måndag 5 januari 2009

Ett försök till årskrönika 2008

År 2008 kännetecknades att det gick i ett rasande tempo. Det gällde vare sig det gick framåt eller bakåt. 
Desa två meningar är för mig en god sammanfattning av året 2008.
 
Under första halvan av året växte ekonomin så det knakade. Det fanns moln, men de var få som brydde som om dem. Under andra halvan av året lärde vi oss snabbt ord som sub prime, Fannie Mae och Freddie Mac. På någon månad förvandlades 2008 fort till tvärstoppets år.MAY DAY blev uttrycket. Det blev krisernas år. Fort skulle räddningsplaner sättas i verket. De som fick stöd var banker, finansinstitut och bilindustri. 

Ett bolag som däremot inte räddades var Lehman Brothers som ansökte om skydd från sina fordringsägare den 14 september. Från detta datum var det ett motto som gällde i affärsvärlden. Det var "Cash is king".

Vad vi vet om åtgärderna är att de är oprövade. Dess mera långtgående konsekvenser kommer vi att få veta först i efterhand. Vi kommer att börja se facit under 2009 och 2010. De kan ta ännu längre tid innan vi kan göra ett riktigt bokslut över åtgärdernas effekt.

Många har jämfört 2008 års åtgärder med Roosevelts New Deal. Stimulansåtgärderna som Roosevelt genomförde gjordes när den offentliga sektorn bestod av någon enstaka procent av ekonomin. Nu står den i de flesta fall för hälften av ekonomin. 
Då fungerade stimulansåtgärderna bra. Kanske fungerar de i dag också. Det finns anledning av sätta upp ett varningens finger. Det finns risk för baksmälla av stimulanserna och räddningsktionerna. 

Kenynes plockades i vart fall fram ur garderoben 2008.

En sak vet vi säkert. Bankerna behöver i framtiden inte vara oroliga för att ta oproportionerliga risker. Staten rycker ut. Inte bara det. Staterna rycker ut. Nästan hela världens regeringar rycker ut. 

Marknadsekonomin fungerar när det finns en tydlig koppling mellan risk vid en tidpunkt och den avkastning, negativ eller positiv som förväntas vid en senare tidpunkt. Tar man bort förlustrisken försvinner på sikt självbevarelsedriften hos marknadsaktörerna. 

Det är vad man gjort med banker och kreditinistitut. På ett sätt kan man säga att regeringen införde ett sorts socialbidrag för banker, utan inkomstprovning. För mig är denna tanke absurd. Att den blev verklighet gör det inte mindre absurt.

Oljepriserna gick upp till 147 dollar per fat och föll tillbaka till under 40 dollar per fat i slutet av året. På kort sikt är detta bra. På längre sikt innebär det att nödvändiga investeringar i exploatering uteblir och att priserna när de väl vänder uppåt blir ännu högre. Flera viktiga ekonomier behöver högre oljepriser än i dag. Om oljan stiger i pris kan paradoxalt nog efterfrågan på andra produkter öka.

Sannolikt kommer vi att se oljepriser under 2009 som kommer att ligga en bit över 70 dollar per fat. 

Två namn för året var presidenterna Nicolas Sarcozy och Barack Obama.
Sarcozy har vaknat upp till att bli en av Franrikes mest socialistiskt inriktade presidenter. President Mitterand socialiserade Frankrikes banker på 1980 talet. Han seglade i vart fall under korrekt flagg. Nu gör en konservativ president samma sak. Det skiljer inte mycket mellan Mitterands politik och Sarcozys.
Någon har sagt att han är energisk. Allt fler börjar tala om fort men fel när det gäller Sarcozy politik.

Barack Obama besegrade först Hillary Clinton i en gastkramande politiks thriller. Sedan besegrade han John McCain i en långt mindre spännade valkampanj. Vad Obama lyckades med var att använda internet för mobilisering. Han förde upp talarkonsten som ett sätt att skapa image. 
Vad som kommer att bli hans politik återstår att se. Det finns risk för handelshinder och begränsad frihandel i kölvattnet av alla stimulanser.
På kort sikt har han skapat ett hopp genom sina ord. På lång sikt krävs det rätt åtgärder för att hoppet inte ska slockna.

USAs problem är strukturella huvudsakligen. Krisen kunde blivit verktyget för att ändra den strukturen. 2008 var inte året man tog chansen till förändring av den. Jag är tveksam om 2009 blir året för strukturförändringar.

I Sverige motionerade Camilla Lindberg om att Sverige ska införa en integritetsbalk. En ros för det initiativet.
Starten på året för integriteten blev bra. Integritetskommittén la fram ett förslag som kunde blivit något bra.
Sedan dog det.
I stället schabblade regeringen bort möjligheterna till att förstärka de traditionella liberala friheterna.
FRA, IPRED och Teledatalagringslagen är tre steg ut i det totalitära styrets träsk. Här har regeringen ett stort förtroendeunderskott.

Yvigast är folkpartiet som i ena polen har den förtjänstfulla Camilla Lindberg och i den andra mörkrets mästare Johan Pehrsson. Den senare har försökt piska in sanna liberaler till att rösta för FRA lagen. 
Kära Örebroare gör er av med honom som er riksdagsledamot till nästa val.

För de två ledande socialdemokraterna Göran Persson och Anitra Steen blev det hem till gården. Persson blev från sommaren allt mer frikostig i att blanda sig i inrikespolitikens dagsfrågor. Annars är han allt mer politiskt isolerad.
En annan obehaglig trend var PPP. Medarbetare som i efterhand Pissade På Persson. Det är underligt att det gör det nu och inte när det krävdes. Det blev som en märklig rit för att få vara vid maktens köttgrytor. 
Heder åt Erik Åsbrink som avgick när galoscherna inte passade. Det gjorde han redan 1999.

I socialdemokraternas ledning inleddes leken var finns kompassen? 
Åt vilket håll ska vi gå och med vem? 
Mona Sahlins strategi ifrågasätts. Som det är nu ser det ut som om hon blir en parentes som ledare. 
I kulisserna väntar både rörelsens män och kvinnor på sin tid. Får se hur länge Göran Johansson håller fingrarna borta. Inte som partiledare men som tungan på vågen.

Fredrik "isflaket" Reinfeldt har räddats av krisen. Firma Borg & Reinfeldt har blivit regeringens krisankare. De har hjälpt till att skapa bättre opinionssiffror för regeringen. Risken med att Borg har tystat Mats Odell är att det kommer att skapa spänningar mellan kristdemokraterna och moderaterna.

Själv får jag tacka för att allt fler läser min blogg. 
Som mest var det 1.860 unika besökare under en vecka. 
Efter 368 inlägg under året får man säga att mina meningar är etablerade i bloggosfären.

Ett bättre  Nytt 2009 på er Allesammans!

Andra bloggar: tisdagstema, HAX
 

E-numret är...

I en debattartikel i Svd tar Elise Claesson upp fenomenet med den "gröna" högern.
Att människor vill äta mat som är ren och oförfalskad tror jag de flesta önskar. 
Många av oss har varit naiva nog att tro att fusket inte är så utbrett i Sverige som i andra länder. 

Svd journalisten Mats-Eric Nilsson befriar en från den naiviteten. genom sina kusligt informativa och klarsynta böcker "Den hemlige kocken" och "Äkta vara" beskriver han det verkliga läget på hyllorna i våra livsmedelsbutiker. Det är en skrämmande läsning.

Har du läst vad som står på innehållsförteckningen? 
E100-E180 är färgämnen i vår mat.
E200-E297 är konserveringsmedel.
E300-E385 är antioxidationsmedel.
Det finns 14 olika sötningmedel med E-beteckning.
Det finns 316 tillåtna livmedelstillsatser med E-nummer.

Liberaler är motståndare till alla typer av monopol. Liberaler är tveksamma till oligopol.
Det spelar ingen roll om de är statliga, kooperativa eller privata.

Att maten vi äter ska vara sund det tror jag människor med alla politiska färger kan enas om.

Liberaler i alla länder förenen eder

I Storbritannien har polisen börjat med att undersöka oskyldiga personers datorer på distans, rapporterar the Times. Metoden kallas för "remote search". Den har gjorts laglig genom ett EU-direktiv. 

Det krävs att liberaler och integritetsförsvarare sluter sig samman så vi för stopp på eländet, på på överstatlig nivå och på nationell nivå.

Liberaler i alla länder förenen eder ...

söndag 4 januari 2009

Det våras för integriteten II



Den idoge HAX skrev i går en bloggpost han kallade, "det våras för integriteten". 
Jag tycker att några aspekter fattades. Själv gick mina associationer i riktning Mel Brooks och hans filmer. 

Från 1968 till 1991 kom en strid ström "det våras för" filmer. 
Brooks drev hejdlöst med både filmgenrer och samhällsföreteelser. En del uppfattade honom som smaklös och burlesk. Jag kan inte säga att han var mer smaklös än den verklighet han drev med.

Nu verkar det som om HAX vill intressera Brooks för en ny film på svensk botten, 
"Det våras för integriteten". Det är ett bra initiativ. Med år 2008 i färsk minne ser vi att regeringen har skapat en sanslös drift med integriteten. Visserligen har en del människor börjat uppmärksamma fenomenet integritet. Resultaten av det regeringen har åstadkommit i detta hänseende överträffar allt samlat burleskeri som Brooks producerat. Så det börjar bli dags för filmen "det våras för integriteten", the directors cut.

