Ett nytt fall av rättsröta i Sverige

Tilltron till det svenska rättssystemet har gått i vågor.
Ett antal affärer har satt fingret på systemfel.
Allt från Hajby- och Kejne-afferna till Högbroforsmålet över till Keith Cederqvist har visat på otillförlitlighet i rättskipningen. Enskilda har satt fingret på dessa bölder i samhällskroppen.
De har vågat stå upp mot storebror. Ibland med betydande negativa personliga konsekvenser, Vilhelm Moberg och Jan Guillou är exempel på sådana personer. Nu läggs ett ytterligare namn till avslöjarna, Hannes Råstam. En ny rättsröteaffär rullas också upp.

Åklagarna har inte som anglosaxisk rätt bara att se till vad som talar mot den misstänkte. Man ska även ta ställning till det som talar till fördel för den misstänke. Advokaten å sin sida har ett oavvisligt ansvar för att företräda sin klients bästa. Det innebär till exempel inte att det ställs krav på att en misstänkt ska förmås tala sanning. Advokaten ska bara tänka till den misstänktes bästa.

Fallet Thomas Quick alias Sture Bergwall verkar vara drabbat av allvarlig rättsröta.
Först erkänner en psykiskt sjuk ett antal mord. Det sker på ett sätt som i allt väsentligt verkar ha till syfte att brott ska erkännas. För dessa får den misstänkte både uppmärksamhet och psykofarmaka.

Efter ett antal år visar det sig att den misstänkte är mer psykiskt frisk. Han tar då tillbaka sina erkännanden. Rättens underlag för fällande domar är besvärande bristfälliga. Det verkar inte vara ställt utom allt rimligt tvivel att den misstänkte och dömde är skyldig. Dom efter dom upphävs. I ljuset hamnar rättspsykiatri, åklagare och försvarare. De verkar ha samarbetat i stället för att renodlat sina roller, vilket rättsystemet förutsätter.

Många ställer sig frågan, hur detta var möjligt, länk ?
Andra undrar hur högt uppsatta jurister kan tillvita frikända ansvar för saker de blivit frikända för länk? En av dem som hamnat i blåsväder är den förre justitiekanslern och numera justitierådet Göran Lambertz, länk. En annan är åklagaren i målet, Christer van der Kwast men även Bergwalls försvarare har hamnat i blåsväder.
I stället för att medge att saken kunde skötts bättre skyller man i från sig, länk. Man drar sig inte för att som ledande jurist bryta mot grundläggande rättsprinciper i sin ambition av rentvå sig.
Här krävs en debatt om gränserna för vad en domare eller åklagare som lämnat ett fall bör göra, länk.

Det är möjligt att det också krävs en kommission kring det svenska rättsväsendet. Bloggen delar  advokatsamfundets  generalsekreterares syn, Anne Ramberg på vad en sådan kommission bör göra.
Det är att analysera om det finns systemfel som måste rättas till i ljuset av fallet med Sture Bergwall. Att leta syndabockar däremot, leder ingen vart.

Rättsröta eller rättssäkerhet?

Debatten om den svenska rättssäkerheten fortsätter. Utgångspunkten är just nu behandlingen av Julian Assange. Det är en man som väcker starka känslor. Assange har utan tvekan gjort många hemliga vrår publika. Om detta kan man tycka vad man vill. Bloggen har för sin del tagit ställning för att arbetet att göra världen mer transparent är viktigt.

Behandlingen av Assange belyser rättsäkerhetens kärna. Individer som väcker starka känslor och en del negativa ska ha samma rättvisa som de snälla och anpassningsbara. Dessutom ska ett rättssystem stå emot andra länders påtryckningar.

I en debattartikel i DN, länk och som refereras i Svd, länk instämmer advokaterna Jens Lapidus och Johan Åkermark i Julian Assanges kritik av det svenska rättssystemet. Några av kärnfrågorna har att göra med häktningstider, rättegångar bakom stängda dörrar och sekretess.

