Svenska Dagbladet rapporterar om en forskning kring effektivt omhändertagande av människor som minst anhöriga i tsunamin.
Studien är utförd som ett samarbete mellan
Karolinska institutet och Stord/Haugesund Universitet i Norge. Resultaten av studien som är ganska liten. Den omfattar 19 personer.
Totalt omkom 543 personer i tsunamin. 60 barn förlorade sina föräldrar.
Studien startade 21 månader efter tsunamin i december 2004. Resultaten av studier är att de som mist anhöriga behöver möjligheter att prata om existentiella frågor, frågor om liv och död. Det verkar som om det sker bättre i självhjälpsgrupper än i ett ett-till-ett möte med en psykolog. Att lyssna är enligt forskarna bakom studien viktigare än att sätta en diagnos.
I studiens bakgrund talar man om att lidanden inte är en motsats till hälsa. Det kan vara möjligt att känna samtidigt som man upplever hälsa, givet att lidandet är möjligt för den enskilde att "bära". Därför verkar det enligt en av forskarna som om grupper med människor som hade erfarenhet av sorg och lidanden var viktigare än den "professionella" psykologen.
Fynden från studien är kanske inte helt oväntade, men viktiga att reflektera över.
Mötet människa mot människa har en helande verkan. Relationen har en betydelse för att uppleva hälsa. Det är kanske inte precis utgångspunkten för vården av psykiskt behövande i dag.
Den kraftiga professionaliseringen av lidandet och tunga livsupplevelser är kanske en återvändsgränd.
En persons vänner och nära måste få lov att spela en roll i omhändertagandet av smärtsamma upplevelser. Den sociala ekonomin kan, skapa grupper för att dela upplevelser som har en stor effekt. Först i sista hand kanske den professionella vårdapparaten ska användas.
Den existentiella dimensionen spelar roll för upplevelsen av hälsa och det har den professionella vårdapparaten liten kunskap om.
