När ska politikerna äntligen begrava Euron?

I det moderna Grekiska dramat avslutades en akt i går, länk, länk.
Parlamentsvalet gav de två partier som slöt avtalen med trojkan; EU, ECB och IMF ett visst mandat. Partierna som klarar att formera en regering är: Ny demokrati och socialistiska Pasok. Valet innehåller också ett antal verkligt oroande tendenser.

Att stå fast vid avtalen är en sak. Att genomföra vad som står i dem är en annan. Hittills har Grekland inte förmått eller velat genomföra de nödvändiga förändringarna. Trots valutgången tror allt fler av lånevillkoren till Grekland måste förhandlas om, länk.

I Europa sprider sig nu ett populistiskt politiskt budskap. "Man måste stimulera tillväxt". Anförare är den nyvalde franske presidenten Francois Hollande. Som tidningen the Economist skrev om honom härom veckan: "the rather dangerous Mr Hollande", när man beskrev hans politik.

Att bara genomföra åtstramningar är farligt, menar Hollande. I stället ska det till stimulans.
Första frågan är vem som ska stå för stimulansåtgärderna?
-Det är staterna, skattebetalarna.

Den Europeeiska överskuldsättningen ska således botas med ännu högre skulder. När Keynes tankar framgångsrikt omsattes i handling stod staternas del av den offentliga ekonomin på några entals procentenheter.
I dag är läget ett helt annat. Skulderna är stora och den offentliga konsumtionen är mycket stor i hela västeuropa. Den offentliga sektorns utgifter 2011 var inom euroområdet 49,4% av BNP.

Europas problem är strukturella. Dess utseende är lite olika i de olika krisländerna. I Italien är den stora svarta sektorn, länk ett av de största strukturproblemen. Frankrikes stora statliga sektor är ett annat strukturproblem. Bristen på verkligt konkurrensutsatta privata företag är ett annat franskt problem.

Enligt Eurostat, länk var 2011 underskottet i den offentliga finanserna i EUs 27 medlemsländer 4,5%. Detta trots att detta inte får understiga 3%. Euroområdets länder hade vid slutet av 2011 enligt samma statistik en genomsnittlig skuldsättning på 87,2%.

Siffrorna är i sig oroande. Vad som är ännu mer oroande är att de kan manipuleras av stater som önskar det genom olika derivattransaktioner. Vi vet inte idag om några länder gör det. Att Grekland gjorde det under ett antal år är numera både känt och bevisat.

Just för dagen är fokus på Grekland och emellanåt Spanien. Där bakom skymtar Italien och längst bak i kön Frankrike. Dessa länders ekonomier ifrågasätts allt mer av marknaden. Det är inte slut med att lämna räddningspaket till Grekland, Portugla, Irland och Spanien. Även Italien och Frankrike kommer i ett något längre perspektiv behöva stöd. Marknaden kommer nämligen inte att vara beredd att låna ut pengar till ett lågt pris till dessa länder.

Med Eurons införande har Europa fått ett nytt strukturproblem.
Det är dags att ta tag i det genom att avskaffa Euron. Det är hög tid att erkänna Euron som ett misslyckande, länk. 

Grexit inte ett hot utan en möjlighet

Nu verkar politikerna i Europa lite nyvaket fundera över hur Greklands uttåg ur Euron kan ske, länk. Enligt Svenska Dagbladet menar företrädare för sedeltillverkningsföretaget de la Rue att det krävs cirka fyra månader för att genomföra en sådan process, länk. Grekerna själva går till val den 17 juni, länk. Efter det lär vi veta närmare om utträdet.

Uttåget ur Euron är förvisso förknippat med utmaningar av både juridisk och logistikkaraktär. Det kommer inte att resultera i Europas undergång som många hotat med.
Måhända kan det resultera i att land nummer två lämnar unionen. Ett land har redan lämnat den. Det var Grönland som lämnade EU 1985 efter en folkomröstning 1982. Det är inte otroligt att Grekland kommer att ta samma steg eller möjligen tvingas lämna EU, men långt ifrån säkert.

En Euro utan Grekland har självklart en högre trovärdighet. För Europa innebär det på sikt rejäla fördelar med en Euro där länderna som ingår i samarbetet följer vissa självklara regler. Samtidigt måste man ställa sig frågan om Europrojektet har framtiden för sig?
Måhända är en mycket mera homogen och mindre valutaunion mera ändamålsenlig. Benelux och Frankrike skulle kunna vara en sådan storlek.

Denna "nyordning" behöver inte hindra fria flöden av varor och tjänster. För i praktiken är det ju en återgång till en gammal ordning. Den stora skillnaden är vem som tar valutarisken. I ett Europa med många valutor är det många som tar relativt små risker. I ett Euroeuropa är det ett litet antal regeringar, närmare bestämt 17 stycken som tar valutarisken. Det säger sig själv att marknadsekonomin fungerar bättre om risker fördelas på många. Det märkliga är att vetenskapen företrädd av nationalekonomerna inte varnat för konsekvenserna av detta.

Den tilltalande, men tokiga idén om att företagen ska slippa valutarisken och lämpa över den på regeringarna tilltalade både näringsliv och regeringar. Detta av lätt insedda skäl.
Problemet var bara att man gick från fungerande mekanismer till icke fungerande mekanismer. Valutaförluster och valutavinster på balansräkningen är sunda. Regeringar som inte kan justera valutakursen i yttersta nödfall om den ekonomiska utvecklingen kräver det saknar kanske det viktigaste verktyget. Flytande växelkurser ställer faktiskt krav på trovärdig ekonomisk politik. Det gör inte fasta växelkurser eller Euron i ett något kortare perspektiv. Fasta växelkurser eller Euron bygger upp spänningar som likt kontinentalplatteförskjutningarna skapar stora spänningar. Här skapas kriser som uppträder med viss regelbundenhet.

På många sätt är ett stort antal valutor att föredra framför Euron. Det minskar paradoxalt nog politikens inflytande över ekonomin. Man tvingas föra en politik som är trovärdig. Sveriges flytande växelkurs är ett exempel på detta.

En nedmonteringen eller mindre Euro är bra för uthållig ekonomisk utveckling i Europa.

Ett införande av Francen eller en mini Euro tillsammans med Beneluxområdet skulle ge president Hollande möjlighet att föra den politik han vill. Frankrike skulle ensamt få ta konsekvenserna av politiken med en radikalt sämre växelkurs och högre Francräntor.
Med Euron som idag, får 17 regeringar vara med och dela på konsekvenserna av politiken.

EU har många fördelar och några betydande nackdelar. Euron har flest nackdelar. Det börjar bli dags att EU fokuserar på att bli bättre för dess medborgare. Det innebär att strukturkonserverande stöd, bör förpassas till historieboken. Fortfarande i dag består 40% av EUs budget av jordbrukssubventioner. Av dessa går strax under 50% till franska bönder.

Ett livskraftigt Europa behöver politiker som inte konserverar otidsenliga strukturer. Det behöver strukturer som underlättar ekonomisk utveckling. Euron och olika former av statsstöd har en förmåga att konservera det som inte är livskraftigt.

Det behövs mer marknadsekonomi i Europa - inte mindre.