Nu verkar politikerna i Europa lite nyvaket fundera över hur Greklands uttåg ur Euron kan ske, länk. Enligt Svenska Dagbladet menar företrädare för sedeltillverkningsföretaget de la Rue att det krävs cirka fyra månader för att genomföra en sådan process, länk. Grekerna själva går till val den 17 juni, länk. Efter det lär vi veta närmare om utträdet.
Uttåget ur Euron är förvisso förknippat med utmaningar av både juridisk och logistikkaraktär. Det kommer inte att resultera i Europas undergång som många hotat med.
Måhända kan det resultera i att land nummer två lämnar unionen. Ett land har redan lämnat den. Det var Grönland som lämnade EU 1985 efter en folkomröstning 1982. Det är inte otroligt att Grekland kommer att ta samma steg eller möjligen tvingas lämna EU, men långt ifrån säkert.
En Euro utan Grekland har självklart en högre trovärdighet. För Europa innebär det på sikt rejäla fördelar med en Euro där länderna som ingår i samarbetet följer vissa självklara regler. Samtidigt måste man ställa sig frågan om Europrojektet har framtiden för sig?
Måhända är en mycket mera homogen och mindre valutaunion mera ändamålsenlig. Benelux och Frankrike skulle kunna vara en sådan storlek.
Denna "nyordning" behöver inte hindra fria flöden av varor och tjänster. För i praktiken är det ju en återgång till en gammal ordning. Den stora skillnaden är vem som tar valutarisken. I ett Europa med många valutor är det många som tar relativt små risker. I ett Euroeuropa är det ett litet antal regeringar, närmare bestämt 17 stycken som tar valutarisken. Det säger sig själv att marknadsekonomin fungerar bättre om risker fördelas på många. Det märkliga är att vetenskapen företrädd av nationalekonomerna inte varnat för konsekvenserna av detta.
Den tilltalande, men tokiga idén om att företagen ska slippa valutarisken och lämpa över den på regeringarna tilltalade både näringsliv och regeringar. Detta av lätt insedda skäl.
Problemet var bara att man gick från fungerande mekanismer till icke fungerande mekanismer. Valutaförluster och valutavinster på balansräkningen är sunda. Regeringar som inte kan justera valutakursen i yttersta nödfall om den ekonomiska utvecklingen kräver det saknar kanske det viktigaste verktyget. Flytande växelkurser ställer faktiskt krav på trovärdig ekonomisk politik. Det gör inte fasta växelkurser eller Euron i ett något kortare perspektiv. Fasta växelkurser eller Euron bygger upp spänningar som likt kontinentalplatteförskjutningarna skapar stora spänningar. Här skapas kriser som uppträder med viss regelbundenhet.
På många sätt är ett stort antal valutor att föredra framför Euron. Det minskar paradoxalt nog politikens inflytande över ekonomin. Man tvingas föra en politik som är trovärdig. Sveriges flytande växelkurs är ett exempel på detta.
En nedmonteringen eller mindre Euro är bra för uthållig ekonomisk utveckling i Europa.
Ett införande av Francen eller en mini Euro tillsammans med Beneluxområdet skulle ge president Hollande möjlighet att föra den politik han vill. Frankrike skulle ensamt få ta konsekvenserna av politiken med en radikalt sämre växelkurs och högre Francräntor.
Med Euron som idag, får 17 regeringar vara med och dela på konsekvenserna av politiken.
EU har många fördelar och några betydande nackdelar. Euron har flest nackdelar. Det börjar bli dags att EU fokuserar på att bli bättre för dess medborgare. Det innebär att strukturkonserverande stöd, bör förpassas till historieboken. Fortfarande i dag består 40% av EUs budget av jordbrukssubventioner. Av dessa går strax under 50% till franska bönder.
Ett livskraftigt Europa behöver politiker som inte konserverar otidsenliga strukturer. Det behöver strukturer som underlättar ekonomisk utveckling. Euron och olika former av statsstöd har en förmåga att konservera det som inte är livskraftigt.
Det behövs mer marknadsekonomi i Europa - inte mindre.
Uttåget ur Euron är förvisso förknippat med utmaningar av både juridisk och logistikkaraktär. Det kommer inte att resultera i Europas undergång som många hotat med.
Måhända kan det resultera i att land nummer två lämnar unionen. Ett land har redan lämnat den. Det var Grönland som lämnade EU 1985 efter en folkomröstning 1982. Det är inte otroligt att Grekland kommer att ta samma steg eller möjligen tvingas lämna EU, men långt ifrån säkert.
En Euro utan Grekland har självklart en högre trovärdighet. För Europa innebär det på sikt rejäla fördelar med en Euro där länderna som ingår i samarbetet följer vissa självklara regler. Samtidigt måste man ställa sig frågan om Europrojektet har framtiden för sig?
Måhända är en mycket mera homogen och mindre valutaunion mera ändamålsenlig. Benelux och Frankrike skulle kunna vara en sådan storlek.
Denna "nyordning" behöver inte hindra fria flöden av varor och tjänster. För i praktiken är det ju en återgång till en gammal ordning. Den stora skillnaden är vem som tar valutarisken. I ett Europa med många valutor är det många som tar relativt små risker. I ett Euroeuropa är det ett litet antal regeringar, närmare bestämt 17 stycken som tar valutarisken. Det säger sig själv att marknadsekonomin fungerar bättre om risker fördelas på många. Det märkliga är att vetenskapen företrädd av nationalekonomerna inte varnat för konsekvenserna av detta.
Den tilltalande, men tokiga idén om att företagen ska slippa valutarisken och lämpa över den på regeringarna tilltalade både näringsliv och regeringar. Detta av lätt insedda skäl.
Problemet var bara att man gick från fungerande mekanismer till icke fungerande mekanismer. Valutaförluster och valutavinster på balansräkningen är sunda. Regeringar som inte kan justera valutakursen i yttersta nödfall om den ekonomiska utvecklingen kräver det saknar kanske det viktigaste verktyget. Flytande växelkurser ställer faktiskt krav på trovärdig ekonomisk politik. Det gör inte fasta växelkurser eller Euron i ett något kortare perspektiv. Fasta växelkurser eller Euron bygger upp spänningar som likt kontinentalplatteförskjutningarna skapar stora spänningar. Här skapas kriser som uppträder med viss regelbundenhet.
På många sätt är ett stort antal valutor att föredra framför Euron. Det minskar paradoxalt nog politikens inflytande över ekonomin. Man tvingas föra en politik som är trovärdig. Sveriges flytande växelkurs är ett exempel på detta.
En nedmonteringen eller mindre Euro är bra för uthållig ekonomisk utveckling i Europa.
Ett införande av Francen eller en mini Euro tillsammans med Beneluxområdet skulle ge president Hollande möjlighet att föra den politik han vill. Frankrike skulle ensamt få ta konsekvenserna av politiken med en radikalt sämre växelkurs och högre Francräntor.
Med Euron som idag, får 17 regeringar vara med och dela på konsekvenserna av politiken.
EU har många fördelar och några betydande nackdelar. Euron har flest nackdelar. Det börjar bli dags att EU fokuserar på att bli bättre för dess medborgare. Det innebär att strukturkonserverande stöd, bör förpassas till historieboken. Fortfarande i dag består 40% av EUs budget av jordbrukssubventioner. Av dessa går strax under 50% till franska bönder.
Ett livskraftigt Europa behöver politiker som inte konserverar otidsenliga strukturer. Det behöver strukturer som underlättar ekonomisk utveckling. Euron och olika former av statsstöd har en förmåga att konservera det som inte är livskraftigt.
Det behövs mer marknadsekonomi i Europa - inte mindre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar