måndag 26 januari 2009

Vågar känna efter

Oron för vad som sker i samhället är inte en äkta känsla. Även om jag många gånger trott det.
Den känslan är sekundär. Den oro som uppfyller mig skapar handlingsförlamning. Den dränerar mig på energi. 

Med rädslan däremot är det annorlunda. Den skärper mina sinnen. Den skapar beredskap för handling. I den känslan ligger kraften. Om jag vågar känna rädslan så blir också min ilska mera levande och stark. Inför utmaningarna i samhället känner jag både ilska och rädsla. De känslorna ligger som i lager ovanpå varandra. Båda två gör att jag vågar agera. 

Ibland försjunker jag i oro och då försvinner kraften. I sin allra ytterst extrem liknar rädslan oron. den förlamar. Den dan jag inte hinner undan en fara eller har kraften att försvara mig blir jag paralyserad. Om det pågår längre tid övergår det nog i oro. 

Vad märkligt och enkelt det är. Relationerna i samhället fungerar precis som relationer människor emellan. 
I grund och botten byggs samhället av mänskliga relationer. Alla har vi ansvar för dem. Var och en till 100%. Om jag vågar lyssna på mina känslor och behov vågar jag påverka.
Då vågar jag medverka till att skapa liv i relationerna, i samhället.

Inga kommentarer: