Svd toppas av en artikel om att Ingemar Johansson har gått ur tiden.
Sahlin försöker slå hårt, precis som Johansson. Jag är inte säker på att det är rätt grepp när Sverige är i kris. I sådana lägen är sannolikt en mera statsmannalik ton vinnande. Att slå sig trött på de politiska motståndarna i kris slår bara tillbaka. Även i sådana sammanhang är nog tystnaden vägvinnande.
Kanske är Sahlin rädd för att bli diskad för passiv debatteknik? Johansson blev ju diskad i finalen i OS i Helsingfors 1952 för passiv boxning. Nu försöker Sahlin ta igen tystnaden.
Johanssson vann den 26 juni 1959 på knock efter 2 minuter och 3 sekunder mot Floyd Patterson inför 30.000 åskådare. Han var störst i världen under ett år. Minnet av honom som den störste har vi bevarat. Det var en bragd att bli världsmästare i boxning.
En knock från Mona Sahlin en gång är däremot ingen bragd. Motståndaren lär resa sig snabbt.
Den passiva stilen Sahlin har haft tidigare har fungerat hos opinionen. Hon löper aldrig risk för att bli diskad för passivitet.
Mona Sahlin ville föra tankarna till Barack Obama i sitt Västeråstal. I stället framstår talet som en hyllni
ng till drogkulturens Woodstockfestival som hölls i augusti 1969. Mycket bra musik, men allt för mycket droger.
Om Sahlin ska bli en svensk Obama tror jag hon får börja i det lilla. Kanske dags att skaffa en Blackberry eller som den numera ofta kalla Barackberry.
Talen får dessutom ha en helt annan intellektuell skärpa.
Mer kraft på bloggar krävs nog också. Då gäller det förstås att bli liberal. De svenska bloggarna är mycket mera kritiska än de Amerikanska. För att få de Svenska bloggarnas gillande krävs att man gör upp med övervakningsstaten. Då blir det till att ta Bodström i öran. Förmodligen att avpolletera honom helt.
Sahlin är nog mera lik Ingo än Obama. Hon slår hårt under en kort stund.
Vi får ser vad hon verkligen åstadkommer om väljarna ger henne chansen.
Jag börjar bli allt mer tveksam om hon får den.
Andra bloggar: Mina moderata karameller
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar