I nästa steg kan man utveckla läkemedel. Sen kan vi gå runt och vara lika stora skitstövlar som vanligt och ta en medicin i stället. Livsstilsförändringar vill vi ju till varje pris undvika.
Dagens Nyheter har i dag en artikel om en manlig gen som påverkar om en relation blir lyckad. Svenska Dagbladet refererar samma undersökning i en annan artikel.
Forskningen rör ett hormon som heter vasopressin som påverkar hannars/mäns beteenden. Hormonet har effekt under cirka en halv timme. Man har studerat arvsmassa som styr förmågan att ta upp hormonet. Vad forskarna studerat är en viss gen, allel 334 som styr
möjligheten att ta upp hormonet. Den spelar in på hur pass framgångsrika män blir i att få hållbara relationer.
Som vetenskapligt bevis är denna studie svag. Det är en idé, en hypotes. För att kunna bevisa det forskarna säger krävs fler studier som kommer till samma slutsatser.
Forskarna funderar i nästa steg på att jämföra vasopressin med ett annat, kvinnligt hormon som heter oxytocin. Kanske är vasopressin en manlig motsvarighet till oxytocin som är ett rogivande hormon som utsöndras av kvinnor vid amning, beröring och vid sex. Detta hormon påverkar både kvinnan och mannen.
Några som borde applådera studien är Cecilia Gyllenhammar och Jessica Zandén. Genom att testa om de män de umgås med har genen allel 334 kan de vara säkra på att relationen bli kortvarig. För det de beskriver är lösningar som inte andas så mycket eget ansvar. Vad de än säger.
Gyllenhammar och Zandén bör hålla utkik efter män med dubbel uppsättning av allel 334. Dessa män skulle ju enligt studien ha dubbelt så stor chans till en relationskris. Här säkerställer de att männen verkligen kan utveckla den Norenska ångest de suktar efter. Grattis tjejjer.
Hur ska man förhålla sig till den här typen av studier?
För det första tror jag att man måste fundera på vilken människosyn man har, när man läser om den här typen av hypoteser från forskare.
Tror man att hormoner styr beteendet och punkt. Alternativet är att se att de finns en ömsesidig påverkan mellan hormoner och beteenden. Vad gäller oxytocinet vet vi att om man berör varandra utsöndras mer. Beteendet påverkar hormonet och inte som här där man enbart studerat ena vägen. Man studerade från hormon till beteende.
Den forskning man bedriver här (och som refereras i artiklarna) har sin utgångspunkt i biologin. I det här fallet i det biologiska arvet. Det kan vi inte göra något åt. Med den inställningen avsäger vi oss faktiskt ansvaret för våra liv. Relationer kräver motsatsen att vi ser oss fullt ut ansvariga för våra handlingar.
Jag tror att den här typen av forskning ger en väldigt liten del av verkligheten. Mänskliga relationer är komplexa att studera.
En faktor har inflytande. Det som har avgörande inflytande däremot är ett nästan oändligt stort antal faktorer. Inte nog med detta dessa faktorer tolkas av individen och ger upphov till ständigt nya situationer. Var och en har sin unika varseblivning i situationen, tolkning av den och sitt unika agerande. Forskning av relationer är komplex. Delsanningar får vi här och var på vägen.
Frågan är om det gör mig klokare?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar