Rödgrön välfärdssatsning: Jultomtens återkomst?

I går var det tjuvåkning på tåget. Det fungerade så länge spåren räckte från de rödgröna.

I dag är det jultomten som kommer till kommunerna. Den röda luvan bär som sig bör Lars Ohly. På Svenska Dagbladets brännpunkt förkunnar partiföreträdarna för de rödgröna hur de ska spendera på kommunerna, länk. Under två år ska man ge kommunerna 12 miljarder mer. Det kallar man för att säkra välfärden.

I artikeln heter det så här: "I vårbudgeten tar vi ett första steg för att möta de utmaningar vi ser framför oss i skola, vård och omsorg. Vi föreslår att kommunernas resurser stärks med nio miljarder kronor mer än i regeringens budget i breda satsningar över en tvåårsperiod. Därutöver föreslår vi över tre miljarder i riktade satsningar över en tvåårsperiod. Vi gör särskilda satsningar på skolan och sjukvården. Det betyder att kommunsektorn tillförs över 12 miljarder kronor i förstärkningar av oss rödgröna sammantaget under år 2011 och 2012. Det kommer att stärka välfärdens kvalitet i Sverige. Det gynnar alla."

Problemet med denna satsning är för det första var man ska pengarna från. Sannolikt vill Lars Ohly höja skatten för att finansiera. Detta sägs mer eller mindre klart ut i debattartikeln.

Det andra stora problemet är om man verkligen säkrar välfärden genom att ge denna typ av "en/tvågångsbelopp". Sannolikt blir det dålig effekt av att ge pengar under begränsad tid. Kommunerna behöver veta att pengar man får kommer under en överskådligt tid. Först då är man beredda att satsa på att höja service och kvalitet.

Denna satsning riskerar att ge som effekt (i vart fall vad gäller 9 av de 12 miljarderna) att många kommuner i stället ökar sina resultat med de pengar man fick från staten.

Det är inte speciellt sannolikt att det blir så många välfärdsjobb av dessa tomtens klappar.

Andra bloggar: Andersson på Kungsholmen, Johan Westerholm,

Rödgrön järnvägspolitik: Biljetten? -Nej vi tar det på krita

I natt glömde jag att jag var rödgrön. Jag gick ombord på ett höghastighetståg från Stockholm med destination Köpenhamn.

När konduktören kom meddelade jag helt frankt att passageraren på samma tåg nästa dag skulle betala för mig. För egen del kunde jag för syns skull betala en mindre del.

Nu var det inget problem sa konduktören. För staten hade inte byggt färdigt höghastighetsjärnvägen. Jag slapp betala. I stället blev jag ganska sur. Nu hade jag hoppat ombord och fick inte höghastighetståg på hela sträckan. Vilken nedtur!

Det verkar som om de rödgröna vill andra betala senare för sin tågsatsning som är mycket underligt konstruerad. I vart fall om man får tro den debattartikel i ämnet som återfinns på DN debatt, länk. Undertecknarna är Sahlin, Eriksson Wetterstrand och konduktör Ohly.

Hur mycket höghastighetståg som vi egentligen får är dessutom oklart. Enligt vad debattartikeln säger ska det bli högahstighetståg mellan Stockholm och Linköping och mellan Göteborg och Borås. Hur det ska bli mellan Linköping och Malmö får vi inte veta. Inte heller får vi veta om hur det blir med höghastighetståg mellan Stockholm och Göteborg. Vi vet heller inte hur det går mellan Göteborg och Köpenhamn.

När detta ska ske får vi heller inte veta.

Det vi säkert vet är att de rödgröna ska satsa dubbelt så mycket som regeringen på järnvägar och vägar. Notan ska ökas med 120 miljarder fram till år 2021.

Visst är det bra med satsningar på höghastighetståg, men biljetten måste betalas och inte skjutas på framtiden. Sunda statsfinanser är en förutsättning för att kunna driva en ansvarsfull klimatpolitik.

Jag kan inte annat än hålla med Per Ankersjö som ser utspelet mer som ett stort tågrån.

Bilden kommer från honom.

Andra bloggar: Per Ankersjö, Annie Johansson, Departementet, Johan Hedin, tokmoderaten

Ska smakpoliserna få ta över nätet?

Så här skriver Sören Olsson på sin blogg, länk om debatten som rasar om censur på nätet och tidningen Expressens angrepp på honom och Anders Jacobsson som bloggen tidigare refererat, länk:

"Kan innehålla spår av humor!
Därmed har känsliga läsare varnats.

Man kan aldrig vara tillräckligt noga med detaljerna.
Det får mig att tänka på den gången då jag åkte flygplan och köpte jordnötter. På påsen kunde jag läsa ”kan innehålla spår av jordnötter”. Jag kunde finna betydligt mer än bara spår av nötter i påsen.
Eller den gången katten fick medicin med varningstriangel på paketet.
För säkerhets skull lät vi inte katten köra bilen den veckan.

Nä, det gäller att vara noga med detaljerna!

Därför ska jag inte ge mig in i den infekterade debatten som en viss skribent på Expressen har dragit igång.
Jag ska inte bemöta hennes horribla påståenden där hon skriver att jag och Anders tycker om att få smisk av mamma, genom att skriva att hon uppskattar att få stryk av sin man. Det ska jag inte skriva.
För det vet jag ju naturligtvis ingenting om.
Och inte heller ska jag skriva något om hennes tolkning av mitt användande av ordet ”intressant”.
Enligt henne så innebär det per automatik att jag ställer mig bakom de åsikter som en viss hemsida anses ha om jag finner någon artikel där vara ”intressant”.
Jag ska inte alls berätta att jag ibland läser utdrag från Bibeln och Koranen på nätet och finner dem ”intressanta”. För det skulle ju kunna innebära att jag hade ett inre religionskrig varje gång jag läser en artikel.
Inte heller ska jag skriva något om att jag ibland tycker att till och med hennes artiklar ibland är ”intressanta”.
För det skulle ju innebära att jag höll med henne i alla tänkbara frågor.


Nä, det gäller att vara noga med detaljerna, som sagt.
Ska man anklaga någon annan människa för någonting så bör man ha ganska mycket belägg för det, anser jag.
Man ska kunna bevisa sitt förtal med fakta.
Men tydligen så är det så att detta inte gäller alla.
Expressen verkar i förekommande fall inte vara så noga med de detaljerna.
Man kan ju alltid ta bort möjligheten att kommentera vissa artiklar och på så vis styra medias rapportering.
För det vore ju olyckligt om allt för få höll med den stackars artikelförfattarinnan.
Det skulle ju kunna innebära att hon for med osanning.
Och det kan man ju inte acceptera.
Då är det enklare att styra bort åsikter som inte passar in i sammanhanget.

Det tragikomiska i sammanhanget var att vi satt med i en Debatt på SVT om just censur samma dag som artikelförfattarinnan satt och skrev sitt första inlägg.
Den gången handlade debatten om censur i barnkultur.
Kanske hade det varit mer intressant att ha en debatt om censur på vissa kvällstidningars nätbilagor?

För jag undrar vad Expressen vinner på att censurera oliktänkande åsikter?
Är det väl genomtänkt att låta rena spekulationer om min och Anders så kallade ”främlingsfientlighet” få så stort utrymme i tidningen utan ens möjlighet att besvara kritiken?

Är det den typen av demokrati vi vill ha i det här landet?

Åsiktsfascism är kanske det nya modeordet?
Tycker du fel så ska du förintas.
Om du förintas av ogiltiga skäl ska bevisen förstöras.

Jag skulle vilja se en mer öppen debatt i samhället, utan moraliserande eller sentimental åsiktspanik.

Tyck vad du vill - och stå för det, men var oerhört aktsam med att sprida lögner och förtal som du inte har belägg för."

Det är värt att notera att tidningen Expressen tagit bort kommentarerna till den aktuella artikeln. Samtidigt har Sören Olsson och Anders Jacobsson inte fått möjlighet att kommentera påståendena om dem i artikeln. Detta visar än mer hur viktigt nätet är. Där kan alla ta sin rätt och bemöta orättfärdiga beskyllningar. Där måste man inte fråga om lov. Vissa gammelmedia som tidningen Expressen ger tyvärr inte möjlighet till genmäle när någon kränkts eller anser sig utsatt för lögn.

Hur står det till i bloggosfären?

Sanna Rayman i Svenska Dagbladet gör några intressanta reflektioner kring bloggosfären, länk.

Hon konstaterar inledningsvis det många av oss ser:"I den här valrörelsen gör sociala medier sitt slutgiltiga och breda intåg i det politiska spelet, sägs det ibland. Den vanliga vinkeln då de etablerade nyhetsmedierna behandlar detta är att oroat problematisera saken."

Rayman ser situationen i bloggosfären så här just nu: "Om man ska problematisera någon aspekt av de sociala mediernas breda intåg i valrörelsen är det snarare en tendens till sänkt kvalitet."

Verkligheten i bloggosfären beskriver hon så här: "Den systematiseringen är idag vardag. Länkandet är ofta urskillningslöst. Det enda kriteriet verkar vara att man håller på samma lag i valrörelsen. Syftet är inte så mycket att uttrycka sig eller göra en intressant analys, som att driva kampanj åt sitt gäng.

Partierna driver glatt på utvecklingen. De vill ju göra som Obama. Så de rekommenderar och uppmuntrar sina företrädare att börja blogga och twittra. Nätet är översållat med politikerbloggar som startats helt utan lust eller nyfikenhet. Lokalpolitiker krystar fram bloggposter eftersom någon i partiet har sagt åt dem att kommunicera med medborgarna."

Sanna Rayman konkluderar situationen så här: "De sociala medierna går från pratglad ankdamm till brett massmedium. Det har såklart även goda sidor, men det innebär oundvikligen att vi går från det initierade och spretiga till något bredare och plattare.

Förhoppningsvis avtar det mot slutet av september, ty det är olidligt tråkigt."

Det är inte svårt att hålla med Rayman i hennes analys. Att ett antal bloggare reagerar kraftigt mot detta är kanske förståligt. Några kan känna sig träffade. I sak är det heller ingen fördel att alla ska blogga inför valet. Samtidigt har var och en sin fria rätt att göra det. Det påtvingande bloggandet från ett parti tror jag kommer att få kontraproduktiv effekt. Med den ökande mängden bloggare blir det blir svårare att hitta de initierade och spännande analyserna. De som faktiskt finns i bloggosfären. Bloggposterna som inte har sin motsvarighet i gammelmedia.

Bloggposterna blir fler totalt sätt, men kvaliteten går ned. Tyvärr tror jag att Sanna Rayman har tagit temperaturen korrekt på bloggosfären.

Andra bloggar: Seved Monke, Mina moderata karameller, Johan Westerholm, Per Ankersj

Berts pappor vid skampålen?

Anders Jacobssons verk är betydligt mera kända än vad han själv är, länk. Det flesta av oss känner till böckerna om Sune och Bert. Vem Anders Jacobsson är det inte så många som vet.

Jacobsson är ena delen av författarduon Sören Olsson och Anders Jacobsson, pappor till en stor mängd barnböcker, någon film och musical och Sune och Bert. Jacobsson var vart fall fall relativt okänd tills för några dagar sedan. Då släcktes hans blogg ned på Alltombarn.se, länk. Skälet till detta var att han i sin sedvanliga stil drev lite med fenomenet ensamkommande flyktingar.

Nästa steg i kampanjen mot honom var att kulturjournalisten Gunilla Brodej vaknar, länk. Hon rycker ut som en företrädare för den goda smaken. I hennes artikel i tidningen Expressen skriver hon bland annat:"Sören och Anders är nu snarare reaktionära än roliga. I barnboksverkstan, på bloggar och i krönikor fortsätter de med varierande resultat att ge sitt naivt skruvade perspektiv på en knasig värld. Nu senast blev det heltokigt.

Jacobsson tycks finna bränsle till sin politiskt inkorrekta och främlingsfientliga brasa i de orättfärdigheter han mötte som barn. I Debatt berättar han hur Ville, Valle och Viktor indoktrinerade honom i irrläror om kapitalets skuggsidor: Han trodde att svenska direktörer kedjade fast sina arbetare och tvingade dem att jobba utan lön. Jacobsson är upprörd. Han "spyr över kladdiga fingrar från överheten" när det gäller kultur. I sin blogg kritiserade han en annan sorts överhet, ett system som skyddar ensamkommande flyktingbarn och som försöker ha en dialog med muslimska grupper.
Anders kollega Sören Olsson har en mer sökande hållning på sin blogg. Där återger han bland annat några ungars storögda kommentarer på kvinnor i burka: "Mamma, är det möhippa? Det var det inte. Tror jag. I så fall den tråkigaste möhippa jag någonsin sett. Inget party alls.""

Den stil som herrar Olsson och Jacobsson har kan man ha synpunkter på. Man kan ogilla deras stilistiska grepp. Däremot måste man konstatera att herrarna är utomordentligt konsekventa i sitt litterära uttryck. Personligen har jag skrattat ofta och mycket åt dessa herrars tilltag.

Det borde vara mycket svårt att kunna missförstå dessa herrar så som den sannolikt klart bildade kulturjournalisten Birgitta Brodej gör. Att hon inte gillar vad de skriver det är sin sak. Det rättfärdigar henne inte till att pådyvla dessa författare åsikter som det inte finns några belägg för att de hyser.

Debatten om framförallt Jacobsson, men i viss utsträckning Olsson väcker en hel del principiella frågor. Den visar för det första att dessvärre är inte smakpolisen död. I vart fall inte i Birgitta Brodejs gestalt eller Alltombarn.ses gestalt. De anser tydligen både att det är skäl att inskränka yttranderätten när man skämtar om fel saker och gör det på fel sätt.

För det andra är skrämmande att vi inte har kommit längre i att försvara yttrandefriheten på nätet än var Alltombarn gör. Än mer skrämmande är det när journalister som borde kunna antas vara allmänbildade saknar denna och därigenom skjuter på fel person.

Jag menar att man måste kunna skämta om allt. Det innefattar religion, politik och till och med ensamkommande flyktingar.

Det som skett med dessa båda herrar visar än en gång hur viktigt det är att slå vakt om friheten på nätet. Det fria nätet behövs för att ge andra vinklingar är de som gammelmedia ägnar sig åt. Dessutom har det som finns på nätet ett stort egenvärde.

Bloggen kan inte annat än säga: Heja Anders och Sören!

Ni behövs!

Andra bloggar: Sören Olsson

Fotnot bilden kommer från Aftonbladet och föreställer inte Birgitta Brodej. I stället föreställer den Anders Jacobsson till vänster och Sören Olsson till höger.

Hur läge håller uppgången i sig?

Hur länge håller börsuppgången på Wall street i sig?

Barry Ritholtz försöker med statistik svara på den frågan, länk.

Han publicerar för jämförelsens skull också hur långa perioderna är av

ekonomisk nedgång.

Noll tolerans på Wall street

Barrry Ritzholtz, länk och Floyd Norris skriver intressanta bloggposter om stämningen mot Goldman Sachs, länk. Vad Ritzholtz/Norris pekar på är att tidigare kontroverser mellan SEC, de amerikanska finanstillsynsmyndigheterna har lösts utom rätta. I detta fall av räkenskapsbedrägeri trodde ledningen för Goldman Sachs att man skulle kunna göra så också.

Nu vill SEC sätta en gräns, närmast etablera en noll tolerans. Nu vet Wall street vad som väntar. Inga försök till kosmetisk bokföring kommer att kunna förlikas. Nu kommer syndarna att korsfästas offentligt. Det är en tydlig signal.