En som hamnat fel både intellektuellt och logiskt är docenten Erik Bylander, länk. Han menar märkligt nog att man inte kan föra en principiell debatt utifrån ett enskilt fall. Med den inställningen visar han på en sällsynt historielöshet och okunskap om hur rättsystemet utvecklas.

Ytterligare en som hamnat snett är deckarförfattaren och socialdemorkaten Börge Hellström, länk. Han verkar inte ha modet att ta in ifrågasättandet av den svenska rättsystemet. I stället blir han projektiv. Hellström borde kunna bättre.

Även en så självklar sak som att den som är misstänkt ska kunna försvara sig. I fallet Assange har till exempel inte förundersökningen översatts till engelska. Det gör att den misstänkte riskerar att inte få en rättvis rättegång enligt Europakonventionen om mänskliga rättigheter.

Om Julian Assange är skyldig till de brott han är misstänkt för tar inte bloggen ställning till. Däremot väcker utredningen, åklagarens agerande, häktningen och utlämningen av honom ett antal principiella frågor om hur rättssäkert det svenska rättssystemet är i verkligheten.

Tyvärr har Sverige en historia av rättsröta och rättsosäkerhet. En av de starkaste kritikerna av svenskt rättsväsende var författaren Vilhelm Moberg. Han kritiserade bland anat Hajby och Kejne affärerna. Under 1930 talet tilldrog sig det så kallade Högbroforsmålet stor uppmärksamhet. Samhällets behov av hämnd gjorde här att en oskyldig sannolikt dömdes för ett brott som han sannolikt aldrig kunde begått, länk.

I våra dagar har Jan Guillou pekat på rättsövergrepp både mot folkgrupper och individer.

Samtidigt försöker både politiker och medborgare intala sig att de brister som från tid till annan uppmärksammas inte finns. Ett av problemen är att Sverige inte har en kraftfull och självständig författningsdomstol som på ett effektivt sätt kan utöva tillsyn över både lagstiftningen och dess tillämpning.

En fråga som allt oftare återkommer är hur säkert det svenska nämndemannasystemet är. En gång i tiden representerade dessa lekmannadomare samhällets rättsuppfattning. Nu blir allt fler av nämndemännen pensionerade politiker. Med tanke de politiska partiernas bristande representativitet blir denna typ av urval allt mindre attraktiv ur rättssäkerhetsynvinkel.

Debatten som förs med utgångspunkt från Julian Assange är viktig.

Nu gäller det att dra rätt slutsatser och stärka och inte försvaga rättssäkerheten.

Vilhelm Moberg i retrospektiv

Att Vilhelm Moberg är ganska oomstridd i Sverige är inte precis en nyhet. En doktorsavhandling som refereras i Svenska Dagbladet speglar nu författaren liv och gärning, länk.

När man först läser rubriken: "Varsamt behandlad legend" i Svenska Dagbladet får jag onda aningar. Nu gäller det att riva ned Moberg från pidestalen. Naturligtvis gäller detta för den händelse man satt honom på en sådan. Är detta början på ett mediedrev mot Moberg.

Sedan när jag läser referatet lite närmare blir jag mera positivt inställd. För min egen det var Moberg på många sätt mannen i två läger. Å ena sidan fast förankrad i agrarsamhället och å andra sidan i det moderna Sverige. Han skildrade mer än att ge pekpinnar. Han grävde och tog fram fakta och gav dessa en spänstig språkdräkt. Läsaren ansågs av Moberg förmögen att dra sina egna slutsatser. Framförallt appellerar han mer till sinnena mer än till tankarna.

I varje läge företrädde han friheten mot överheten. Moberg var smidigare och listigare i sin kritik än till exempel Strindberg. Det fanns flera möjligheter att läsa hans texter. Det gör att de flesta kan smälta det han skrivit.

Sedan ska vi inte glömma bort Moberg som debattören. Personligheten påminner något om Ingvar Kamprad, blygsam men ändå övertygande.

För den skull inte sagt att jag gillar allt vad Moberg skrivit och gillar alla hans idéer.