros för det initiativet.
Starten på året för integriteten blev bra. Integritetskommittén la fram ett förslag som kunde blivit något bra.
Sedan dog det.
I stället schabblade regeringen bort möjligheterna till att förstärka de traditionella liberala friheterna.
FRA, IPRED och Teledatalagringslagen är tre steg ut i det totalitära styrets träsk. Här har regeringen ett stort förtroendeunderskott.
Yvigast är folkpartiet som i ena polen har den förtjänstfulla Camilla Lindberg och i den andra mörkrets mästare Johan Pehrsson. Den senare har försökt piska in sanna liberaler till att rösta för FRA lagen.
Kära Örebroare gör er av med honom som er riksdagsledamot till nästa val.
För de två ledande socialdemokraterna Göran Persson och Anitra Steen blev det hem till gården. Persson blev från sommaren allt mer frikostig i att blanda sig i inrikespolitikens dagsfrågor. Annars är han allt mer politiskt isolerad.
En annan obehaglig trend var PPP. Medarbetare som i efterhand Pissade På Persson. Det är underligt att det gör det nu och inte när det krävdes. Det blev som en märklig rit för att få vara vid maktens köttgrytor.
Heder åt Erik Åsbrink som avgick när galoscherna inte passade. Det gjorde han redan 1999.
I socialdemokraternas ledning inleddes leken var finns kompassen?
Åt vilket håll ska vi gå och med vem?
Mona Sahlins strategi ifrågasätts. Som det är nu ser det ut som om hon blir en parentes som ledare.
I kulisserna väntar både rörelsens män och kvinnor på sin tid. Får se hur länge Göran Johansson håller fingrarna borta. Inte som partiledare men som tungan på vågen.
Fredrik "isflaket" Reinfeldt har räddats av krisen. Firma Borg & Reinfeldt har blivit regeringens krisankare. De har hjälpt till att skapa bättre opinionssiffror för regeringen. Risken med att Borg har tystat Mats Odell är att det kommer att skapa spänningar mellan kristdemokraterna och moderaterna.
Själv får jag tacka för att allt fler läser min blogg.
Som mest var det 1.860 unika besökare under en vecka.
Efter 368 inlägg under året får man säga att mina meningar är etablerade i bloggosfären.
Ett bättre Nytt 2009 på er Allesammans!
Andra bloggar: tisdagstema, HAX