Jag har själv arrangerat en del castings i Sverige inför filmen.
Sten Tolgfors blir en utmärkt slätrakad Hitler. Utan skrupler och med den fjunighet som Brooks plockade fram i det våras för Hitler är han en gjuten kandidat till rollen som den som inte bryr sig om hur folk har det och folk får det. Det viktiga är att genomföra fälttåget bort från integriteten, anser Tolgfors.



Rollförebilden Benito Mussolini blir det däremot svårare med. 
Först castade vi Fredrik Reinfeldt. Han har Benitos kala hjässa och på många sätt hans folklighet. Fredrik verkar dock inte riktigt passa för rollen. 
I utstrålning ligger han närmare Telly Savalas. Ni vet killen som gjorde privatspanaren Kojak. Det är helt rätt för Reinfeldt. Han har ett IPRED stuk som gör att han är som klippt och skuren för roller åt privatspanarhållet. Med en klubba i munnen är succén given.

Vi fick gå längre bort för att finna en man som skulle passa in i rollen. Så småningom castade vi Mikael Odenberg. Jag behöver inte säga annat att att den killen var helt rätt. Ingen kunde som Odenberg driva integriteten mot öken. Kroppshyddan inger respekt och han försvann fort efter de första slagen, så honom håller vi på. På något sätt är han också jovialisk ibland. Någon gång brusar han upp. Allra bäst gjorde han sig på på "Folk och Försvars" årliga seminarier. Själva försvaret blev så viktigt att det liksom inte blev så många värden kvar att försvara.

En annan som castade var Maud Olofsson. Det var inte helt lätt att finna en roll för henne. Många har sett henne som en "Blå Ängel". Hon passar mycket väl till att spela Marlene Dietrich. Med en röst som ofta blivit hes eller helt tyst i frågorna om integriteten fyller Maud väl ut rollen. Vägen tillbaka till att sjunga rent i integritetsfrågorna kräver en äkta liberal coach. Personen för den rollen har vi inte funnit ännu. 

En som också castade var Thomas Bodström. Det var en av de svåraste castings vi varit med om. Denne man började i en fotbollsscen helt plötsligt att spela med motståndarlaget. Det blev mycket snabba dribblingar som man inte kunde förstå. 

Enda gången han blev trovärdig var i en självutlämnande tolkning av Hoola Banoodlas, "Vem kan kan lita på?". Bodström med gitarr och åtsittande tshirt och ett glas öl framför sig är en given populistisk vinnare. Tro för all del inte för mycket av det han säger i blåsväder. En regissör får hålla honom tillbaka. Han vill synas överallt.

En annan sak vi upptäckte i samband med castingen är att det var lätt att hitta "the bad guys". Det var svårare att hitta "the good guys". Det manar till eftertanke. 

En scen som vi inte prövat är den klassiska. Den som sker i en glasad utanpåliggande hiss på hotell Fairmont i San Francisco. Folket sitter i hissen med IPREDlagar, FRA lagar och Teledatalagringsdirektivet. På utsidan försöker den del politiker klamra sig fast. 

Frågan är hur många som lyckas med det?

Gammelmedia: Aftonbladet, 

lördag 3 januari 2009

Begravda rättigheter och en gravad FRA lag

Mathias Knutsson uttrycker i en blogpost sin besvikelse över hur Alliansregeringen hanterat de medborgerliga fri- och rättigheterna. I norra Skåne hade man en manifestation där man begravde integriteten ser jag i en annan blogpost. Kristianstadsbladet rapporterar om begravningen.

Att vi liberaler är besvikna över utvecklingen är knappast en nyhet. Att socialdemokrater och miljöpartiet nu försöker skära pipor i vassen förvånar ingen. Det är regeringen som måste få en tydlig liberal inriktning. Med den så faller tokigheter som FRA lagen automatiskt bort

2009 måste bli året då de medborgerliga fri- och rättigheterna utvidgas och inte tvärt om.
Annars har vi ingen Alliansregering 2010.

För egen del gravar jag just nu FRA lagförslaget i kylskåpet. Det krävs mycket dill, mycket salt och peppar till det. Inte att förglömma ett riktigt högt tryck. Utan det senare blir det inget bättre lagförslag. 

Ännu så länge stinker lagen. Inte ens Sten Tolgfors vill ha den på sitt julbord, såvida han inte tillbringade julen helt ensam.

fredag 2 januari 2009

Castro och USA slår ett slag för fri distribution

Ett antal brev av Hemmingway läggs ut på nätet, rapporterar the Times och DN. Enligt de båda tidningarna är det 3.000 brev från andra världskriget som nu läggs ut. Hemmingway var ubåtsjägare på den tiden. Publiceringen är ett gemensamt projekt mellan hör och häpna, den Kubanska staten och USA. 

Upptiningen av relationerna mellan USA och Kina skedde med hjälp av pinginslag. Den här gången verkar vägen gå via Hemmingway på nätet. Kubanerna fann ett tillfälle i att man firade 50 årsdagen av revolutionen.

Nu väntar alla spänt på att Raol Castro och Barack Obama kommer att mötas personligen.
Innan dess tror jag att vi får se ett möte mellan utrikesminister Hillary Clinton och Casto.
För modligen suktar Bill redan efter äkta Havannacigarrer.

Initiativet visar två saker. Den ena att det händer saker mellan USA och Kuba. 

Det andra är hur man väljer att främja intresset för en av 1900 talets största författare. Man väljer inte varianten att ge ut en bok med breven. Man väljer nätet och att alla ska få fri tillgång till breven. Detta är en annan syn på upphovsrätten än vad Beatrice Ask ger uttryck för när hon presenterade IPRED lagen, enligt DN. Budordet där var att pirater skadar människor. Så resonerar tydligen inte ledande kulturbyråkrater i USA och på Kuba. Deras beslut är väl förmodligen enligt Ask bara ett "sorts lekkammar perspektiv".

Jag  kan inte annat än hålla med Oscar Swartz som i en bloggpost säger att ""piraterna" inte skadar andra människor mer än andra strukturomvandlingar." På andra sidan står Alexander Bards påstående om att ungdomarna mördat kulturen. Det har de enligt honom gjort genom fildelning. Begreppet mord har genom Bard blivit ganska utslätat. För egen del kan jag tycka att det är beklagligt. För det andra kan man undra vilken sorts liberalism som nämnde Bard företräder. 

I grunden för debatten om upphovsrätten ligger en syn på hur skapande uppstår. I den ena polen finns synen på upphovsmannen som en deprimerad ensling som skapar. I den andra finns en syn på skapande som något som sker i ett sammanhang. En bild av att skapande är ett sorts samskapande. I denna senare finns de Kubanska och Amerikanska kulturbyråkraterna. Jag tror att de de därför väljer att släppa breven helt fria och inte tal betalt för dem i bokform.

Något att tänka på för minister Ask, kanske.

Nytt År nya FRA diskussioner

Dagens Nyheters huvudledare i dag behandlar den politiska följetongen FRA. Det nya avsnittet handlar om regeringens förslag till omarbetad lag. Det förslag som vanligen kallas FRA 2.0. Mark Klamberg har i korta ordalag kommenterat lagen i en bloggpost före jul. 

Både DN och Klamberg talar om att den nya lagtexten är bättre och är ett seriöst försök. 
Det är bra. Frågan är bara om det är gott nog. Fortfarande finns grundläggande frågetecken kvar. 
Hur definierar man i praktiken medborgarnas rätt till integritet. 
Är lagen och idén bakom den förenlig med en rättsstat?
Är det samhälle som lagen skapar ett samhälle som vi vill ha?

Genom integritetsinskränkningarna som FRA lagen skadas möjligheterna till att internet utvecklar demokratin. I kombination med andra lagar kanske den helt omöjliggörs.

Det är därför intressant att Björn Andersson ställer frågan om FRA lagen omöjliggör röstning i framtiden via internet. Demokratiutredningen har diskuterat möjligheten. Kombinationen av FRA lagen och teledatalagringslagen gör att valhemligheten på internet starkt kan ifrågasättas. 

HAX pekar på att FRA lagen är ett problem för borgerligheten. Problemet har åtminstone två sidor. Det ena är det rena innehållet i lagen. Det andra är den process som regeringen haft för att genomföra lagen. Att processen varit mer än lovligt oskicklig är det en majoritet borgerliga väljare som anser. 

Lagen som sådan har stöd av en knapp majoritet av de borgerliga väljarna. Min fråga är då om denna majoritet vet vad lagen innebär. Är man klar över konsekvenserna? När riksdagen röstade igenom FRA 1.o verkar det som om ganska många riksdagsledamöter inte visste vad lagen innebar. Än mindre hade man klart för sig dess konsekvenser. 

Hur ska då medborgarna som inte fått någon fördjupad information om lagen kunna bedöma den? Det så kallade upplysningsarbete som herrar Tolgfors, Reinfeldt, Bildt och Åkesson har levererat är i flera avseenden desinformation.

Det behövs folkbildning kring integritet i allmänhet och FRA lagen i synnerhet.
Att FRA lagen finns får inte förhindra att både medborgare och politiker funderar principiellt kring lagen. 

Sist och slutligen. Definitioner av medborgarnas rättigheter gentemot staten blir allt viktigare. Jag tror folk börjar tröttna på gummiparagrafer. 
Låt oss se på definitionerna innan jag säger ja till FRA 2.0.