En av förutsättningarna för den gamla typen av upphovsrätt var att det fanns en tydlig gräns mellan professionella kulturutövare och amatörerna. I själva verket var det en fråga om ett producent - konsumentsamhälle. Genom internet har den uppdelningen blivit obsolet.
I dag kan vi i stället tala om skapare i olika dimensioner, vi kan tala om medskapare, vi kan tala om interaktiva processer. Då blir också många av de upphovsrättsmodeller som samhället skapat obsoleta.
Tyvärr lyssnar politikerna allt för mycket på organisationer som försvarar en värld som inte längre finns. De som inspirerar regeringen i upphovsrättsfrågorna finns faktiskt i ett sorts mentalt Jurassic Park. Dessa dinosaurier håller på att dö ut.
Den upphovsrätt som samhället försvarar är död. Ändå tror jag vi ska ropa leve upphovsrätten. Den upphovsrätt vi talar om då är en annan typ av upphovsrätt. Exempel på detta är creative commons initiativet.
I dag är inte den viktiga skillnaden mellan amatörer eller professionella. Den viktiga skillnaden går mellan den som har inflytanden och de som inte har det. I en internetvärld är det mera komplex än att bara mäta antalet läsare. Det finns mycket fler dimensioner som avgör inflytandet.
Mildners slutsats är: "Lobbyister av Kulturskaparnas sort säger numera gärna att de vill inrikta sig på att ta fram bra tjänster som är användarvänliga och som har stort genomslag.
Men det är en extremt nedlåtande syn på entreprenörsskap om man tror att nya framgångsrika tjänster kan skapas i ett intellektuellt tomrum, totalt frikopplat från kunskap och kompetens om den kultur de är tänkta att verka inom.
Frågor som rör nya affärsmodeller för morgondagens kultur är extremt komplexa. Det finns inga givna svar.
Men det finns däremot två väldigt enkla råd att ge till nätverk som Kulturskaparna: Ni kommer aldrig att hitta ett system som ger er rimligt betalt om ni vill använda gamla affärsmodeller i en ny värld. Och ni kommer aldrig att hitta nya affärsmodeller om ni inte deltar i en intellektuell diskussion om hur dagens kultur skiljer sig från den gamla.
Kulturskaparna skriver att de vill vara en stark röst för kulturen i diskussionen om hur ord, bild och musik på nätet ska licensieras och finansieras.
Det är inte omöjligt att undertecknarna snarare bidragit till något som mycket väl skulle kunna betraktas som den slutliga självmarginaliseringen i debatten om dagens och framtidens kulturskapande.
Nu seglar därför en helt ny fråga upp på dagordningen: var och när skapas de nya grupperingar som kan ta över rodret när dagens medlemsorganisationer så uppenbart tappat förmågan att navigera i sin samtid?"
I sammanhanget kan det vara intressant att citera Rasmus Fleischer, länk. Han ser den debatt som pågår just nu kring upphovsrätten som en närmast teologisk debatt. Hans infallsvinkel är: "Uttrycket får här beteckna en dogmatisk hållning, där all kultur härrör från en Skapare (av de troende ofta benämnd “kreatör“). Precis som de bibliska kreationisterna anser man det vara skaparens privilegium att bestämma över sin skapelse. Men i stället för en enda Gud tror kulturkreationisterna på ett stort antal skapare, om än en liten minoritet av alla människor, vars gemensamma vilja är möjlig att representera och uttolka genom institutioner."
Det är lätt att hålla med både Mildner och Fleischer i deras slutsatser. Förhoppningen är bara att regeringen med justistieminsiter Beatrice Ask i spetsen inser att de manövrerat in sig i en återvändsgränd. De navigerar efter en karta med länder som inte finns.
Det är dags att använda verkligheten som underlag för beslutsfattandet.
På så sätt skapar vi ett dynamiskt kulturlivet. Så erkänner vi ett kulturliv som är entreprenörsinriktat.
Andra bloggar: Oscar Swartz: Fullmentatstraight, Satmaran, Tidningsliv
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar