Det är bra att regeringen ser problemen med ökande pensionsavgångar. Förmodligen är åtgärderna lite för sena och lite för små. Allt fler av dem som får svenska läkarlegitimationer inte har fått sin utbildning i Sverige. Förra året var det en majoritet som hade fått sin utbildning utomlands.
Det är tilfredställande att regeringen ökar antalet utbildningsplatser.
Idén om att regionalisera läkarutbildningen är jag inte säker på däremot. Det är vällovligt att läkarutbildning ska finnas närmare de kommande arbetsplatserna.
Reformen riskerar dock att skapa A och B utbildningar. Från det perspektivet hade det varit bättre att kraftsamla på ett mindre antal orter där man kan säkerställa kvalitén i utbildningarna.
Sen är det viktigt att regeringen ser över vården och vårdbehoven.
Första frågan som vi måste börja ställa oss är den filosofiska startpunkten för vården. Är det patogenesen (läran och det sjuka) eller salutogenesen (läran om det friska)? Hittills är fokus till 95-99% på det sjuka. Det innebär att vi har allt för dålig kunskap om friskfaktorer idag. Förhållningssättet i vården kommer att avgöra framgången för och tilltron till vårdapparaten.
Vilken typ av vårdresurser krävs och vilka personalgrupper behövs för att utföra detta?
På vissa vårdcentraler kommer så många som 30-35% av framförallt äldre med "sjukdomen ensamhet". Är det ändamålsenligt att en läkare ägnar 10-15 minuter åt en sådan "patient"?
Det krävs utbyggnad av utbildningar för personalgrupper. Vi måste våga se hälsoproblemen såna som de är och ha rätt resurser för att skapa långsiktig hälsa. Då får vi slakta ett antal heliga kor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar