Jessica Zandén och Cecilia Gyllenhammar skriver en braskande artikel med rubriken: "Jämställdheten kväver oss! Ge oss tillbaka den riktige mannen!" . Författarinnan och skådepelerskan kring de 50 har fått upp ögonen för 30-35 åriga killar. Utifrån sina studier som vi får utgå från är på djupet har de dragit slutsatsen att dessa män är jämställda och har romanfiguren Carl Hamilton som förebild.
En djärv slutledning får man säga. En man som hade varit lika generaliserande om till exempel 50-åriga kvinnor hade spikats upp på ett kors.
Alternativet är enligt dessa kvinnor den Norenske mannen som ställer frågan "kommer jag att hitta den jag är?"
"Vi stagnerar och dör i äktenskapen" skriver dessa kvinnor. Det är bra att de tagit konsekvenserna av detta och skilt sig.
De efterlyser passion, raffighet, experimenterande, lust och sex. När man läser artikeln slås man av att detta är någon form av personligt dokument. Så här har vi det i våra liv, försöker de säga.
Det här önskar vi av våra liv, verkar budskapet vara. Jag är imponerad av hur självutlämnande de är. Det som bekymrar mig är att de skyller på jämställdheten för sina torftiga liv. Det vore mera spännande om de berättade hur de tänkte ta ansvar för sina liv, när de känner som de gör.
Jag tror att det finns en poäng i att vi kan bli blodfattiga och är något som vi alla måste känna efter om vi trivs med. Passionen måste vi var och en underhålla, om det är viktigt för honom eller henne. Längtan driver oss, om vi tar ansvar för den.
Om den Norenske mannen ska vara förebilden vet jag inte.
Vad jag vet är att i mötet mellan två människor sker det något. Den som vågar det kan förlora men har stor chans att vinna något. Om jag övervinner min rädsla för att förlora och möter någon annan så sker det något. Det skapas kontakt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar